Dagarna som räknas

Det är nåt som knakar.
Det är någonting som hänt.
En fördämning som brast igår.
Och det går inte att hejda flödet.

Med gråten i halsen
i allt jag gör.
Det är för mycket som hänt
för svåra beslut
för svåra saker att leva med
och vara som vanligt
bara jobba på
kollega
mamma
jag
fast jag bara vill gråta
bara vill försöka landa 
jag har ingen kontakt med marken.

Det blir aldrig lugnt i mitt liv
jag är en sån som aldrig får ro.
Så lugn på ytan
så orolig inuti.
Jag är så rädd att bli med barn igen
rädd för närheten
kroppen går i lås.
Stänger in mig i mina rum
alla dessa rum
som jag lever i
dit där ingen når.

Om jag bara hade förstått
om jag bara hade fattat nåt
jag hade inte behövt känna så här.
Så naiv och tillitsfull
fast rädd och försiktig.
Rädsla, rädsla
hela livet rädsla.
Blir man någonsin lugn.

Vissa dagar går det bra
de flesta dagar stänger jag av.
Viftar bort tankar
som surrande flugor
men det håller inte
bara för ett kort tag
sen faller allt över mig
igen
igen
igen.

Jag blir så nere av alla måsten
och man ska
jag hinner aldrig bara vara
jag
så mycket som måste göras
innan jag kan må bra.

Jag ser på dem
och tänker
Ni skulle varit tre

Ni skulle varit tre

Men du måste rycka upp dig
du måste komma på fötter
äta någonting
Hämta på skolan
var glad
baka pepparkakor
var glad
laga middag
var glad
åk på träning
och var glad
Du måste hålla allt tillbaka.