Dagarna som räknas

Regnet öser ner utanför.
Två blöta katter har kommit in och har nu ätit och trötta rullat ihop sig,
en i min säng och en i soffan.
I spisarna brinner värmande eldar.
Man kan tro det är höst.

Arbetslusten är som bortblåst den här veckan.
Ingen på mitt jobb verkar lika pigg som vanligt.
Till och med chefen fräser lite åt oss.
Vi försöker skämta
men kommer inte upp till den hysteriskt roliga nivå
vi brukar hamna på.
Känns som jag gör allting fel.
Stöter på saker jag inte kan och det känns som jag
förlorar ansiktet.
Men jag låtsas i alla fall inte.
Jag säger som det är; "Jag kan inte det här."

Magen mår fortfarande inte bra.
Jag försöker låta bli socker och äter bara den torkade frukten
i muslin.
Men gudarna ska veta att jag är sugen på
den stackars ensamma lilla citronmuffinsen som ligger i kylen....

Fortfarande vansinnigt trött.
När jag vaknade i morse kände jag mig pigg
och kände igen mig själv igen.
Men det försvann ganska snart.
Känns som jag skulle kunna sova ett år, eller nåt.
Hörde på radio idag att det finns en del som får
en slags sömnsjuka och då sover de i två till tre veckor!
Visst skulle jag kunna gå och lägga mig
men det tar emot.
Jag hinner sova någon timma innan jag måste tillbaka
till jobbet.
Men nä...

Vem läser det jag skriver egentligen?
Är det någon alls?
En liten loppa i bloggosfären är man...