Dagarna som räknas

En plötslig smäll från köket väcker mig.

Det bullrar runt, precis som det brukar.
Men slutar inte.
Som det brukar.

En mus har gått i fällan men inte avlidit
utan fastnat.

Ligger kvar en stund i sängen och funderar
på hur jag ska göra.

Kliver upp och tänder.
Öppnar dörren och släpper ut hunden
som jag inte vill ha i vägen.

Tar på mig morgonrock, jacka och kängor.
Letar upp ett par grova handskar.

Funderar på hur jag ska få fatt i musen
om det är så att den fastnat med svansen.

Biten vill jag inte bli så handskarna drar jag på mig.
Skor och jacka för att jag tänker bära ut den.

Den ena katten, den minst late, kommer för att se på.
Han känner lukten, antar jag.
Jag försöker putta undan honom men han tycker
att han ska vara med.

Flyttar försiktigt på sophinken för att få syn på musen.
Han har fastnat med nosen bara.

Sen går allt mycket snabbt.

Jag tar tag i fällan och börjar lyfta den.
Musen kommer loss och far som en blixt ut mot köket.
Men den hinner bara precis landa på köksgolvet
så skriker den till och jag ser dess svans
sticka ut ur kattens mun.

"Tack, Tirrus!", säger jag till katten som bär ut musen.
Det löste sig ju bra.


Utanför vaknar morgonen sakta.
Hästarna ser svarta ut mot den vita snön.
Från köksspisen sprider sig värmen.

En känsla jag haft på senare tid gör sig påmind igen.
Att jag börjar känna mig färdig med det här huset.

Jag vill hitta något eget, något som är vårt.
Något som kan bli ett bestående hem.

Komma hem.