Dagarna som räknas

Får veta att han sovit illa och känt olustkänslor hela natten.
Värk i vänster axel.
Klart man blir orolig.
Hjärtat har ju strulat förr.
Och vi är fan inga ungdomar längre.
(Även om det känns så vissa stunder...)

Vi skickar ett par sms fram och tillbaka.
Sedan tyst.
Inget svar.
Det är ju jag som brukar vara den som inte svarar.
Inte han.

Framåt lunch kommer ett sms och jag andas ut lite.
Men inte helt.
Allt är bra, säger han.
Men jag vet ju att han kan säga sådär för att inte oroa.

Ringer upp en stund senare.
Inget svar.
Ringer lite senare.
Inget svar.

Jag vet att han är ute och går på lunchen.
Bilder av honom liggande, livlös i parken, flimrar förbi.
I min hjärna går allt igång.
Jag ser hur jag blir uppringd av någon som säger
att om jag vill komma måste jag komma nu.
Ser hur jag lämnar allt och ger mig iväg.

Till slut svarar han.
Låter så där lugn och go, som han brukar.
Men riktigt bra i kroppen känns det inte.
Han lovar att ge akt på hur han mår resten av dagen.

Och jag tänker på hur det skulle vara utan honom.
Egoistiskt tänker jag "vem skulle någonsin kunna älska mig som han?"

Jag är aldrig någonsin rädd att han ska lämna mig för en annan kvinna.
Däremot är jag rädd att han ska lämna mig ensam kvar på jorden.