Dagarna som räknas

Veckorna har knivskarpa konturer.

Den ena veckan är jag Modern.
Tar hand om, lyssnar på, kramar om.
Är ansvarsfull och moderlig.
Slår knut på mig själv för att hinna med allt som måste klaffa.
Jag är mamma, bara mamma.
Glömmer mig själv i min starka drift att vara den ömma modern.

Den andra veckan, denna, är jag Kvinna.
Tar bara ansvar för mig själv.
Äter när jag vill, gör vad jag vill, eller ingenting alls.
Släpper fram jaget som fått hållas tillbaka veckan före.

Jag borde få pris för mina roller.
Men tummen ner för att jag har så svårt att förena dem.
Modern tar nästan alltid över när jag försöker förena de två.
Säger "nästan" för S kan dra sig till minnes en nyårsnatt,
då allt var en ljuvlig dimma och jag glömde att vara något annat
än hans Kvinna.

Jag brukar undra hur andra kvinnor känner sig.
Är de bättre på att växla mellan modersrollen och kvinnans,
eller ser de ingen motsättning där?

Men jag tror att jag kan skatta mig lycklig, som får njuta av
kärleken man bara kan ge och få från sina barn, och den njutning
som man kan få känna och dela utan föräldraansvar som
Man och Kvinna.