Dagarna som räknas

Pysslar på sonens rum.
Plockar med tvätt.

Tittar ut på regnet men går ut ändå.
Ser fler än tjugo korpar som samlats i skogen
för att kalasa på kadaver.

Vackra korpar.
Skymtar ett ögonblänk när de susar helt nära mig.
Hör deras kraa, vingarnas ljud, ser deras svarta glänsande kroppar.
Njuter av dem, deras skönhet.

Äter lite.
Fastnar vid datorn.
Stickgarner, mönster, underbara färger.
Längtan efter att skapa.
Vill göra så mycket.

Det är ett bedrägligt lugn.
När som helst brister det.
En fras i en känd melodi, ett barn som gråter på radio, en bild,
en tanke, en känsla i kroppen.

Gastkramande ångest och sorg som tar tag i hela kroppen.

Jag har lärt mig så otroligt mycket de senaste veckorna.
Om svåra beslut, om vikten av att lyfta fram alla tankar
och konsekvenserna av det, om sorg och kärlek starkare än allt.

Den ständigt gnagande frågan, gjorde vi rätt?
Vände vi verkligen på varje sten?
Samtidigt insikten om att vår kärlek antagligen inte
skulle nått samma djup
om vi inte valt som vi gjort.

Det går inte att vrida klockan tillbaka.
Man kan inte ångra sig.
Ändå gör man just det, ibland, då och då, ångrar sig.
Och ångrar sig igen.

Tänker på alla de kvinnor som får bära sorgen ensam.
Jag är inte ensam.
Vi pratar och pratar, om sorgen som är som ett tåg som rusar
rakt på utan förvarning.
Pratar om kärleken, den stora, som vuxit sig än starkare.
Vi är inte ensamma.
Vi har varandra.

Men ensam är man bland andra.
Det går inte an att yppa något för någon annan.
Sånt pratar man inte om.
Det är inte okej att vara ledsen.
Man får skylla sig själv.

Vår hemlighet är vår.
För resten av våra liv.

Som en glänsande korp flyger sorgen med oss.