Dagarna som räknas

Söndag kväll och kroppen är trött.
Stora delar av helgen har vi varit i skogen och jobbat.
Tänkte på, när jag stod där, svettig och trött, att det var skönt
att vara där i skogen och arbeta ihop med just Honom.

Inget gnäll, bra samarbete, en puss i förbifarten.
Han slet som en ardenner.
Jag som en mindre ponny. Kanske.

Vi snubblade, rev oss, slet verkligen i våra anletens svett.
En paus i det mjuka fjolårsgräset.
Kaffe som smakade himmelskt utomhus.
En trött men lycklig hund som rörde sig omkring oss.

En renande dusch.
Ansikten som stramade av sol.
Svala lakan i en säng som vi kryper ner i,
mitt på blanka eftermiddagen.
Tänk, att man bara kan göra så.

Hans starka mjuka händer.
Smeker mitt ansikte och mitt hår.
Fingertoppar längs halsen och jag glömmer att andas
när de hittar de mjuka kullarna där han stannar för att leka.

Den glittrande okynniga blicken i de bruna ögonen
när han häver sig över mig
och hans läppar långsamt finner sina stigar ner mot venusberget.
I hans armar kan jag ge mig hän.
Sen somna en stund, nakna i varandras armar.
Mitt på blanka eftermiddagen.
Tänk, att man bara kan göra så...