Dagarna som räknas

Jag behöver verkligen klippa mig.
Senast jag klippte mig var i Januari.
Som tur är har jag ganska långt hår,
räcker ned till bröstvårtorna ungefär,
och är självlockigt,
så det syns inte så väl att det är slitet.

Jag har beställt tid för klippning på tisdag
men det måste jag avboka.
Med 498 kronor på kontot
och tio dagar kvar till lön
är det en lyx jag inte kan unna mig
den här månaden heller.

Jag är verkligen inte den som slösar.
Om det är något jag är riktigt bra på
så är det att vara snål smålänning.
Jag har små krav på lyx
och tar tacksamt emot möbler
eller annat
från vänner som byter ut.
Jag lagar mat från grunden,
inga halvfabrikat eller genvägar här.
Försöker alltid trolla med det jag har
så att det räcker till en måltid till.
Det händer att barnen får lagad mat
medan jag själv äter knäckebröd eller fil.

Jag är inte utfattig
men av pengar har jag heller inget överflöd.
Bensinen är så dyr nu
att jag verkligen tänker igenom om och när
jag måste köra.
Att ha sin älskade långt  borta
är en kostnad som vi måste leva med.
En kostnad att räkna med
kanske de nästkommande tio åren.

Magkatarren gjorde sig påmind förra veckan.
Oro kring pengar eller annan turbulens
är något som genast tar min kropp i besittning.
Vad jag har lovat barnen att göra i sommar
tänker jag hålla.
Det bara måste gå.

Jag är så besviken på att trots att jag arbetar heltid
är det svårt att få pengarna att räcka till.
Och min längtan är att gå ner i arbetstid
för att få mer tid tillsammans med barnen
som jag ju bara träffar halva deras liv.
Men det går ju inte.
Fast i fållan.