Dagarna som räknas

Jag letar mönster i gatan.
Ibland så ser jag nåt system.
Ibland ser jag vart jag skulle.
Ibland så ser jag bara sten.



Jag tror inte på slumpen.
Ju fler dagar som läggs till mitt liv
ju tydligare blir det att det finns en mening.

Jag hamnade i köket hos en vän idag.
Egentligen känner vi inte varandra,
har aldrig umgåtts,
vet inte vad den andre upplevt.

Ändå känns det som vi alltid känt varandra.
Redan i Lekis korsades våra vägar.
Jag minns den lille brunögde killen med det sneda leendet.

Leendet har han kvar
och liten är han än.

Han möter mig i dörren och hans bruna ögon glittrar
när han säger "Det var bra att du kom!"
som om vi bestämt det
och inte något vi inte kunde styra över
förde mig till hans dörr idag.

Vårt samtal flyter som om det ständigt pågick.
Små gnistrande skämt
såna där man kan säga till
någon man känner väldigt väl och vet att det inte tar fel.

Plötsligt sitter jag där med kaffe i koppen
och berättar om barnet,
jag som inte kunnat yppa något för någon.

Jag berättar om hur jag skrek i skogen
och han säger med ett mjukt leende
att det är svårt att sätta sig in i
hur det känns
när man inte själv har några barn.

Och det gör ingenting
om han inte riktigt förstår
för han lyssnar och bryr sig om.
Det räcker så.

Sen ger han mig ett förtroende tillbaka
och vi skrattar åt att det är konstigt
att vi litar på varandra
trots att vi knappt aldrig ses.

"Vi måste levt ihop i något annat liv"

"Ja, så är det nog eller kanske blir det i nästa?"
säger han som snart är ensam i livet igen.

Det är svårt att lämna honom
han ber mig att stanna ännu en stund
men jag måste gå.

Precis som förra gången jag varit där
är jag uppfylld av vårt möte
en lång stund efteråt.