Dagarna som räknas

Packade ryggsäcken med fika och ved, sedan gav vi oss av,
barnen och jag. En och en halv kilometers vandring ungefär
och sedan kunde vi försiktigt kliva ut på sjön, som inte längre
är en sjö. Men vattenståndet är högt och det var spännande
och lite läskigt att gå på isen mellan alla träd och stenar som
stack upp. Vi tittade på bubblor, på grenar och på annat
spännande som likt fossil fastnat i det kalla.

Vi kunde gå ut till öarna och på en av dem fanns ett ödehus.
När vi kom fram kunde vi kika in. Fullt med gammalt bråte
fanns där. Ingen kommer längre ut till ön. Det är dy runt om.
Kanske var det en gång en hölada.

Vi ser spår av rådjur och älg. Även räven har traskat över isen här.
Söta små tassavtryck av möss och hare.

I en solig slänt gör vi upp eld. Täljer grillpinnar och sedan trär ivriga
barnafingrar på korv som stoppas rakt i lågorna. Att vänta på glöd
tar ju alldeles för lång tid. När alla är mätta och nöjda och den
varma chokladen är uppdrucken, är det minst lika spännande att
släcka elden som det var att tända den.

Det är underbart att göra såna här utflykter med barnen. De är
trötta och nöjda och deras kinder friskt röda.

Jag tror att det är just såna här stunder de kommer att minnas.