Dagarna som räknas

Jag skulle vilja skriva en bok.
En uppmuntrande bok.
Som säger att alla är fina.
Precis som de är.

Att vi inte ska döma så snabbt.
För att vi faktiskt inte vet vilken väg
som just den människan måste gå
för att nå sitt högre jag.

Jag säger inte att jag vet mer än andra.
Eller att jag kommit längre på något sätt.
Men jag har kanske lärt mig vissa saker
som kan vara en hjälp för någon annan.

Jag vill göra mitt eget schampo
min egen hudkräm
mitt eget thé som hjälper mot hosta.
Jag vill baka mitt eget bröd
mina egna kakor
utan tramsfetter i.

Jag vill lära mig laga vegetariskt.
Vill köpa kött från en gris som haft det bra.
Jag vill ha hönor som ger ägg
till mitt frukostbord och mina kakor
och som skänker mig glädje
med sina glada kluckanden.
Ilningen av lycka längs ryggraden
när ljudet av deras fötter
rasslar i gräset
när de kommer springande.

Jag vill hinna skapa
för det får mig att må bra.
Jag vill jobba mindre för någon annans vinning
men ha god ekonomi
som ger lugn nattsömn.

Jag vill komma hem och öppna dörren
och ropa Hej!
till alla mina älskade.

Regnet öser ner och jag saknar min vän i livet.

Jag saknar leken och harmonin.
Vi pratar och skrattar mycket.

Jag tycker om att leka med ord.
Kastar ur mig snabba repliker, gärna med en tvist.
Ofta sarkastiskt.
Han belönar mig med sitt uppskattande skratt.

TV ser vi på ibland.
Men bara om det är något vi verkligen vill se.
Annars pratar vi mest.
Som vi kan prata!
Tjattrar på som två kärringar ibland...
Om högt och lågt.
Djupt och ytligt.

Men vi kan också vara tysta.
Behagligt tysta.

Varje dag utbrister han minst en gång; "Du är så vacker!"

Beröring, som jag i mitt förra liv törstade efter, får jag
i omätbar mängd.
Massage, kli på ryggen, strykningar över håret.
Det är ljuvligt.
Och aldrig att jag behöver "betala" för det.
Som förr.

Utan att jag ber, rycker han in överallt och hjälper till.
Med tvätt, disk, städning, bilen, gräset...

Han tänder ljus och gör det mysigt.
Han lyssnar på mig och uppmuntrar mig.
Är jag ledsen tar han mig i sin famn.

Älskar gör vi när vi känner för det.
Båda måste vilja, annars är det ingen idé.
Kelar gör vi ofta, ofta.
Det är en underskattad njutning.

Vi är så nära.
Ändå så långt ifrån.
Vi längtar till den dagen vi får leva tillsammans.

Men hur löser man det?
Den eviga frågan.

Längtar efter dig, älskade...

Hemlagad lingondricka och himlen är makalöst blå.
En dag att vara ledig på.
Men så är det förstås inte.

Jag har samlat ringblomma, humle, ljung och echinacea.
Ska plocka lingonblad, nässla och rödklöver om det fortfarande finns.
Jag ska släppa loss häxan inom mig...

Jobbet tar musten ur mig.
Alla tankar och idéer,
all energi,
är som bortblåst när jag skjuter upp dörren
vid halv sju och lämnar arbetet.
Trettio minuters rast på en hel dags jobb
där man hela tiden måste skynda sig.

Under sommaren sprang jag.
Nu orkar jag knappt få mina trötta fötter
att gå ens en liten promenad.

Jag ligger efter med allt; rabatter som behöver rensas,
jorgubbsplantor ska delas, trädgårdslandet ska grävas upp,
gräset behöver klippas, hängrännorna rensas ur, strykhögen
bara växer, bilen måste städas och tvättas, saker ska plockas
i ordning, tvätthögen tycks aldrig minska...

Jag tror inte att jag tror på att vägen till välfärd är
att alla ska jobba. Ju mer vi jobbar desto mindre energi
och glädje känner vi.

Om alla fick gå ner, låt säga tio timmar i veckan, tror jag
att människors kreativitet skulle öka.
Fler skulle få jobb och alla skulle ha mer ork och tid för
sin familj och sina intressen.
Många skulle troligen, med så mycket mer tid, att odla sina
intressen i så hög grad att de kunde dra in inkomster på dem.

Samhället vill få oss att tro att lycka endast kommer
tillsammans med pengar och konsumtion.
Vi luras hela tiden att köpa saker för att vi förespeglas
att vi då kommer att bli lyckligare och "för att vi är värda det".

Jag tror, att VARJE människa har ett kall, en uppgift, en livsuppgift.
Kalla det vad du vill.
Men vi blir så suddiga i våra hjärnor och själar av samhällets
blå dunster, att vi inte får en chans att känna efter "vad är meningen med MITT liv?".

Det krävs krafttag av oss att stanna hjulet och börja lyssna inåt.
Du går med en gnagande känsla i kroppen av att det finns
ett annat liv någonstans, något annat du var ämnad för.
Gör dig själv en tjänst och lägg energi på dig själv.

Känn efter vad som gör dig glad.
Vad tyckte du om som liten?
Förmodligen tycker du fortfarande att samma saker är ganska kul?
Gör det!

Umgås med dig själv.
Stäng av TV och musik.
I tystnaden hör du dina egna tankar.

De senaste veckorna är ljung den färg jag längtar efter mest.

Det händer så otroligt mycket nu och jag älskar det.
Jag vill så mycket.
Har tusen olika idéer och vill göra dem alla NU.
(Är man Vädur eller??)

Är helt såld på ull och läser, läser och läser.
Kommer plötsligt på att jag faktiskt känner (lite grand i alla fall)
en äldre dam alldeles i närheten som säkert vill lära ut.
Att jag kan vara så säker på det beror på att både hon och hennes
man är med i Hembygdsföreningen och strävar efter att visa
hur det var förr.

Spinnrock då? Eller slända?
Slända verkar svårt.
Spinnrock också i och för sig.
Känner att jag vill ha en.

Kikar på Blocket onsdag kväll.
Börjar från slutet och plötsligt är den bara där.
Jättefin och till det facila priset av femtio kronor.
En mil ifrån där jag bor.

Annonsen utlagd 19 juni.
Skit, den är säkert såld och de har glömt ta bort annonsen.
Slänger iväg ett mail på vinst och förlust.

Fick svar idag att den finns kvar!
Mitt hjärta slog av upphetsning.
Jag som har telefonskräck ringer utan tvekan och ber att
få komma och titta på den.

Tar en titt på Blocket igen för att kika på annonsen
och se hur det var spinnrocken såg ut.
Annonsen borta.
Försvann väl idag, den 19:e.
Jag råkade alltså se den sista dagen den fanns ute.
Då är det bara meningen.

Frun i huset visar runt och säger att de ska flytta.
Vi ser på spinnrocken och den är så fin, så fin
och verkar fungera.
Hon undrar om jag vill ha en "nystsnurra" också.
Klart jag vill!

Efter en stund har vi tittat runt och jag har paxat
ett litet brunt bord, ett slagbord och ett ljuvligt litet skrivbord...
Får komma dit med släp någon dag och hämta!

Medan vi pratat har vi kommit underfund med att hästarna
som går utanför är min kusins!
Jag har inte träffat den här kusinen sedan jag var liten
men nu anar jag henne genom att se på hennes hästar.

Nu fattas bara kardor men det kan jag låna av en kollega.

Mer då?

Jo, igår lyssnade jag på lokalradion.
Det brukar jag inte göra när jag jobbar men just då var jag hemma
och hörde därför ett program där människor efterlyser saker.

En man efterlyste en moped av ett särskilt märke och med
en viss årgång.
En sådan har ju jag!
Den har stått och samlat damm hos mina föräldrar i 25 år.

Jag som hatar att ringa, ringer upp och berättar att jag har vad som söks.
Efter en stund ringer mannen ifråga upp och är intresserad.
Eventuellt blir det affär i helgen.

Jag funderade lite på vad den kan tänkas vara värd.
Någon tusenlapp kanske.
Blir väldigt paff när jag kollar upp på nätet i vilka priser de står
och inser att jag kan få bortåt 7 - 8000 om jag har tur!
Tjohoo!
En lågavlönad ensamstående mammas dröm!

Kommer det mera? Ja!

Har i flera veckor nu grunnat på vinterboende för kaninen.
Inne vill han absolut inte vara.
Burar är dyra, även begagnade hemmabyggen.

En av kollegorna berättade idag att han varit på loppis
i helgen och tänkt på mig för där fanns en jättefin utebur
för 250kr! Gissa om jag ska hänga på låset när de öppnar i helgen??
Vore helt kanon om den finns kvar men gör den inte det
så bygger jag en själv.

Sen var det det där med personlig utveckling...

Provade att göra aurarening på S förra helgen och det var
en speciell upplevelse.
En djup känsla av stillhet och ro.
Jag var ganska skeptisk när jag började men märkte snabbt
att jag faktiskt kunde känna som "kanter" i luften.
Mina händer böljade en aning så att det kändes som vind under
dem och det strålade, stack och pulserade i dem.

Härom kvällen gjorde jag också en utflykt till mitt inre barn.
Det var en mycket rörande upplevelse att möta sig själv som liten
och att ta hand om detta barn och känna kärleken.
Underbart upplyftande och stärkande och gör att jag känner mig
mer levande. Det är som om det vuxna förnuftet får maka lite på
sig och släppa in mer lek i livet.

Det känns som om det är full fart i mitt liv nu och jag känner en
ENORM lust att ta in kunskap av alla de slag!

Glädje!

Är så himla sugen på att sticka.

Hittade ett superroligt mönster där man stickar en kofta
uppifrån och ner!?

Ska testas.

Hittade också helt underbara garner.
Handfärgad ull.
Otroligt svårt att välja färg bara.
Alla är lika vackra...

Studsade upp ur sängen när jag mindes att jag lovat
rasta hundar på morgonen.

Högg tag i en fleecetröja i farten och klev i gummistövlarna
som stod på altanen.

Regnet föll ymnigt men varmt över mig när jag gick iväg
bortåt skogsvägen.

Hundarna gjorde vad de skulle (och lite som de inte skulle)
och jag snappade åt mig vildhallon där vi gick.

Skogen är alldeles tyst när det regnar.
Inga fåglar hörs och ingen vind drar genom träden.

Stilla, skön morgon...

Det känns lite som att stå och stampa ibland.

Jag vet att allt är precis som det ska vara just nu.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur det ska bli.

I sommar har vi fått vara tillsammans mycket.
Mycket mer än vi är vana vid.
Och faktiskt...så kunde till och med rastlösa jag
uppskatta att ha sällskap den mesta tiden.

Det känns som om man går och väntar på att
få börja leva. Ändå lever vi ju här och nu.

Pratade med ett par kollegor igår som har män
som reser mycket. De var överens om att det är
skönt att få vara ensam några dagar, men att två
veckor är för länge utan deras livskamraters sällskap.

Jag sade vad vi brukar skämta om, S och jag.
"Jag är tillsammans med en sjöman! Han ger sig ut på de sju haven
och kommer åter om 14 dagar"

Det är så vi har haft det de senaste fyra åren.
Ses två helger på en månad.
Då vill man hinna med så mycket som möjligt.
Och självklart längtar man efter att få ha vardag ihop.

Tänker mycket på att det är så många saker jag vill göra.

Jag har i sommar fått tusen idéer och min kreativitet
har börjat öppna sig igen.

Men tiden räcker inte till och det gör mig ledsen och frustrerad.

En del säger "man hinner allt man vill".
Jag tror inte riktigt på det.
Det är så många vardagsbestyr som hela tiden kommer i vägen.

Jag önskar jag hade råd att bara jobba halvtid, för jobba vill jag.
Men samtidigt är jag rädd för att önska just detta.
Rätt som det är blir man kanske sjuk och kan bara jobba halvtid
men orkar inget annat.

Just nu syr jag på ett lapptäcke och jag känner hur bra jag mår
när jag får skapa. Puls och andning blir lugn och det är en
rogivande känsla som sprider sig i kroppen.

Dessutom vill jag sy väskor.
Både vanliga väskor och kassar som man kan ha när man går
och handlar. Är så trött på alla plast- och pappkassar som man
hela tiden betalar för helt i onödan.
Har även sett en väldigt söt virkad väska som jag bara måste göra.

Andra projekt...
Dottern vill att vi gör en bok ihop.
Jag ska skriva och hon teckna.
Hon är bara sju men tecknar redan helt otroligt bra.
Fångar ansiktsuttryck och kroppsspråk mästerligt.

Jag ska bygga en utebur till kaninen.
Han trivs inte i sin plastiga innebur.
Det syns på honom att han njuter när han får vara i sin
trekantiga bur ute på gräsmattan.
I buren jag ska bygga kan han bo på vintern.

Virka mormorsrutor...
Tar jättelång tid men blir så himla fint.
Somriga färger ska jag ha.
Mjukt fint bomullsgarn.

Måla...
Måla om dotterns skrivbord.
Ska också ge mig på en korgstol och se om den går
att spraymåla.

Sy...
Sovrummet behöver nya gardiner.

Virka...
Jag vill prova att virka med plast.
Återvinna plastpåsar och kanske göra en matta eller väska.

Reiki...
Hinner aldrig med att göra övningarna som ironiskt nog
ska hjälpa mig att bli mindre stressad.....

Det finns fler projekt i mitt huvud men någonstans måste man ju börja.....

Jag är en tråkig jävel.

Har tackat nej till flera olika tillställningar den senaste tiden.
Det är ju så snällt av dem att de vill ha mig med.
Antagligen beror det väl på att de uppskattar mitt sällskap
och ärligt talat så är jag ingen tråkig jävel...snarare tvärtom.

Det är bara det att jag behöver vara för mig själv.
Mycket och ofta.
Det är enda sättet för mig att hitta någon slags balans.

Om jag har människor omkring mig hela tiden
äts jag upp och förlorar mig.
Det spelar ingen roll hur trevliga och fina människorna är,
jag måste ändå ha mina egna stunder.

För mig är det som att störas av ett ständigt brus, att ha
folk omkring mig hela tiden.
Jag hinner inte vara mig själv för jag rättar mig så mycket
efter andras behov.
Då blir jag ledsen och mår dåligt.

Jag behöver vara med mig själv, i min egen takt och rytm.

Men det är egentligen inte så mycket därför jag tackat nej.
Nä, mest beror det på att jag nu under semesterperioden
bara träffar mina barn lördag och söndag.

Och då vill jag faktiskt ha dem för mig själv.
Så de så.

Vaknade till ett stilla regn.
Hunden, som inte får sova i sängen,
låg bredvid mig.

Det kan inte hjälpas
men för mig känns det som höst nu.

Luften är hög och klar.
Himlen ljusblå mellan skyarna.
Fåglarna sjunger inte längre.

Jag skulle gärna gått en runda
men orkar inte.

Veden skulle bäras in.
Orkar inte det heller.

Sparar mina krafter till jobbet.
Inte så många timmar idag så jag hoppas
det ska gå.

Det är en stilla och fin kväll.
Som gjord för att vara ute.

Jag skulle varit på berättarkväll i afton.
På gångavstånd från där jag bor.

Tvekade in i det sista.
Men måste inse att jag inte är i form
för att vara ute i skogen ikväll.

Jag som aldrig är sjuk är förkyld.
Så där eländigt så jag nyser hela tiden
och är trött och hängig.

Vilar mig istället och plockar med mina tyger.

Jagade getingar ovanför entrédörren
tillsammans med hyresvärden.

Gick till skogs med bärplockaren
för att hämta hem de många blå.

Tröttnade dock ganska snabbt,
ställde ifrån mig plockaren
och sprang en runda istället.

Fyllde traktorskopa med ved.
Städade ur vedboden.
Bar in all ved som just östs ut skopan.
Fyllde skopan ännu en gång.

Trött och hungrig.
Duschade och åt omelett med mjukost.

Hade velat göra ikväll; pyssla med lapptäckstyger.

Ingenstans hörs hans andetag.
Mitt hus är plågsamt tyst.

Inga skratt, inga skämt.
Inga samtal i ljusens sken, om Livet och Kärleken.

Hans händer leker inte med mitt hår.
Hans fingrar stryker inte över min hud.

Hans leende ögon ser inte på mig
och hans mun är inte här och viskar kärleksord.

Ikväll måste jag somna utan hans doft i mina lungor.
Hans trygga famn kommer inte att skänka mig nattens ro.

Han har farit och nu tog sommaren slut.

Det är allt jag behöver i sommartid.
Nästan all min tid spenderar jag utomhus.
Är jag inte ute och rör på mig så befinner jag mig här;
på altanen.

Det finns inga glas som skyddar mot väder och vind.
Däremot ett tak så jag kan sitta här även när det regnar.

I hammocken ligger jag gärna och löser korsord, läser en bok
eller helt enkelt slumrar en stund.

Vid bordet äter jag, surfar på nätet eller löser fler korsord...

Nä, jag gick inte dit.

Men jag tyckte att jag ju inte kunde sitta och bara glo hela kvällen.
Så jag tog mig i kragen och sprang en runda.
Det gick mycket bättre än förväntat och jag kände mig väldigt
nöjd med mig själv efter det.

************************************************

Bläddrade lite i en bok jag köpte för en femma på loppis igår.
Verkar inte finnas någon bild på nätet på den men den ingår
i den här serien. Minns ni?



Boken jag köpte heter "Huset vid plommonån".
Jag älskade verkligen "Lilla huset på prärien" när jag var liten.
Den kom det året jag fyllde nio så att jag kände mig besjälad med
"Laura" var kanske inte så konstigt.

Det är Laura Ingalls Wilder som skrivit böckerna
och mycket av det som beskrivs är självupplevt.

Lite roligt att veta är kanske att Melissa Gilbert,
som spelade "Laura", så småningom gifte sig med
Bruce Boxleitner, som spelade "Luke" i Macahan.





*****************************************************

Blåbären är mogna och medan åskan dundrade intill
gick jag ut och plockade lite grand.
Det är så härligt att ha blåbär i frysen och sedan
fram dem till vintern och minnas ögonblicket man plockade dem.

Jordgubbarna är inte så fina längre.
De jag köpt har varit ganska mosiga.
Passar bättre till saft eller sylt nu.
Men tjugo kronor kostar det än.
Lite mycket för den kvalitén om du frågar mig.

****************************************************

Jag såg "Brokeback Mountain" på TV igår.
Den var inte riktigt som jag trodde.

Jag har hört så mycket om gayscenerna och hujeda mig och hej och hå...
Det var väl ingenting?
Inget som störde mig i alla fall.
Jag tyckte det var en fin och mycket sorglig kärlekshistoria.

Men jag störde mig på att killen som spelade "Jack Twist"
är en exakt kopia av Toy Storydockan "Woody"....

Jag är bortbjuden klockan sju.
Klockan är sex.
Det är hög tid att bestämma sig...

Jag har lite värmda rester framför mig
och en nyss upphälld Guinness.

Har inte lust att gå men känns som jag borde.
Folk från trakten.

Alla är par.
Alla har sina barn med sig.
Känns liksom inte bra att komma där...själv.

Samtidigt borde jag antagligen visa intresse
för mina grannar.

Vi brukar inte umgås.
Men gick i samma skola som barn.
Brukar hejar och byta några ord när vi ses.

Cykelavstånd.
Fem minuter.

Åh.....vad ska jag göra??

Sista dagen på semestern och himlen är blå.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte börja jobba igen...

Tre underbara veckor tillsammans med barnen.
Hinna prata och rå om varandra.
Göra roliga saker ihop.
Kramas och skoja.

Nu kommer jag bara att få träffa dem på helgerna
ända fram till vecka 34.
Vi har gjort så för att de skulle få vara lediga i sju veckor.
Men det gör ont att behöva skiljas åt i morgon.

För att bota ångesten har jag en massa planer för morgondagen.
Som om jag kommer att ta tag i ens hälften av dem...
Kommer mest gå omkring och sura hela helgen.

Men idag är det fredag och snart kommer barnens kompisar.
Fyra härliga glada barn vars skratt kommer att klinga här.
Det kallar jag fredagsmys.........