Dagarna som räknas

Stannar till vid en bil som står intill vägen.
Två skogskarlar sitter på varsin låda.

Den ene karlen tittar forskande in i min bil
innan han känner igen mig.

"Häääj...!"
"Häääj...!"

"Ja ha paket te däj!"
"Jaså? Va då? Nåt erotiskt?"  (o:et uttalas som ett o och inte å)

Han lutar sig mot mig och snörper på munnen.
Först rynkar han ihop ögonbrynen.
Sedan tittar han under lugg på mig och ler.
Jag svarar.

"Nä, tro ja ente. Nordpost, ä dä erotiskt?"
"Nää...dä ä gummihandska..."
"Jamen, då ä dä ju erotiskt!"
Jag ler.
"Ja, dä har du rätt i!"
Han skrattar.

"Annas då?"
"Jo, dä ä bra. Själv då?"
"Jo. Ska snart him. Tyckä dä börja bli svettit. Ja få väl klä å me"
"När ä du hemma sa du?"
Jag ler pillemariskt.

"Nue börja dä låta nåt!", säger den andra karln som jag inte känner.

"Om tie minutä" ler den förste karl.
"Ja men då hinnä ja ju åka opp te XXXhult och vänna"
"Jaaa..."
Vi skrattar tillsammans och han blir lite röd om kinderna.

"Ska jag slänga paketen på trappan?"
"Jaaa...lägg dän ve lådan ällä nåt. Ja ä ju snat himma"
"Åkej...då göe ja dä....ha dä..."
"Du mä...häääj..."

Mannen jag träffade är en av mina bästa väninnors sambo.
Han är en stor karl som jobbar med jordbruk och i skogen.
Jag har alltid tyckt han ser ut som en irländare med sitt röda
hår och vita fräkniga hy. Vi skämtar alltid och har som sport
att försöka göra den andre generad.

Men ibland skojar vi bara snällt. Som idag.