Dagarna som räknas

Många nyfikna och intresserade frågor idag på jobbet
om kursen jag varit på.

Det är säkert ingen slump att vi
hamnat på samma arbetsplats.

Jag märker att det jag berättar sprider sig som små
strålar av ljus till människorna.

En sak som jag bär med mig är att jag är så förundrad
över att de jag träffade i helgen sökte sig till mig.

På något sätt förväntar jag mig alltid att bli bortvald.
Precis som i skolan.

Men istället för att själv söka kontakt lät jag allt vara
och de valde mig. Vilken känsla! Att räknas, att få vara med!

Igår var jag hos en kvinna som jobbar med helhetssyn och örter.

Jag fick veta att jag har candida i kroppen och det hade jag ju redan anat.
Nu ska vi jobba med att få ordning på min mage i första hand.
Det innebär att jag inte får dricka kaffe och det känns som det mest svåra...

Jag ska rosta mitt bröd och ha mycket pålägg på för jag måste
balansera kolhydrater och protein.
Unvika socker men honung fungerar bra.

Mina onda axlar och det här att jag somnar så fort jag lägger huvudet
på kudden men vaknar framåt småtimmarna och har svårt att somna om,
beror tydligen på att jag har brist på magnesium.

Mina tänder som alltid varit perfekta, har blivit dåliga sedan jag flyttade
till det här huset. Det beror tydligen på att det är mycket koppar i mitt
vatten.

Hon såg på mina iris, hon tittade på min tunga. Studerade naglar.
Frågade massor av saker och använde slagruta.

Allt kändes helt klockrent och jag vet att jag kommer att bli fri från
mitt sockerbegär med hennes hjälp och kunskap.

Men te på pepparmynta känns väl sådär till frukost....

Vimmelkantig efter kursen i helgen.

Tänk dig att komma till en ny plats med enbart nya bekantskaper.
Kan vara lite läskigt, eller hur?

Men när du ser rummet fyllas av människor (läs kvinnor),
så känner du igen nästan varenda en av dem!
Vissa av dem lyser starkare och du känner dig helt säker på
att ni setts förut.

Jag har fått göra så mycket som jag inte hade en aning om att jag kunde.

Utan svårighet kunde jag gå in i andevärlden och se en kvinnas döda farbror.
Jag fick prova att lämna min fysiska kropp och gå runt med min ljuskropp
och känna på olika material. Med lätthet kunde man sticka handen genom
ett bord eller en vägg.

Min mormors far kom till mig och nu förstår jag att det är hans längtan
efter hästar som ofta går in i mig. Han är med mig nu och jag kan vända
mig till honom för stöd.

Jag fick förflytta mig till igår, idag, och kände mig själv igår, fast idag.
Krångligt?

Jag fick rita själsblommor och göra själsporträtt.
Fascinerande att bilderna bara kommer till en.

Med hjälp av ett föremål som jag höll i mina händer fick jag bilder
ur en annan (levande) människas liv.

Jag har fått verktyg att lättare kunna fatta beslut.
Nu vet jag också hur jag ska hantera obehagliga bilder som ofta
dyker upp i mig och gör mig ledsen.

Djurkommunikation känns inte heller varken svårt eller konstigt längre
och jag ska definitivt prova på.

Flera av kvinnorna berörde mig djupt och jag minns dem med strålande värme.

En fantastisk känsla att stå i ring med fattade händer och känna energin
strömma mellan oss med sådan kraft att vi gungar och det känns som
elektricitet i våra händer. Så urtida och det kändes så tydligt att vi stått
så förut, i en annan tid.

Jag har fått reda på vad som är min livsuppgift och allt föll på plats.
Det jag längtat efter och drömt om kommer att bli verklighet.
Och jag tror att jag kommer att få möta både Björn Ranelid och Bob Hansson.
(Det där var mer ett skämt men jag har sett mig sitta i TV)

Jag känner mig starkare lugnare och har mer tilltro till min intuition.
Nu vet jag hur jag ska lyssna och förstå.

Dessutom fick jag en inblick i framtiden men det vill jag inte skriva om här...

Som pyspunka.

Vissa dagar saknar jag mina barn så mycket,
att luften liksom går ur mig.

Min kropp känns så tom utan deras tätt intill.
Minns hur deras hår doftar, så olika, och saknar...

Så mycket jag skulle sagt och gjort.
Om jag bara hade dem nära.

Mina fina.
Mamma längtar efter er.

Yatzy med ungarna vid köksbordet.
Vi skrattar så vi gråter och skrämmer katten
med våra vilda tjut.

Får dem i säng för sent, som så ofta.
Men roligt hade vi.

Det blåser ute.
Diskmaskinen mumlar.

Nio kronor kvar på kontot.

Himlen är så där makalöst blå.
Gräset är vitt och lönnen gul.

Den här stunden, just innan löven helt faller av,
då är det vackert.
När färgerna finns kvar.
När sinnen rörs av blåaste blått, flammande gult
och krispigt vitt.

Sen blir allt grått, brunt, färglöst.
Om inte snön kommer och lägger sin mjuka filt över allt.

Då, när det är så färglöst, brukar jag titta på björkens
knoppar och påminna mig själv om att de redan är klara.
Sitter tålmodigt väntandes på en ny vår.
De vet att den kommer.

Och fast det är iskallt och nordanvinden blåser,
så vet de att allting är precis som det ska just nu.
De ska vänta på en vår som de vet kommer.

Vi kan lära oss av knopparna.
Inse att allting är precis som det ska vara just nu.

Du sitter och väntar på en vår som du inte säkert tror ska komma.
Du undrar, funderar och längtar.
Då kommer den inte.
För du måste lära dig att förlita dig på att allt kommer till dig,
precis just när det ska.
Och det händer sällan när du förväntar dig det.

Det är när du ger upp din kamp och slutar tänka.
När du förlikar dig med att livet är så här just nu,
och jag har det riktigt bra precis som det är.
Klarar mig bra på egen hand.
Det är då som undret kan ske.

Flyt med i strömmen istället för att kämpa emot.
Man måste tro att allt löser sig till det bästa.

Inatt, klockan fyra, mötte en mus sin skapare under vasken.
Det är hemskt att lyssna på dödskampen.
De små klorna som desperat försöker få fäste och backa
ur det hemska som klämmer åt om huvudet.

Och jag frågar mig alltid; vilken rätt har jag att ta ett liv av daga?
Bara för att människan har bestämt att slaskhinken
ska stå under vasken, så innebär det att mössen inte får komma
dit och rota efter mat?
Helt naturligt beteende för dem.
Så istället för en öppen hink ska jag skaffa en med lock.
Då kan jag antagligen ta bort fällorna också.

Lev och låt leva.

Står och sköljer ur ännu ett filpaket.

Jag är duktig.
Sopsorterar det jag kan.

Men här står jag och sköljer ur
det tomma paketet.

Liter efter liter vatten
försvinner ner i avloppet.

Jag tänker på de som inte har något vatten.

Är att skölja ur sina tomma mjölkpaket
verkligen en miljöhandling?

Mössen har flyttat in.
Måste skaffa en slaskhink med lock.

Ibland är det svårt att hitta parkeringsplats.
Till och med på min lilla ort där alla platser är gratis.

Men det finns ett sätt.
Jag bara visualierar att det finns en ledig plats just för mig.
Det slår aldrig fel.

Prova!

Fil och flingor till kvällsmat.
Thé.
Inget kaffe.
Då kan jag inte sova.

Utanför är mörkret kompakt.

Öppnar spjället till spisen.
Innanför vrålar din vilda elden.
Stänger luckan och vilddjuret tystnar.

Mattan är full av flisor efter hundens vedtuggande.

Huset är tyst.

Jag blandar ofta ihop tiden.
Vet inte vilken dag det är.
Visst var det väl fredag igår?
Eller, nej, måndag var det ju.

Jag glömmer ofta att säga hej
när jag kommer till jobbet.
Jag var ju nyss där?
Då verkar det ju fånigt att säga hej när man just pratat.

Jag tror den här känslan beror på
att jag drömmer om jobbet varje natt.
Inga stora saker, bara vanliga dagar, liksom.
Som om allt händer samtidigt.

Läste på nätet att i morgon kommer
utomjordingarna att ge sig till känna.
Spännande, eller läskigt?

Dricker upp kaffet han kokade vi halv fem.
Himlen är blå och det är frost i gräset.

I spisen brinner björkved och jag sitter nyduschad i morgonrock.
Har inte alls lust att åka till jobbet.

Helgen var fin.
HAN var fin.
Som alltid.

I lördags kväll hamnade vi i kyrkan.
Min dotter skulle sjunga med kören.
Mitt ex var också där med sin nya, och hennes son
och vår satt snällt och lyssnade.

S satt nära mig i kyrkbänken.
Jag kände hans doft och fick lust att kyssa honom.
Men det passar sig nog inte i kyrkan.
Eller varför inte?

Jag tror att vi hade tårar i ögonen båda två.
Sången var underbar och prästen mycket lättsam.

S gav mig en busig blick och slog upp sidorna i psalmboken
där turerna runt vigsel är nedskrivna.

Det slog mig när vi satt där, att vi gör så mycket fint tillsammans.
Upplever, l e v e r.
Vi har inte råd att åka på långa resor, kan inte unna oss spa eller
varma hav.

Men vi har varandra och varje kväll är ett spa med S nära.
Han masserar mina onda axlar och mina trötta fötter.
Jag behöver aldrig ens fråga.

Jag klipper hans hår i kvällningen och det är något så rörande
med en alldeles naken man på en hård pinnstol.
Han nickar till och somnar lätt när saxen viskar runt öronen.
Hundögonen när han talar om sin forna kraftiga hårväxt.

Jag märker om natten, att jag gärna ligger ganska nära.
Fast jag alltid avskytt att ligga nära för att det blir så varmt.
Nu är jag äldre och mer frusen.
Och han doftar gott och är varm och trygg när han lägger sig
tätt bakom min rygg med armen om mig.

Klockan fem i morse åkte han hem, till sitt jobb.
Hur många år ska det dröja innan vi får en vardag tillsammans?

Älskade sjöman, på de sju haven, var rädd om dig så ses vi
om två veckor.

Något hände förra helgen.
En förändring i atmosfären.
Ett förändrat stämingsläge.
Kanske var det lufttrycket, hösten.
Mest tror jag det var universum.

Jag är känslig som en varelse utan hud.
Minsta fläkt, minsta känsla av värme eller kyla.
Påverkas och antingen lyfter eller dyker.

En vecka utan hud.
Dagar då ord biter som isande kyla.
Allt går rakt in och det svider.
Svider och jag blöder och kan inte värja mig.
Tårarna kommer när jag minst anar det.

Söker lite ro.
Som alltid är det lättast att vara
med naturen
djuren.

Igår plingade det till i min mobil.

"Vet du liten, jag blir precis varm i kroppen av lycka
när jag börjar tänka på dig...eller hör en sång som
för tankarna till dig...det är härligt att få älska dig..."

Det är härligt att få bli älskad av den mannen...

Jag behöver såna här dagar.
Bara vara med mig själv.

Ingen som vill mig något.
Ingen jag behöver rätta mig efter.

Tystnad.
Huset är tyst.

Jag behöver tystnaden och stillheten
för att orka.

Måste landa och hinna tänka klart.

Umgås med mig själv.
Och jag trivs med mitt sällskap.

Idag har jag ridit islandshäst.
Det är så väldigt underbart att göra det.

I hela mitt liv har jag drömt om att bli en hästmänniska.
Förstå dem.
Få vara en del av deras liv och betyda något.

Inte bara rida alltså.
Nej, i min dröm vill jag bli ett med hästen.
Vara häst, liksom.

Igår kväll kikade jag på hemsidan till turridningen.
Behövde kolla den något knepiga vägbeskrivningen.

Passade på att kika igenom bilderna på deras hästar
Ställde frågan till mig själv "Vilken av hästarna får jag?"

Jag kikade snabbt igenom listan och fastnade på "Olga".
Tittade en gång till.
Fastnade på samma.

Vilken tror ni att jag fick?

Jag åkte dit ensam.
Hamnade i en grupp kvinnor.
Alla kände inte varandra men alla hade åkt dit tillsammans med någon.
Utom jag.
Jag som är så feg åkte dit alldeles ensam.
Modigt av mig, ska ni veta!

Jag lärde mig jättemycket.
Kändes verkligen som jag gjorde framsteg.
Och utan sällskap kunde jag koncentrera mig på det jag ville;
att lära mig mer om islandsridning.

Såg ni Cédric Villani hos Skavlan?

En sån fascinerande...varelse?
Ett väsen...

Som stigen ur en annan tid, en annan dimension.
Kliver mellan parallella världar, tider?

Vilka ögon.
Vilken utstrålning.

Det kan tyckas som att det är mycket yta.
Men en blank sjö avslöjar inte rörelser i djupet.

Jag jobbar ständigt på min utveckling.
Det är mitt driv.

Att bli en bättre människa.
Att få svar på frågor.
Att hitta nya frågor som kräver svar.

Jag älskar gåtor.

Allt som sker har en mening.
Jag söker livets mening med mig.

Men man måste låta bli att driva ibland.
Låta allt vila.
Bara vara.

Inte vara för någon annan än sig själv.

Tänker på initieringen som troligen sker i morgon kväll.
Har ingen som helst aning om vad det innebär.
Men tror att det blir bra.

Märker att jag är mindre rädd än förr.
Gör saker på egen hand som jag tidigare inte hade vågat.
Det är bra.

Du borde gå ut.

Men det är snart mörkt.

Du borde...

Jag orkar inte. Kroppen är så trööött....

Du måste röra på dig. Du har suttit i bilen hela dagen.

Ja! Och jag är trött! Man blir trött av att köra bil och veva med armarna som en idiot....
Förresten har jag ont i både axlar, nacke och rygg.

Då ska du definitivt gå ut!

Men det gör ont i ischiasskiten när jag går... Till och med att svänga på armarna
gör ont ju...

Skynda dig nu! Inga undanflykter!

Men jag orkar inte säger jag ju....

Hunden vill att ni går ut.

Ja...okej då......för hennes skull....

Efter att ha misslyckats med surdeg flera gånger om,
gjorde jag trots det ett försök förra söndagen och satte en ny.
Det brukar funka dåligt hos mig.
Antagligen för att huset bara håller 18-19grader.

Men denna gången gick det!
Nya surdegar ska nu i frysen.
Den sista bakade jag på.
Hoppas, hoppas, på gott bröd till kvällen!

På spisen puttrar köttgrytan som jag gjorde igår.
Smakar ljuvligt idag...

Inga djupsinnigheter nu men...kram på er...

I mitt knasiga djurhem är världen upp och ner.
Det är precis så som det inte skulle kunna vara.

Katterna sover gärna på hamsterns bur.
Hund och katt sover tätt ihop.
Katten slickar omsorgsfullt öronen på både hund och kanin.
Hunden gör sitt bästa för att få kaninen att busa.
Kaninen tycker det är kul att jaga katt.
Om någon katt är för närgången mot kaninen,
eller om katterna får för sig att kivas lite,
går hunden emellan.