Dagarna som räknas

Många tankar snurrar i mitt huvud nu.
Liv förändras.

Min exmakes flickvän ringde mig igår.
Berättade under tårar att han brutit med henne.
Hon ber mig om råd, hjälp att förstå.

En märklig situation.
Att hon ringer mig.
Exhustrun.

Hon berättar och frågar.
Har lagt ihop saker jag nämnt med saker hon upplevt.
Och jag känner märkligt nog glädje mitt i allt elände,
eftersom det hon berättar bekräftar vad jag själv upplevt.

Jag har rannsakat mig själv efter skilsmässan och försökt se
vad jag gjorde fel. Nu inser jag att jag inte var så fel ute.
Att jag faktiskt upplevde helt galna saker som inte är normalt.

Jag tycker synd om henne och förstår hur hon har det.

Men jag sitter också i en position där jag inte kan säga mycket,
eftersom jag måste ha en relation med barnens far så länge vi lever.

De tittade på hus så sent som förra veckan.
Hon har bytt jobb för att komma närmare honom.
Våra söner har blivit som bröder.

Samtidigt kan jag tycka att det gick lite väl fort.
De har känt varandra knappt ett år.

Hon säger att jag inte får säga till honom att hon ringt.
På kvällen ringer mitt ex och berättar och jag måste låtsas
förvånad. Han låter samlad. Beslutsam. "Det rann ut i sanden".
Och jag undrar hur det kan rinna ut i sanden när de tittade på
hus för en vecka sedan.

Jag trodde de var bra för varandra.
Hon är tydlig, rak och säger vad hon tycker.
Driven och självgående.

Jag var tyst och undergiven.
Knöt näven i fickan.
Bet ihop och stod ut och tänkte på alla medsystrar i världen.
Försökte för barnens skull.

Hon är min raka motsats och jag trodde att det var vad han behövde.



Och vi då...?

Snart fem år tillsammans och fortfarande över 30 mil ifrån varandra.

Det måste lösa sig snart.
Längtan är stark.

Vi måste få börja vårt liv tillsammans.

Jag längtar efter honom.
Är mycket gladare när han är nära.
Känner mig trygg, älskad och vacker.

Vi ska ta hand om varandra.
Möta svårt och lätt ihop.
Dela vardag och fest och vara våra barns stabila trygghet.

Störst av allt är Kärleken.