Dagarna som räknas

När jag kom till jobbet idag sade en leende kollega: "Du ser ut som en liten flicka!"

Mitt hår var nytvättat, utslaget och vågigt yvigt.

Jag tackade skrattande för kommentaren och glömde bort den.
Tills några timmar senare.
"...som en liten flicka.."

Jag tror att hon sade något viktigt där.
Något har hänt.
En förändring som smugit sig på.

Jag hinner knappt hem från jobbet innan jag
drar på mig en klänning eller kjol.

Jag tar på mig fåniga roliga örhängen och hoppas att någon ler.

Överhuvudtaget är jag mycket mer lekfull i min klädsel än någonsin förut.
Och framförallt, mycket mer kvinnlig.
Jag skäms inte längre för att visa halva barmen.

Ju äldre jag blir, ju mer lik verkar jag bli den flicka jag en gång var.
Då, långt innan man trodde att man måste vara på ett visst sätt
för att passa in.

Då, när ingenting var gjort.

Jag minns att jag älskade klänningar och klädde ut mig till prinsessa
i mammas spetsgardiner.
Omtagen fungerade bra som "krona".

När jag ser tillbaka så inser jag att jag inte hade klänning eller kjol
så ofta som jag ville.
Förmodligen var det väl så på det jämlika sjuttiotalet att flickor
skulle ha byxor.

Men hemma tog jag på mig klänning.
Jag älskade att ta på mig en blårutig klänning med tillhörande "klut"
som jag satte över håret.

I bästa Anne på Grönkullastil traskade jag så iväg till en bondgård
och satt ibland i hagen och spelade blockflöjt för kossorna.

Det är skönt att få vara den man är.
Det är väl en frukt av arbetet med mig själv
och till lika stor del att jag har en man som vill ha mig
som jag är.

Man blir klokare med åren.


I öronen just nu...

http://open.spotify.com/track/7n9jKRhhyj8dS3mFVkLkX3