Gnäll och självömkan
Klart jag ramlade ner i det fördömda hålet.
Jag sade ju det, man ska inte vara för lycklig för det skiter sig alltid,
Högt ställda förväntningar på återseendets sötma.
Själslig närhet, förtroliga samtal, brinnande åtrå som behövde svalka.
De ljusa timmarna fyllda av längtan och barn.
Men nätterna, nätterna skulle vara våra.
Som jag längtade efter att dyka djupt, djupt ner i erotikens heta vatten.
Mötas i den själsliga nakenheten.
Det var så jag drömde det.
Istället fann jag mig utmattad till bristningsgränsen.
Jag klarar inte av att inte få sova, det är en brist jag har
och som drev mig in i depression när mina barn var spädbarn.
Min älskade slits mellan sitt barn och mig.
I min själviskhet störtdyker jag ner i ensamhetens och besvikelsens bottenlösa tjärn.
Jag vill inte att han ska se att jag gråter, av längtan efter honom fast han är här.
Allt jag begärde var nattens timmar.
Prata, älska, äta en nattmacka i kylskåpslampans sken och sedan somna tätt intill varandra.
Jag måste få ha honom lite för mig själv....
Och hoppet sjunker och blir till en lerig sörja.
Semestern känns hopplös och omöjlig att genomföra tillsammans.
För att inte tala om julen, som jag inte kan låta bli att tänka på redan.
Jag kan inte förklara det.
Vad det var som hände i mig.
Kanske var jag bara för lycklig och blåögd.
Idioten som för första gången i sitt liv vågade tro att allt skulle bli bra.
Började våga tro på förenade världar.
Men nu är jag tillbaka igen till den plats där jag var för bara några veckor sedan.
Att förvänta sig skit för då behöver man inte bli besviken.
Stäng dörren och släng den där glittrande diamanten.
Du förtjänar det inte ändå.
Fortsätt vara kall och stängd så gör livet mindre ont.
Ha inga drömmar och förhoppningar.
Allt blir så mycket enklare då.
Om någon undrar...
Nej, det är inte slut mellan oss.
Det kan det aldrig bli.
Det kommer aldrig att finnas någon annan.
Vår Kärlek är som ett levande väsen, odödligt.
Vi kommer att mötas i nästa liv också.
Precis som vi gjort förut.
Det är andra saker som får mig att skaka.
Många saker på en gång.
Och vissa av dem känns olösliga.
