Dagarna som räknas

Det känns lite som att stå och stampa ibland.

Jag vet att allt är precis som det ska vara just nu.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur det ska bli.

I sommar har vi fått vara tillsammans mycket.
Mycket mer än vi är vana vid.
Och faktiskt...så kunde till och med rastlösa jag
uppskatta att ha sällskap den mesta tiden.

Det känns som om man går och väntar på att
få börja leva. Ändå lever vi ju här och nu.

Pratade med ett par kollegor igår som har män
som reser mycket. De var överens om att det är
skönt att få vara ensam några dagar, men att två
veckor är för länge utan deras livskamraters sällskap.

Jag sade vad vi brukar skämta om, S och jag.
"Jag är tillsammans med en sjöman! Han ger sig ut på de sju haven
och kommer åter om 14 dagar"

Det är så vi har haft det de senaste fyra åren.
Ses två helger på en månad.
Då vill man hinna med så mycket som möjligt.
Och självklart längtar man efter att få ha vardag ihop.