Aelvans

Jag sitter och ser det blå ljuset komma.
Som en filt sveper det över ängarna, skogen och husen.

Inom mig hör jag Min systers karneval med Eldkvarn.

Kommer på mig själv med att undra
hur det ser ut nu på Österlen.

Som barn var jag mycket där.
Det känns som "hemma" när man passerat Brösarp
och ser havet skymta långt borta.

Det är något med strandlinjen
körsbärsträden
ljuset
och det farliga havet.

Den vita kyrkan med sin kyrkogård
där Fritjof Nilsson Piraten vilar.
Haväng strax intill.
Sandhammaren med sin vita sand
där vi sprang i kapp en sommar
och du vann.

Kom, min älskade, så åker vi dit när våren kommer....

Jag har klurat på ämnet svartsjuka några dagar.
För att jag har en vän som upplever det och för att det är så främmande för mig.

Varför vill man ha kontroll på sin partner?
Antagligen för att man inte tror sig vara bra nog eller värd att älskas.

Men jag har ändå svårt att förstå.

Låt den du älskar flyga.

Det sista man vill, om man älskar någon, är väl att ens älskade
ska känna sig hindrad att leva sitt liv?
För så känner man väl själv, att man inte vill känna sig låst?
Alla måste ju få möjlighet att vara sig själva, leva ut sina drömmar.
Därmed inte sagt att man inte ska visa respekt.

Men varför vara svartsjuk?
Om den jag är tillsammans med inte vill vara med mig så vill ju inte
jag vara med honom.
Man vill ju inte vara med någon som inte tycker om en?
Jag menar, om den jag är tillsammans med är otrogen mot mig
vill jag ju ändå inte ha honom. Eller hur?

Äh, jag kan inte riktigt förklara.

Jag har många gånger fått frågan hur vi kan hålla ihop som
bor så långt ifrån varandra.
"Du vet ju inte vad han hittar på i veckorna!" Fniss, fniss.

Nä, det är ju sant.
Men jag vet också i djupet av mitt hjärta att han inte så mycket
som ser åt en annan kvinna.
Jo, tittar gör han nog, något annat vore ju konstigt, men jag vet
att han är en en-kvinnas-man.
Så är det bara.

Det finns ingen anledning att stänga in en annan människa.
Göra upp regler om vad man får eller inte får.

Vännen jag tänker på får inte kommentera kvinnors inlägg på FB.
Ibland fikar han och hans dotter hos mig och då måste han ljuga.
Om han inte svarar inom två minuter på ett sms så ringer hon
och undrar vad som är fel.
Nätterna igenom pratar och ältar hon så att han inte hinner med
sin dotter och inte får nattro.

Ärligt talat så förstår jag inte hur han orkar.
Klart han är glá i henne men det får ju vara måtta på eländet.
Han är en fin, sympatisk, godhjärtad och social man.
Jag kan tycka att han skulle ha en kvinna som är lika varmhjärtad
och öppen i sinnet som han.
Samtidigt så vet jag ju att de mötts av en anledning.
Så fungerar ju universums lagar.
De ska lära något av varandra.


Jag vill inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag vill inte bära dej
och springa runt och lära dej
och bara visa hur man är som mej
För jag älskar när du visar
att du vet att du har rätt
och rätar på din rygg
den är den rakaste jag sett

Jag vill inte binda dej
och styra eller hindra dej
Jag vill bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar

Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill

Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar

Lånat av Lasse W

Det har varit en sån där fumlig dag.
Vissa dagar är det som om mina händer inte gör det hjärnan vill.
Måste erkänna att jag ibland snuddar vid tanken på min brors MS.

Jag kladdade med marmeladen imorse.
Den lilla träskeden gled ur mina fingrar och det blev klibbigt på bordet.
Smörkniven samma sak.

När jag skulle slänga kaffefiltret gled det ur min hand och ner på golvet.
Fick inte riktigt grepp om glaset jag tog ur diskmaskinen och fick sopa
glassplitter överallt.

Känns som min kropp är matt och trött på något sätt.
Det värker i axlar och nacke.

Det är svårt att sova gott när kroppen gör ont.

Varför ska hundar alltid med in på toa?

Nej, jag stänger inte dörren.
Gör jag det blir hon olycklig och krafsar för att tala om hur
orättvist det är att hon måste stanna utanför.

Ställer jag dörren en liten aning på glänt, står hon och kikar
in och buffar sen upp den och kommer in.
Sätter sig framför mig och glor.
Vänder sedan och går ut och öppnar dörren ännu mer.
Så att den som skulle råka passera utanför huset verkligen
ser exakt vad man gör på dass.

Charmigt?
Not.

Har så jäkla ont i höger axel sedan igår.
Det strålar upp i nacken och att vrida huvudet åt höger går knappt.
Jag har försökt stretcha och sträcka men det hjälper inte.
Inte når jag att massera själv heller.

Det är svårt att sova när det värker och vid något tillfälle inatt
när jag vaknade för hundrade gången (kändes det som) provade
jag att heala mig själv. Då blev det varmt och försvann för en stund
men kom tillbaka igen.

Jag brukar undra hur man kropp ska hålla hela arbetslivet ut.
Den är så sliten redan.

Mystiska ljud på altanen även i natt.
Men denna gången var det inte hästen.

En rådjursmamma tassar runt mitt hus, även dagtid, med
sina kid. Inatt åt de upp min murgröna som klättrar på
altanräcket. Äsch, det gör inget. Den behövde nog förnyas
ändå. Och de stackars liven svälter. Jag lade ut morötter
och vitkål men det ville de tydligen inte ha för det ligger kvar.

Vissa bönder i trakten plogar sina åkrar för att viltet ska
hitta föda. Dock har jag inte sett det här omkring.

Frågan jag fick av en asiat på besök i Sverige för många år sedan
ters sig inte lika lustig nu.
"Var gör ni med alla rådjur och älgar på vintern? Tar ni in dem i stall?
Vem matar dem?"

Sanningen är att många svälter och fryser ihjäl.

Förresten...

I förrgår kväll när jag skulle lägga mig tyckte jag att det liksom
dunsade i husväggen.
Sedan på altanen.
En katt var ute men det lät inte riktigt som en katt.

Jag somnade ifrån det i alla fall.
Särskilt mörkrädd är jag ju inte.

På morgonen när vi körde till skolan förstod jag var ljudet kom ifrån.
I vår trädgård stod ardennern......

Hans ägare gör aldrig något med honom och han blir lätt utttråkad
av att gå i hagen. Då hittar han på bus och kliver över staketet.

Hörde att grannen tagit in honom i hagen sen.

När vi kom hem på eftermiddagen stod han ute på vägen och glodde.
Igen.
Jag kunde inte annat än skratta.
Det är så kul att han är lite egensinnig.

Funderade på att hämta grimma men struntade i det.
Jag travade fram till honom (hann fundera på om jag var rädd eller inte
och bestämde mig för att jag inte var det)
tog ett litet nätt tag i en tunn liten mantuss och vände honom
och gick mot hagen.

Vilken känsla att hålla denna stora ardenner i bara några hårstrån
och känna att han faktiskt vill följa med!
Lilla jag, liksom, bredvid honom!

Glad i hågen gick han snällt in i hagen igen.
Sedan dess har han hållt sig där.
Får väl se när han tycker det är dags att gå ut igen.

Hemma med sjuk dotter idag igen.
Trots att hon äter penicillin har hon fått feber och ont i halsen
en andra gång.
Ringde vårdcentralen men de bad oss avvakta.

Borde nästan tacka dottern som lyckas pricka in de värsta
snödagarna i alla fall!

Min hästlängtan har satt fart igen.
Den gör det med jämna mellanrum.
Jag plumsade ut i hagen för att snusa lite på islänningen Saga.
Hon låg ner och jag kelade med henne så hon lade ner huvudet
i snön och slöt ögonen.
Tycker synd om henne.
Hennes hovar ser inte bra ut.
Jag tror hon har fång eller nåt.
Är ju inte så bra på sånt där.
Men att en häst ligger ner mycket och ömmar när den går kan ju
till och med jag förstå inte är normalt.
Jodå, jag har påtalat detta för ägaren.
Kan han inte bara ge henne till mig så kanske jag kan hjälpa henne?

Min hästlängtan handlar egentligen inte så mycket om själva
ridningen. Mest vill jag umgås och lära mig förstå hästars språk.
Jag vill vara en av dem, på något sätt.
Natural horsemanship är väldigt intressant, tycker jag.
Men jag har ju ingen häst att gå på kurs med.


Fick låna en tidning av en kollega igår.
Tidningen heter Nära och handlar om andlighet.
Gick och lade mig klockan tio men insåg plötsligt att klockan var elva...
Intressant läsning med andra ord.

Nu tittar solen fram!

Det är otäckt att ha sin älskade ute på vägarna.

Flera gånger i natt har jag vaknat och tyckt att jag hört snöplogen.
Det är bara det att här kör ingen snöplog.
Det är vinden som dånat i huset.
Den har skakat huset så till och med elementen skallrat.

Trots nattlinne, täcke och tjock urgosig extrafilt frös jag.
Sonen sover med sommartäcke och tycker det är varmt...
Ja, sån var jag också i hans ålder.
Sov alltid med en fot utanför täcket för att få svalka.
Roligt att se att han gör likadant.

Vi hade en mysig stund innan det var dags att skjutsa honom
till skolan. Såna stunder har vi aldrig annars eftersom jag måste
lämna dem på fritids mellan halv sju och sju i vanliga fall.
Lillasyster sov ända tills jag kommit hem igen och hunnit skotta
gårdsplanen. När jag kom in fick kroppen jobba lite med gummibandet
och sedan skakade mina händer så jag knappt kunde hälla upp kaffe.

Skrållan blev jättetrött av att skotta och snarkar högt nu i sin korg....

Igår var vi hos läkaren och fick konstaterat att dottern har scharlakansfeber.
Vi fick inte komma dit förrän 15.30 så vi kunde inte börja medicinera
förrän igår kväll vilket betyder att hon smittar tills i morgon kväll.
Så vi får vara hemma i morgon också.
Barnens far åker till Ryssland med jobbet i helgen så vi tror att det
kanske är bäst att han inte träffar barnen innan han åker.
Ryssland är väl inte ett land man vill bli sjuk i.

När jag tittar ut ser jag lite blå himmel mellan grå skyar.

Vaknade inatt av ett ljud.
Katterna var ute så jag tänkte genast att de nog ville in.
Misse Månsing har sitt eget speciella sätt att påkalla
uppmärksamhet när han vill in.
Han tar sats och hoppar upp på dörren.
Slår skallen i fönsterrutan, sätter klorna i fönsterkarmen
och kasar sedan ned.
Tjong, kas, duns.

Jag klev upp och släppte in dem.

Kröp ner under täcket men då hördes ljudet igen.
Aha!
En mus i fällan under diskbänken.
Jag väntade lite.
Ibland sprallar de stackarna en stund innan de dör.
Men nu hörde jag att musen drog runt på fällan.
Så kunde vi ju inte ha det.

Jag stängde för Skrållan så hon inte skulle kunna "hjälpa till".
Tvekade lite vid skåpsdörren och funderade på vad jag skulle göra
om musen for ut. Bestämde mig för att den nog skulle vara ganska
lätt att fånga eftersom den släpade på fällan.

Musen blev rädd när jag öppnade och försökte gömma sig.
Den satt fast med ett bakben.
Det doftade starkt. Av rädsla?
Jag tog upp fällan och det lilla livet såg skräckslaget på mig med sina
pepparkornsögon. Jag log lite och sade att den inte behövde vara rädd.
Har man överlevt fällan ska man absolut ha en andra chans.

Jag öppnade ytterdörren, lossade fällan, och släppte iväg musen.
Den gömde sig bakom sopkvasten.
Jag vet inte hur skadad den var men den var i alla fall borta
i morse när jag tittade efter.

Lyckligt slut!

Snön fullkomligt vräker ner!
Inte roligt alls att jobba i sånt väder.
Men idag sitter jag vid mitt köksbord och tittar ut...och tycker att det
är ganska mysigt.

Dottern har klagat på att det gjort ont att svälja i några dagar nu.
Igår upptäckte jag att hon var prickig på hela kroppen.
Små, små röda prickar som kliar.
Vattenkoppor tror jag att hon haft. Kan man få det igen?

Så idag är vi hemma och tänk jag tycker att det är skönt!
Dottern myser i soffan och har ingen feber.

Är det skillnad när män och kvinnor är hemma med sjuka barn?
Det första jag tänkte i morse var att nu hinner jag tvätta och stryka,
städa badrummet och dammsuga och torka golv och ÄNDÅ hinna
med att vara med barnen.

Barnens far hade sovit i soffan....

Hur upplever ni det?

Vaknade till en riktigt kall och klar morgon.
Bredvid mig snusade sonen som kom nertassande klockan sju.
Klockan åtta smög jag ur sängen och in i duschen.

Steg sedan ut i den stränga kylan och tömde aska och hämtade ved.
Det var ljuvligt ute med sol och fågelkvitter.

Kände mig glad och utsövd men blev blixtrande arg när hundskrället
stal smörgåsar från frukostbordet när jag tittade bort.
Känns dock lite bättre nu när kaffet runnit ner i strupen
och jag fått lite mat.

Kanske kan få med mig barnen ut på skridskoåkning.
Måste i så fall skotta isen igen.
En sväng till biblioteket annars, eller mormor och morfar.
Får väl se vad det blir.

En kille på jobbet blev pappa i veckan.
Samma dag fick jag veta att en av tjejerna på jobbet är gravid.
Det finns indikationer på att min bror och hans sambo väntar nummer två.

Klart att det känns.
Klart att det gör ont.

Det kunde varit vi.

Jag retar mig på att på alla modellbilder står tjejerna och trutar
med munnarna så att det ser ut som om de blåser.
Detta är något man ser överallt på nätet också där tjejer
fotar dagens outfit.

Jag tycker att alla dessa blåsmunnar gör att tjejerna ser idiotiska ut.

Det där med dagens outfit fattar jag inte heller.
Vad bryr jag mig om vad andra har på sig?

Nä, ja ä int bittär.
Tycker bara att det är så urbota löjligt.