Dagarna som räknas

Skymningen går intill mig i skogen.
Hennes svala andedräkt mellan träden.
Hon brer ut sina händer och stillar skogen till ro.

Tranorna ropar inte i kväll.
Bara koltrastens sång höjer sig över trädens kronor.
Det är nästan tyst.

Solens sista strålar blänker med flammande guld i sjön.
En stråle letar sig in mellan träden.
Jag kupar mina händer.
Låter guldet rinna mellan mina fingrar.

I mitt huvud hör jag Brustna hjärtans höst.
Jag sjunger lågt och tassar tyst stigen fram.
Minns när jag var barn och smög genom vårnatten.

Jag tänker att vi lever en dröm.
Vi har allt det där som så många andra drömmer om.
Det vi själva drömde och ville ha.

Jag har svårt att ta in det.
Ofta tänker jag framåt fast bakåt.
Som att jag ser det som sker som ett minne, en film.

Kanske är det för att det kommer så nära.
När man levt ett helt liv med lyckta dörrar.

Vemod tassar bredvid mig i sin mörka sjal.
Hennes fötter är mina
och barren tystar våra steg.
Hon ler mellan tårar av lycka.
I hennes sorgsna blick kan jag vila.

Hon förstår min längtan efter tillhörighet.
Nickar bifall när jag törstar efter ensamhet.
Hon ligger bredvid mig om natten
när stjärnorna blänker över mitt tak.

"Om du saknar mig ibland
kan du släcka alla lampor.
Jag finns någonstans i mörkret."