Grå morgon
Kroppens cykler går sin gång och de värsta hormonstormarna
verkar ha blåst förbi.
Kvar finns en ekande tomhet och ett gnagande samvete.
Det är som om luften är klarare men tunnare än förut.
Ångesten var som en våt kall filt vriden runt själen.
Det fanns inget sätt att ta sig ut.
Ingenstans att ta vägen.
Kroppen måste få röra sig.
Sparka, slå, skrika.
I lingonriset lade jag mig ner och skrek ut min sorg.
Runt omkring mig pratar alla om barn, känns det som.
Överallt ser jag dem, barnen, föräldrarna, de stora magarna.
Det kommer att ta tid att förstå att min chans är förbi.
Att jag aldrig mer kommer att få känna ett litet liv växa inuti mig.
Det är en mycket vacker känsla att få vara ett tempel
av värme och kärlek.
Jag kysser mina barn och smeker deras hud
och tänker på det barn jag aldrig fick hålla.
Det är en lång väg tillbaka och aldrig kommer det bli som förut.
Så många dörrar jag försiktigt öppnat och som nu är stängda igen.
Min kropp har fått utstå så mycket genom livet.
Lusten är förvandlad till rädsla igen.
