Ivanhoe
Stormen sliter i mitt hus.
Jag saknar den käre S.
Vill att han ska värma mig.
Han är den varmaste jag vet.
Värme ifrån djupet av sitt hjärta
och ut i sina starka händer.
Jag känner det när han rör mig.
Det är inte detsamma att tala i telefon.
Jag behöver hans närhet
den tysta
där allt blir sagt utan ord.
Jag vill ha honom nära.
Lägga kinden mot hans bröst.
Känna doften
och hans armar om min kropp.
Han brukar dra handen genom mitt hår
och han ser på mig med en blick
som är svår att förklara.
Jag läser kärlek däri och så mycket mer.
Det är inte ofta
som jag säger hur mycket han betyder för mig
men jag tror han förstår
och jag tror han vet
hur svårt jag har att klä det i ord.
Jag säger inget som jag inte menar.
Han får mig ofta att gråta.
Ställer frågor om mitt innersta
och det är så svårt att svara.
Ingen har någonsin förut
brytt sig så mycket om
vem jag är.
Han är värme och styrka
sårbarhet och tillit.
Trofast och trygg.
En riddare i moderna kläder.
Jag vill ha dig nära inatt.
Somna på din arm
din värme mot min rygg.
Kom hem nu...
Jag saknar den käre S.
Vill att han ska värma mig.
Han är den varmaste jag vet.
Värme ifrån djupet av sitt hjärta
och ut i sina starka händer.
Jag känner det när han rör mig.
Det är inte detsamma att tala i telefon.
Jag behöver hans närhet
den tysta
där allt blir sagt utan ord.
Jag vill ha honom nära.
Lägga kinden mot hans bröst.
Känna doften
och hans armar om min kropp.
Han brukar dra handen genom mitt hår
och han ser på mig med en blick
som är svår att förklara.
Jag läser kärlek däri och så mycket mer.
Det är inte ofta
som jag säger hur mycket han betyder för mig
men jag tror han förstår
och jag tror han vet
hur svårt jag har att klä det i ord.
Jag säger inget som jag inte menar.
Han får mig ofta att gråta.
Ställer frågor om mitt innersta
och det är så svårt att svara.
Ingen har någonsin förut
brytt sig så mycket om
vem jag är.
Han är värme och styrka
sårbarhet och tillit.
Trofast och trygg.
En riddare i moderna kläder.
Jag vill ha dig nära inatt.
Somna på din arm
din värme mot min rygg.
Kom hem nu...
Möten
Jag letar mönster i gatan.
Ibland så ser jag nåt system.
Ibland ser jag vart jag skulle.
Ibland så ser jag bara sten.
Jag tror inte på slumpen.
Ju fler dagar som läggs till mitt liv
ju tydligare blir det att det finns en mening.
Jag hamnade i köket hos en vän idag.
Egentligen känner vi inte varandra,
har aldrig umgåtts,
vet inte vad den andre upplevt.
Ändå känns det som vi alltid känt varandra.
Redan i Lekis korsades våra vägar.
Jag minns den lille brunögde killen med det sneda leendet.
Leendet har han kvar
och liten är han än.
Han möter mig i dörren och hans bruna ögon glittrar
när han säger "Det var bra att du kom!"
som om vi bestämt det
och inte något vi inte kunde styra över
förde mig till hans dörr idag.
Vårt samtal flyter som om det ständigt pågick.
Små gnistrande skämt
såna där man kan säga till
någon man känner väldigt väl och vet att det inte tar fel.
Plötsligt sitter jag där med kaffe i koppen
och berättar om barnet,
jag som inte kunnat yppa något för någon.
Jag berättar om hur jag skrek i skogen
och han säger med ett mjukt leende
att det är svårt att sätta sig in i
hur det känns
när man inte själv har några barn.
Och det gör ingenting
om han inte riktigt förstår
för han lyssnar och bryr sig om.
Det räcker så.
Sen ger han mig ett förtroende tillbaka
och vi skrattar åt att det är konstigt
att vi litar på varandra
trots att vi knappt aldrig ses.
"Vi måste levt ihop i något annat liv"
"Ja, så är det nog eller kanske blir det i nästa?"
säger han som snart är ensam i livet igen.
Det är svårt att lämna honom
han ber mig att stanna ännu en stund
men jag måste gå.
Precis som förra gången jag varit där
är jag uppfylld av vårt möte
en lång stund efteråt.
Ibland så ser jag nåt system.
Ibland ser jag vart jag skulle.
Ibland så ser jag bara sten.
Jag tror inte på slumpen.
Ju fler dagar som läggs till mitt liv
ju tydligare blir det att det finns en mening.
Jag hamnade i köket hos en vän idag.
Egentligen känner vi inte varandra,
har aldrig umgåtts,
vet inte vad den andre upplevt.
Ändå känns det som vi alltid känt varandra.
Redan i Lekis korsades våra vägar.
Jag minns den lille brunögde killen med det sneda leendet.
Leendet har han kvar
och liten är han än.
Han möter mig i dörren och hans bruna ögon glittrar
när han säger "Det var bra att du kom!"
som om vi bestämt det
och inte något vi inte kunde styra över
förde mig till hans dörr idag.
Vårt samtal flyter som om det ständigt pågick.
Små gnistrande skämt
såna där man kan säga till
någon man känner väldigt väl och vet att det inte tar fel.
Plötsligt sitter jag där med kaffe i koppen
och berättar om barnet,
jag som inte kunnat yppa något för någon.
Jag berättar om hur jag skrek i skogen
och han säger med ett mjukt leende
att det är svårt att sätta sig in i
hur det känns
när man inte själv har några barn.
Och det gör ingenting
om han inte riktigt förstår
för han lyssnar och bryr sig om.
Det räcker så.
Sen ger han mig ett förtroende tillbaka
och vi skrattar åt att det är konstigt
att vi litar på varandra
trots att vi knappt aldrig ses.
"Vi måste levt ihop i något annat liv"
"Ja, så är det nog eller kanske blir det i nästa?"
säger han som snart är ensam i livet igen.
Det är svårt att lämna honom
han ber mig att stanna ännu en stund
men jag måste gå.
Precis som förra gången jag varit där
är jag uppfylld av vårt möte
en lång stund efteråt.
Tandläkarväder
Redan tisdag.
Dagarna är grå.
...och gråa dagar skyndar aldrig på...
Jag brukar inte ha problem med mörkret
men denna höst tycker jag att det är tungt.
Längtar efter januari då ljuset börjat återvända.
Det är mycket Winnerbäck just nu.
Blir rastlös av all annan musik.
Vill höra hans röst, om och om igen.
Helgen kom och gick.
Tiden tycks aldrig räcka till.
Jag hinner aldrig
prata färdigt
kramas nog
se på
röra vid.
Inte heller hann vi
soffmysa så mycket
gå promenad i skogen
sova middag tillsammans.
På jobbet blev det ändrade planer
som det så ofta blir.
Någon blev sjuk och jag fick byta uppgifter.
Vilket också innebar att jag hade två män hack i häl
större delen av dagen.
De skulle ta tid på det jag gör.
Jobbigt att bli tittad på hela tiden medan man jobbar.
Men trevliga var de.
Dagarna är grå.
...och gråa dagar skyndar aldrig på...
Jag brukar inte ha problem med mörkret
men denna höst tycker jag att det är tungt.
Längtar efter januari då ljuset börjat återvända.
Det är mycket Winnerbäck just nu.
Blir rastlös av all annan musik.
Vill höra hans röst, om och om igen.
Helgen kom och gick.
Tiden tycks aldrig räcka till.
Jag hinner aldrig
prata färdigt
kramas nog
se på
röra vid.
Inte heller hann vi
soffmysa så mycket
gå promenad i skogen
sova middag tillsammans.
På jobbet blev det ändrade planer
som det så ofta blir.
Någon blev sjuk och jag fick byta uppgifter.
Vilket också innebar att jag hade två män hack i häl
större delen av dagen.
De skulle ta tid på det jag gör.
Jobbigt att bli tittad på hela tiden medan man jobbar.
Men trevliga var de.
Du vet ju hur jag är
Visst är det ett dilemma
att vilja skriva
och samtidigt veta
att han blir orolig
för mig.
Men allt är bra
min älskade
du känner ju mig
du vet hur jag är
vet att jag måste till botten
för att kunna ta fart
och komma upp.
Jag är inte bra på
att glida
vid sidan om
jag måste igenom
för att allt ska bli bra.
Oroa dig inte
älskade
att vilja skriva
och samtidigt veta
att han blir orolig
för mig.
Men allt är bra
min älskade
du känner ju mig
du vet hur jag är
vet att jag måste till botten
för att kunna ta fart
och komma upp.
Jag är inte bra på
att glida
vid sidan om
jag måste igenom
för att allt ska bli bra.
Oroa dig inte
älskade
Varning för ras
Det är nåt som knakar.
Det är någonting som hänt.
En fördämning som brast igår.
Och det går inte att hejda flödet.
Med gråten i halsen
i allt jag gör.
Det är för mycket som hänt
för svåra beslut
för svåra saker att leva med
och vara som vanligt
bara jobba på
kollega
mamma
jag
fast jag bara vill gråta
bara vill försöka landa
jag har ingen kontakt med marken.
Det blir aldrig lugnt i mitt liv
jag är en sån som aldrig får ro.
Så lugn på ytan
så orolig inuti.
Jag är så rädd att bli med barn igen
rädd för närheten
kroppen går i lås.
Stänger in mig i mina rum
alla dessa rum
som jag lever i
dit där ingen når.
Om jag bara hade förstått
om jag bara hade fattat nåt
jag hade inte behövt känna så här.
Så naiv och tillitsfull
fast rädd och försiktig.
Rädsla, rädsla
hela livet rädsla.
Blir man någonsin lugn.
Vissa dagar går det bra
de flesta dagar stänger jag av.
Viftar bort tankar
som surrande flugor
men det håller inte
bara för ett kort tag
sen faller allt över mig
igen
igen
igen.
Jag blir så nere av alla måsten
och man ska
jag hinner aldrig bara vara
jag
så mycket som måste göras
innan jag kan må bra.
Jag ser på dem
och tänker
Ni skulle varit tre
Ni skulle varit tre
Men du måste rycka upp dig
du måste komma på fötter
äta någonting
Hämta på skolan
var glad
baka pepparkakor
var glad
laga middag
var glad
åk på träning
och var glad
Du måste hålla allt tillbaka.
Det är någonting som hänt.
En fördämning som brast igår.
Och det går inte att hejda flödet.
Med gråten i halsen
i allt jag gör.
Det är för mycket som hänt
för svåra beslut
för svåra saker att leva med
och vara som vanligt
bara jobba på
kollega
mamma
jag
fast jag bara vill gråta
bara vill försöka landa
jag har ingen kontakt med marken.
Det blir aldrig lugnt i mitt liv
jag är en sån som aldrig får ro.
Så lugn på ytan
så orolig inuti.
Jag är så rädd att bli med barn igen
rädd för närheten
kroppen går i lås.
Stänger in mig i mina rum
alla dessa rum
som jag lever i
dit där ingen når.
Om jag bara hade förstått
om jag bara hade fattat nåt
jag hade inte behövt känna så här.
Så naiv och tillitsfull
fast rädd och försiktig.
Rädsla, rädsla
hela livet rädsla.
Blir man någonsin lugn.
Vissa dagar går det bra
de flesta dagar stänger jag av.
Viftar bort tankar
som surrande flugor
men det håller inte
bara för ett kort tag
sen faller allt över mig
igen
igen
igen.
Jag blir så nere av alla måsten
och man ska
jag hinner aldrig bara vara
jag
så mycket som måste göras
innan jag kan må bra.
Jag ser på dem
och tänker
Ni skulle varit tre
Ni skulle varit tre
Men du måste rycka upp dig
du måste komma på fötter
äta någonting
Hämta på skolan
var glad
baka pepparkakor
var glad
laga middag
var glad
åk på träning
och var glad
Du måste hålla allt tillbaka.
November
Förut var jag så bra på att trolla fram en god middag
till mig själv när jag var ensam.
Men lusten finns inte längre.
Jag som alltid valt den svåra, långa vägen i alla lägen,
smiter nu ut bakvägen med en färdigrätt från Västergötland.
Det är trist att äta ensam.
Slänger i mig maten snabbt
med ett korsord framför tallriken.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Det är kvällen innan
barnen kommer hit.
Som vanligt är det en rastlös kväll.
Det är det alltid kvällen före.
Får liksom ingenting gjort
och ingenting behöver väl egentligen göras
men ni vet hur det är...
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Utanför öser regnet ner.
Katterna kom in fortare än kvickt.
På TV ikväll är det bara skit.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Förkylningen har mig fortfarande i ett järngrepp.
Att ta sig upp på morgonen
går endast på ren envishet.
Den totala hesheten
övergick i nästäppa
och skrällande hosta.
Tröttheten är som en tung filt över kroppen.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
till mig själv när jag var ensam.
Men lusten finns inte längre.
Jag som alltid valt den svåra, långa vägen i alla lägen,
smiter nu ut bakvägen med en färdigrätt från Västergötland.
Det är trist att äta ensam.
Slänger i mig maten snabbt
med ett korsord framför tallriken.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Det är kvällen innan
barnen kommer hit.
Som vanligt är det en rastlös kväll.
Det är det alltid kvällen före.
Får liksom ingenting gjort
och ingenting behöver väl egentligen göras
men ni vet hur det är...
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Utanför öser regnet ner.
Katterna kom in fortare än kvickt.
På TV ikväll är det bara skit.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Förkylningen har mig fortfarande i ett järngrepp.
Att ta sig upp på morgonen
går endast på ren envishet.
Den totala hesheten
övergick i nästäppa
och skrällande hosta.
Tröttheten är som en tung filt över kroppen.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Flicka
När jag kom till jobbet idag sade en leende kollega: "Du ser ut som en liten flicka!"
Mitt hår var nytvättat, utslaget och vågigt yvigt.
Jag tackade skrattande för kommentaren och glömde bort den.
Tills några timmar senare.
"...som en liten flicka.."
Jag tror att hon sade något viktigt där.
Något har hänt.
En förändring som smugit sig på.
Jag hinner knappt hem från jobbet innan jag
drar på mig en klänning eller kjol.
Jag tar på mig fåniga roliga örhängen och hoppas att någon ler.
Överhuvudtaget är jag mycket mer lekfull i min klädsel än någonsin förut.
Och framförallt, mycket mer kvinnlig.
Jag skäms inte längre för att visa halva barmen.
Ju äldre jag blir, ju mer lik verkar jag bli den flicka jag en gång var.
Då, långt innan man trodde att man måste vara på ett visst sätt
för att passa in.
Då, när ingenting var gjort.
Jag minns att jag älskade klänningar och klädde ut mig till prinsessa
i mammas spetsgardiner.
Omtagen fungerade bra som "krona".
När jag ser tillbaka så inser jag att jag inte hade klänning eller kjol
så ofta som jag ville.
Förmodligen var det väl så på det jämlika sjuttiotalet att flickor
skulle ha byxor.
Men hemma tog jag på mig klänning.
Jag älskade att ta på mig en blårutig klänning med tillhörande "klut"
som jag satte över håret.
I bästa Anne på Grönkullastil traskade jag så iväg till en bondgård
och satt ibland i hagen och spelade blockflöjt för kossorna.
Det är skönt att få vara den man är.
Det är väl en frukt av arbetet med mig själv
och till lika stor del att jag har en man som vill ha mig
som jag är.
Man blir klokare med åren.
I öronen just nu...
http://open.spotify.com/track/7n9jKRhhyj8dS3mFVkLkX3
Tisdag
Det är kyligare ute och håller på att klarna upp.
Sonen har en kompis här hela dagen.
Hela huset är upp och ner vänt.
Blir till att städa sedan.
Skulle egentligen behöva åka och handla
men vill inte lämna barnen ensamma i huset.
Vi får klara oss med det vi har.
Känns som jag bara springer och passar upp.
Fixar mellanmål, lunch och fika.
Däremellan disk och tvätt.
När jag helst av allt vill virka...
Jag och dottern har bakat muffins.
Pappersformarna tog slut så vi fick hälla smet i andra små formar.
Det såg gulligt och gott ut.
I vita bunken står en surdeg och puttrar.
Sonen har en kompis här hela dagen.
Hela huset är upp och ner vänt.
Blir till att städa sedan.
Skulle egentligen behöva åka och handla
men vill inte lämna barnen ensamma i huset.
Vi får klara oss med det vi har.
Känns som jag bara springer och passar upp.
Fixar mellanmål, lunch och fika.
Däremellan disk och tvätt.
När jag helst av allt vill virka...
Jag och dottern har bakat muffins.
Pappersformarna tog slut så vi fick hälla smet i andra små formar.
Det såg gulligt och gott ut.
I vita bunken står en surdeg och puttrar.
Lov
Höstlov med barnen.
Det är så skönt att hinna med.
Visserligen hinner jag som vanligt inte med att få undan tvätt
och hålla så där fin ordning i varenda hörna, men jag hinner
vara med barnen och det är viktigast.
I söndags låg de i feber båda två.
Vet inte om det var för att de låg i blöt i en badtunna
hela lördagkvällen.
Det gick över snabbt i alla fall men för säkerhets skull
tog vi en lugn dag igår.
Vädret lockar inte till att gå ut fast man borde.
Jag har inte samma driv efter att ut och motionera längre heller.
Förr kunde jag inte gå en promenad utan att gå den så snabbt
att jag blev andfådd.
Nu strosar jag långsamt.
Säkerligen en av orsakerna till att kilo efter kilo biter sig fast i rumpan.
Jag är helt betagen av alla underbara pysselsidor som finns på nätet.
Så många duktiga kvinnor det finns som stickar, syr och virkar och
delar med sig av tips och mönster.
Jag blir sugen på att prova ALLT men har bara min lilla korg med
restgarner att tillgå.
Hittills har det blivit en grå sjal med mörkrosa uddkant och så har
jag börjat virka en vit liten trädgårdsmus.
Vad jag har saknat att handarbeta!
Problemet är bara att jag inte hinner allt jag vill.
Får nog försöka prioritera om lite.
Har du några restgarner du vill bli av med så hör gärna av dig!
Kanske kan jag hitta på något skoj med dem.
Det är så skönt att hinna med.
Visserligen hinner jag som vanligt inte med att få undan tvätt
och hålla så där fin ordning i varenda hörna, men jag hinner
vara med barnen och det är viktigast.
I söndags låg de i feber båda två.
Vet inte om det var för att de låg i blöt i en badtunna
hela lördagkvällen.
Det gick över snabbt i alla fall men för säkerhets skull
tog vi en lugn dag igår.
Vädret lockar inte till att gå ut fast man borde.
Jag har inte samma driv efter att ut och motionera längre heller.
Förr kunde jag inte gå en promenad utan att gå den så snabbt
att jag blev andfådd.
Nu strosar jag långsamt.
Säkerligen en av orsakerna till att kilo efter kilo biter sig fast i rumpan.
Jag är helt betagen av alla underbara pysselsidor som finns på nätet.
Så många duktiga kvinnor det finns som stickar, syr och virkar och
delar med sig av tips och mönster.
Jag blir sugen på att prova ALLT men har bara min lilla korg med
restgarner att tillgå.
Hittills har det blivit en grå sjal med mörkrosa uddkant och så har
jag börjat virka en vit liten trädgårdsmus.
Vad jag har saknat att handarbeta!
Problemet är bara att jag inte hinner allt jag vill.
Får nog försöka prioritera om lite.
Har du några restgarner du vill bli av med så hör gärna av dig!
Kanske kan jag hitta på något skoj med dem.
Söndag
Mörk morgon och regnet hänger i luften.
Ser fåren ströva på den gula ängen.
Nästan alla träd jag ser ifrån mitt fönster är gula nu.
Den vackra lönnen är helt kal.
Ett övergivet skatbo tronar i kronan.
Kaffet smakar bra och från spisen brusar det av varm eld.
Ville inte slita mig från sängvärmen.
Men ville heller inte sova mer.
Jag spänner mig när jag sover.
Vaknar med hårt knutna händer som värker.
Vet inte än vad dagen har att bjuda på.
Sonen ska antagligen leka.
Kanske vill dottern hjälpa mig att baka rosenbröd.
Ser fåren ströva på den gula ängen.
Nästan alla träd jag ser ifrån mitt fönster är gula nu.
Den vackra lönnen är helt kal.
Ett övergivet skatbo tronar i kronan.
Kaffet smakar bra och från spisen brusar det av varm eld.
Ville inte slita mig från sängvärmen.
Men ville heller inte sova mer.
Jag spänner mig när jag sover.
Vaknar med hårt knutna händer som värker.
Vet inte än vad dagen har att bjuda på.
Sonen ska antagligen leka.
Kanske vill dottern hjälpa mig att baka rosenbröd.
Grå morgon
Kroppens cykler går sin gång och de värsta hormonstormarna
verkar ha blåst förbi.
Kvar finns en ekande tomhet och ett gnagande samvete.
Det är som om luften är klarare men tunnare än förut.
Ångesten var som en våt kall filt vriden runt själen.
Det fanns inget sätt att ta sig ut.
Ingenstans att ta vägen.
Kroppen måste få röra sig.
Sparka, slå, skrika.
I lingonriset lade jag mig ner och skrek ut min sorg.
Runt omkring mig pratar alla om barn, känns det som.
Överallt ser jag dem, barnen, föräldrarna, de stora magarna.
Det kommer att ta tid att förstå att min chans är förbi.
Att jag aldrig mer kommer att få känna ett litet liv växa inuti mig.
Det är en mycket vacker känsla att få vara ett tempel
av värme och kärlek.
Jag kysser mina barn och smeker deras hud
och tänker på det barn jag aldrig fick hålla.
Det är en lång väg tillbaka och aldrig kommer det bli som förut.
Så många dörrar jag försiktigt öppnat och som nu är stängda igen.
Min kropp har fått utstå så mycket genom livet.
Lusten är förvandlad till rädsla igen.
Fredag
Fredag kväll i vårt hus.
Av gårdagens köttfärssåsrester gjorde jag en potatisgratäng.
Det kändes höstigt rejält och barnen gillade det.
Disken är undanplockad.
Nachosen framplockade till dottern.
Popcornen poppade i gryta (för att det blir så gott!) till sonen.
Mamma äter lite av varje...
Snart ska jag göra en repris på förra helgens chokladkaka.
Den ska vi toppa med grädde och mor vill ha kaffe.
Vi har det mysigt och skönt och jag är tacksam för att vi har det bra.
Det är bara den Käre som saknas.
Av gårdagens köttfärssåsrester gjorde jag en potatisgratäng.
Det kändes höstigt rejält och barnen gillade det.
Disken är undanplockad.
Nachosen framplockade till dottern.
Popcornen poppade i gryta (för att det blir så gott!) till sonen.
Mamma äter lite av varje...
Snart ska jag göra en repris på förra helgens chokladkaka.
Den ska vi toppa med grädde och mor vill ha kaffe.
Vi har det mysigt och skönt och jag är tacksam för att vi har det bra.
Det är bara den Käre som saknas.
Långa ben...
...är jag inte begåvad med.
Nu har jag lagt upp fem par byxor på en timme.
Ganska bra gjort, tycker jag själv.
Tre jobbyxor och två privata.
Köpte ett par byxor igår i strl 158.
De passade på längden!
Men var en aning strama i midjan...hm...
Nu har jag lagt upp fem par byxor på en timme.
Ganska bra gjort, tycker jag själv.
Tre jobbyxor och två privata.
Köpte ett par byxor igår i strl 158.
De passade på längden!
Men var en aning strama i midjan...hm...
Korpar
Pysslar på sonens rum.
Plockar med tvätt.
Tittar ut på regnet men går ut ändå.
Ser fler än tjugo korpar som samlats i skogen
för att kalasa på kadaver.
Vackra korpar.
Skymtar ett ögonblänk när de susar helt nära mig.
Hör deras kraa, vingarnas ljud, ser deras svarta glänsande kroppar.
Njuter av dem, deras skönhet.
Äter lite.
Fastnar vid datorn.
Stickgarner, mönster, underbara färger.
Längtan efter att skapa.
Vill göra så mycket.
Det är ett bedrägligt lugn.
När som helst brister det.
En fras i en känd melodi, ett barn som gråter på radio, en bild,
en tanke, en känsla i kroppen.
Gastkramande ångest och sorg som tar tag i hela kroppen.
Jag har lärt mig så otroligt mycket de senaste veckorna.
Om svåra beslut, om vikten av att lyfta fram alla tankar
och konsekvenserna av det, om sorg och kärlek starkare än allt.
Den ständigt gnagande frågan, gjorde vi rätt?
Vände vi verkligen på varje sten?
Samtidigt insikten om att vår kärlek antagligen inte
skulle nått samma djup
om vi inte valt som vi gjort.
Det går inte att vrida klockan tillbaka.
Man kan inte ångra sig.
Ändå gör man just det, ibland, då och då, ångrar sig.
Och ångrar sig igen.
Tänker på alla de kvinnor som får bära sorgen ensam.
Jag är inte ensam.
Vi pratar och pratar, om sorgen som är som ett tåg som rusar
rakt på utan förvarning.
Pratar om kärleken, den stora, som vuxit sig än starkare.
Vi är inte ensamma.
Vi har varandra.
Men ensam är man bland andra.
Det går inte an att yppa något för någon annan.
Sånt pratar man inte om.
Det är inte okej att vara ledsen.
Man får skylla sig själv.
Vår hemlighet är vår.
För resten av våra liv.
Som en glänsande korp flyger sorgen med oss.
Plockar med tvätt.
Tittar ut på regnet men går ut ändå.
Ser fler än tjugo korpar som samlats i skogen
för att kalasa på kadaver.
Vackra korpar.
Skymtar ett ögonblänk när de susar helt nära mig.
Hör deras kraa, vingarnas ljud, ser deras svarta glänsande kroppar.
Njuter av dem, deras skönhet.
Äter lite.
Fastnar vid datorn.
Stickgarner, mönster, underbara färger.
Längtan efter att skapa.
Vill göra så mycket.
Det är ett bedrägligt lugn.
När som helst brister det.
En fras i en känd melodi, ett barn som gråter på radio, en bild,
en tanke, en känsla i kroppen.
Gastkramande ångest och sorg som tar tag i hela kroppen.
Jag har lärt mig så otroligt mycket de senaste veckorna.
Om svåra beslut, om vikten av att lyfta fram alla tankar
och konsekvenserna av det, om sorg och kärlek starkare än allt.
Den ständigt gnagande frågan, gjorde vi rätt?
Vände vi verkligen på varje sten?
Samtidigt insikten om att vår kärlek antagligen inte
skulle nått samma djup
om vi inte valt som vi gjort.
Det går inte att vrida klockan tillbaka.
Man kan inte ångra sig.
Ändå gör man just det, ibland, då och då, ångrar sig.
Och ångrar sig igen.
Tänker på alla de kvinnor som får bära sorgen ensam.
Jag är inte ensam.
Vi pratar och pratar, om sorgen som är som ett tåg som rusar
rakt på utan förvarning.
Pratar om kärleken, den stora, som vuxit sig än starkare.
Vi är inte ensamma.
Vi har varandra.
Men ensam är man bland andra.
Det går inte an att yppa något för någon annan.
Sånt pratar man inte om.
Det är inte okej att vara ledsen.
Man får skylla sig själv.
Vår hemlighet är vår.
För resten av våra liv.
Som en glänsande korp flyger sorgen med oss.
Ensam kväll
Ensam ikväll.
Mina barn skulle varit här
men är i ett varmare land med sin far.
Jag hoppas de har det bra
och får bada så mycket de vill
och varm sol som värmer dem.
Min älskade är långt härifrån.
Jag saknar honom.
Vill att han ska sitta i soffan med mig
så jag kan känna hans kroppsvärme
hans doft.
Höra hans röst
prata, skratta, skoja, gråta.
Vill att han ska hålla om mig
när jag sedan går till sängs.
Jag är helt vidöppen
för vår kärlek.
Alla murar jag byggt upp
den distans jag hållit
finns ej längre kvar.
Jag har lagt mitt hjärta i hans händer.
Utanför mina fönster är det mörkt.
Rummet är dunkelt.
Svaga knäppningar hörs från köksspisen.
Mina barn skulle varit här
men är i ett varmare land med sin far.
Jag hoppas de har det bra
och får bada så mycket de vill
och varm sol som värmer dem.
Min älskade är långt härifrån.
Jag saknar honom.
Vill att han ska sitta i soffan med mig
så jag kan känna hans kroppsvärme
hans doft.
Höra hans röst
prata, skratta, skoja, gråta.
Vill att han ska hålla om mig
när jag sedan går till sängs.
Jag är helt vidöppen
för vår kärlek.
Alla murar jag byggt upp
den distans jag hållit
finns ej längre kvar.
Jag har lagt mitt hjärta i hans händer.
Utanför mina fönster är det mörkt.
Rummet är dunkelt.
Svaga knäppningar hörs från köksspisen.
