Gråter för grodornas skull
Ja...jag vet....jag borde skrivit...
Nog har jag tänkt att jag skulle
men tiden räcker inte till
eller används hellre till något annat.
Jag har gått och tänkt
och det händer så mycket inom mig.
Skör som tunnaste glas.
Jag gråter för grodornas skull
för barnen som jag saknar fast de är här
för att jag sade nej till ett besök
och för att jag saknar min älskade så.
Och nu gråter jag för att jag är svag.
Ja, jag kan inte förklara vad som hänt
bara att en stor förändring har skett inom mig.
Det är ovant att känna sig så känslomässigt naken.
Jag som är van att kapsla in allt och vara stark.
Men det här är jag nu
den jag varit hela tiden
men inte kunnat släppa fram.
Jag läser Pluras bok
och hur sjukt det än kan låta
så känner jag igen mig.
Jag har aldrig nyttjat droger eller knappt ens alkohol,
nej det är något annat där jag känner igen mig i.
Den eviga kampen?
Känslan av att alltid vara på väg?
Ruset, bruset, det dånande livet
som dövar känslorna
tar bort det onda
om man bara låter det brusa högt nog.
Han fann sin ro i en kärleksfull famn
och i naturens förunderliga väsen.
Precis som jag.
Det är inte mer än en vecka sedan vi sågs
och jag har längtat varje sekund.
Äntligen har jag insett hur Han känt
hela tiden.
Men det behövdes en krasch för att jag
skulle kunna se och känna.
Förstå vad Kärlek är.
Och svårt är det att leva med.
Ju större kärlek
desto större rädsla att förlora det man har.
Det finns en djupt rotad rädsla i mig
att om jag blir för lycklig
om jag mår för bra
så kommer allt att ryckas ifrån mig
av någon elak illvillig makt.
Säkert irrationellt
men likväl en verklig skräck
för mig.
Orden ur en sång kommer till mig;
"Skynda dig älskade,
skynda att älska.
Dagarna mörknar
minut för minut.
Tänd våra ljus,
det är nära till natten.
Snart är den blommande sommaren slut"
En sång om livet?
Håll fast lyckan när du finner den
för snart är det blommande livet slut.
Här lever vi
så längt ifrån varandra.
Det kan ta tio år
innan vi får möjlighet att ha vardag tillsammans.
Lever vi ens då?
"Skynda att älska..."
Igår kväll fick jag ett sms.
"Mitt hjärta gråter av längtan min fina.
Jag vill sitta nära dig och se kvällen komma.
Dela de ljumma kvällsvindarna ihop
och känna samhörigheten i hjärta och själ..."
Jag vill bli gammal med Dig.
Nog har jag tänkt att jag skulle
men tiden räcker inte till
eller används hellre till något annat.
Jag har gått och tänkt
och det händer så mycket inom mig.
Skör som tunnaste glas.
Jag gråter för grodornas skull
för barnen som jag saknar fast de är här
för att jag sade nej till ett besök
och för att jag saknar min älskade så.
Och nu gråter jag för att jag är svag.
Ja, jag kan inte förklara vad som hänt
bara att en stor förändring har skett inom mig.
Det är ovant att känna sig så känslomässigt naken.
Jag som är van att kapsla in allt och vara stark.
Men det här är jag nu
den jag varit hela tiden
men inte kunnat släppa fram.
Jag läser Pluras bok
och hur sjukt det än kan låta
så känner jag igen mig.
Jag har aldrig nyttjat droger eller knappt ens alkohol,
nej det är något annat där jag känner igen mig i.
Den eviga kampen?
Känslan av att alltid vara på väg?
Ruset, bruset, det dånande livet
som dövar känslorna
tar bort det onda
om man bara låter det brusa högt nog.
Han fann sin ro i en kärleksfull famn
och i naturens förunderliga väsen.
Precis som jag.
Det är inte mer än en vecka sedan vi sågs
och jag har längtat varje sekund.
Äntligen har jag insett hur Han känt
hela tiden.
Men det behövdes en krasch för att jag
skulle kunna se och känna.
Förstå vad Kärlek är.
Och svårt är det att leva med.
Ju större kärlek
desto större rädsla att förlora det man har.
Det finns en djupt rotad rädsla i mig
att om jag blir för lycklig
om jag mår för bra
så kommer allt att ryckas ifrån mig
av någon elak illvillig makt.
Säkert irrationellt
men likväl en verklig skräck
för mig.
Orden ur en sång kommer till mig;
"Skynda dig älskade,
skynda att älska.
Dagarna mörknar
minut för minut.
Tänd våra ljus,
det är nära till natten.
Snart är den blommande sommaren slut"
En sång om livet?
Håll fast lyckan när du finner den
för snart är det blommande livet slut.
Här lever vi
så längt ifrån varandra.
Det kan ta tio år
innan vi får möjlighet att ha vardag tillsammans.
Lever vi ens då?
"Skynda att älska..."
Igår kväll fick jag ett sms.
"Mitt hjärta gråter av längtan min fina.
Jag vill sitta nära dig och se kvällen komma.
Dela de ljumma kvällsvindarna ihop
och känna samhörigheten i hjärta och själ..."
Jag vill bli gammal med Dig.
Kommentarer
Trackback