Dagarna som räknas

Barnen har just åkt med sin far till farmor i Västergötland.

Vi hade en mysig skärtorsdagskväll då sonen blev med ny
cykel och jag gömde godisägg i trädgården som barnen fick leta efter.
Jag lade ut lappar "Gå till hänggungan".
Där fanns en ny lapp, "Gå till brunnen" osv.
Oh, vad roligt de tyckte att det var!

Barnen kommer tillbaka till mig på måndag.
Det finns alltså all möjlighet för mig att åka till min älskade.
Men jag har tvekat.
Inte för att jag inte vill träffa honom.
För det vill jag.
Mycket.
Men jag behöver också tid att vara med mig själv.

I mitt inre finns massor med tankar som jag aldrig tycks hinna
tänka klart.
Jag har läst The secret och det känns som om det finns ett helt nytt
sätt för mig att förhålla mig till världen och mig själv.
Det behöver tänkas på.
Fyrtioårskris?
Nej, snarare fyrtioårsklokskap i så fall.

Men hur lätt är det att säga till sin älskade att man hellre vill vara
med sig själv, än med honom?
De flesta partners tar det som ett svek.
En känsla av att inte duga eller räcka till.
Den käre S kände nog lite så i början av vår bekantskap.
Men nu känner han ju mig och förstår mig bättre än någon annan.
När jag skrev till honom att jag inte kunde bestämma mig för
om jag skulle åka eller inte, fick jag detta fantastiska kärleksfulla svar;

"Älskling...det är helt ok om du vill vara med dig själv i helgen...du vet
att jag alltid vill vara nära dig...men jag har full förståelse och respekt
för dina tankar...vi har ju pratat om det här förut och jag vet ju hur du
känner och tänker...jag vill ju aldrig att du ska göra något som du inte
vill innerst inne...jag finns alltid nära dig ändå ju...även denna helg i så
fall. Jag älskar dig för mycket för att sätta någon press på dig. Du får
njuta av stillheten...älskade, älskade du..."

Är det inte kärlek, så säg?

Nästa helg åker vi bort tillsammans.
Till en plats där vindarna blåser och himmel möter hav.