Dagarna som räknas

Att fylla år är ingen stor grej för mig.
Jag vill helst slippa ståhej och allt ljus på mig.
Värst är det att fylla jämt.
För då vill alla gratulera.
Till vad då?
Att det bara är hälften kvar?
Eller att man stått ut så länge som man gjort?

Jag är inte fyrtio.
Jag är tusen år eller sju.
Min själ är gammal och van vid att vandra.
Barnet i mig finns alltid kvar.

Det är så pinsamt att fylla år.
Jag fylls alltid av rädsla.
Rädsla för att få något som jag inte vill ha och att det kommer att synas
i mitt ansikte.
För det gör det.
Syns, alltså.
Jag är som en öppen bok.

Så hellre flyr jag än illa fäktar.
En kort resa till havet.
Havet, dit jag alltid längtar så här års.
Det är något med himlen, dofterna, ljudet av vågor.

Vid havet får man sitta och göra ingenting.
Det är liksom tillåtet där.
Att bara titta och göra ingenting.
Fundera.
Andas.
Bara vara.

Vind som rufsar runt i mitt hopplösa hår.
Saltsmaken på tungan.
Hudens doft där solen värmt.