Sinnlighet
Min rygg mot hans mage.
Han andas varmt i mitt hår.
Hans hand smeker min skuldra
och följer armens linje.
Vid armbågen glider handen mjukt
över till min midja,
en kvinnas allra skönaste linje,
vacker som en grönskande dal.
Den lätta smekningen fortsätter
upp över höftens rundning
och följer låret
ner mot knät
så långt han når.
Där vänder handen
tar sig åter uppför höftens stigning
men tar sig sedan ner
mot magen.
Cirklar lätt över naveln
nuddar fjärilslätt
venusberget
och fortsätter sedan sin färd
tillbaka över magen
och kupar sig sedan mjukt runt mitt bröst.
Kramar lätt
och bröstvårtan styvnar
av blyg känslighet
i gropen mellan tummen och pekfingret.
Han andas varmt i mitt hår.
Hans hand smeker min skuldra
och följer armens linje.
Vid armbågen glider handen mjukt
över till min midja,
en kvinnas allra skönaste linje,
vacker som en grönskande dal.
Den lätta smekningen fortsätter
upp över höftens rundning
och följer låret
ner mot knät
så långt han når.
Där vänder handen
tar sig åter uppför höftens stigning
men tar sig sedan ner
mot magen.
Cirklar lätt över naveln
nuddar fjärilslätt
venusberget
och fortsätter sedan sin färd
tillbaka över magen
och kupar sig sedan mjukt runt mitt bröst.
Kramar lätt
och bröstvårtan styvnar
av blyg känslighet
i gropen mellan tummen och pekfingret.
Höstväder
Regnet öser ner utanför.
Två blöta katter har kommit in och har nu ätit och trötta rullat ihop sig,
en i min säng och en i soffan.
I spisarna brinner värmande eldar.
Man kan tro det är höst.
Arbetslusten är som bortblåst den här veckan.
Ingen på mitt jobb verkar lika pigg som vanligt.
Till och med chefen fräser lite åt oss.
Vi försöker skämta
men kommer inte upp till den hysteriskt roliga nivå
vi brukar hamna på.
Känns som jag gör allting fel.
Stöter på saker jag inte kan och det känns som jag
förlorar ansiktet.
Men jag låtsas i alla fall inte.
Jag säger som det är; "Jag kan inte det här."
Magen mår fortfarande inte bra.
Jag försöker låta bli socker och äter bara den torkade frukten
i muslin.
Men gudarna ska veta att jag är sugen på
den stackars ensamma lilla citronmuffinsen som ligger i kylen....
Fortfarande vansinnigt trött.
När jag vaknade i morse kände jag mig pigg
och kände igen mig själv igen.
Men det försvann ganska snart.
Känns som jag skulle kunna sova ett år, eller nåt.
Hörde på radio idag att det finns en del som får
en slags sömnsjuka och då sover de i två till tre veckor!
Visst skulle jag kunna gå och lägga mig
men det tar emot.
Jag hinner sova någon timma innan jag måste tillbaka
till jobbet.
Men nä...
Vem läser det jag skriver egentligen?
Är det någon alls?
En liten loppa i bloggosfären är man...
Två blöta katter har kommit in och har nu ätit och trötta rullat ihop sig,
en i min säng och en i soffan.
I spisarna brinner värmande eldar.
Man kan tro det är höst.
Arbetslusten är som bortblåst den här veckan.
Ingen på mitt jobb verkar lika pigg som vanligt.
Till och med chefen fräser lite åt oss.
Vi försöker skämta
men kommer inte upp till den hysteriskt roliga nivå
vi brukar hamna på.
Känns som jag gör allting fel.
Stöter på saker jag inte kan och det känns som jag
förlorar ansiktet.
Men jag låtsas i alla fall inte.
Jag säger som det är; "Jag kan inte det här."
Magen mår fortfarande inte bra.
Jag försöker låta bli socker och äter bara den torkade frukten
i muslin.
Men gudarna ska veta att jag är sugen på
den stackars ensamma lilla citronmuffinsen som ligger i kylen....
Fortfarande vansinnigt trött.
När jag vaknade i morse kände jag mig pigg
och kände igen mig själv igen.
Men det försvann ganska snart.
Känns som jag skulle kunna sova ett år, eller nåt.
Hörde på radio idag att det finns en del som får
en slags sömnsjuka och då sover de i två till tre veckor!
Visst skulle jag kunna gå och lägga mig
men det tar emot.
Jag hinner sova någon timma innan jag måste tillbaka
till jobbet.
Men nä...
Vem läser det jag skriver egentligen?
Är det någon alls?
En liten loppa i bloggosfären är man...
Erotik
En av de saker som är jobbiga med att bo långt ifrån varandra
är att det är svårt att få utlopp för sin sexlust.
Vissa dagar går man omkring och är småkåt hela tiden.
Det är som att ha feber
och det finns ingen lindring.
Jag har aldrig tidigare haft sån lust till en man.
Ändå är jag en erfaren kvinna.
"Tänk, alla famnar jag lämnat av längtan till dig..."
Aldrig fann jag någon som kunde tillfredställa mig.
Akrobatiska övningar, fler än en lekkamrat, pålästa män
som rent tekniskt visste hur det skulle gå till, ja, jag provade
till och med nästan en kvinna en gång
för jag har mer än en gång i mitt liv tänkt
att det kanske är en annan kvinna som ska till
för att jag ska känna mig nöjd.
Jag har tröttnat på allt och alla.
Det var något viktigt som saknades.
Antingen tog jag överhanden och skrämde de stackars männen,
eller så valde jag en alltför undergiven framtoning och kände mig
utnyttjad.
Med alla män kände jag;
JAG ÄR MER ÄN HAN KAN HANTERA.
Inte så att jag har några märkliga böjelser eller så.
Nej då, jag ville bara kunna få känna mig som fullblodskvinna
och möta en fullblodsman.
En man som tar mig med storm själsligt och kroppsligen
och lämnar mig fullständigt utmattad, hänförd, tillfredställd
och älskad för den jag är ut i minsta cell.
Många gånger tänkte jag att jag begärde för mycket,
att man måste inse att sex bara är sex
och att min drömbild av erotik
var just en drömbild.
Han har ett sätt att närma sig mig.
Ser på mig med självsäker
men kärleksfull blick.
Han liksom släntrar emot mig
och jag ser på hela hans kroppsspråk
att han vet att jag är hans kvinna.
Mjukt lägger han handen i mitt ryggslut
och drar mig intill sig.
Hans guldbruna ögon är allvarliga och lekfulla
på samma gång.
Hans läppar är de mjukaste i världen när han
kysser mig och drar fingrarna genom mitt hår.
Han har ett sätt som får mig att känna mig som
den mest åtråvärda kvinna
som någonsin vandrat på denna jord.
Otålig som jag är försöker jag ibland få honom
att snabbt komma in
så jag får känna den andlösa känslan
i själva inträngandet.
Men oftast låter han mig vänta och ljuvt plågas
medan han smeker, kysser och dyrkar min kropp.
I hans händer är jag en gudinna.
Han är man nog att ta emot min åtrå och lust.
Med ett roat leende och ofta ett skratt
kan han se på mig när jag tar för mig
och njuter av honom.
Hans stora lem passar så perfekt i mig.
Hans ridderliga romantiska sinne matchar mitt
i fullständig harmoni.
Han är så manlig en man kan vara,
jag är så kvinnlig en kvinna kan vara.
Yin och yang.
Orgasmen är aldrig målet.
Vi kan sluta mitt i,
så uppfylla av kärlek
att vi kommer av oss.
Jag gråter ibland.
Ofta känner jag att jag bara vill vara där
och ta emot hans lust.
Inte kräva något för egen del.
Bara ge sig själv i kärlekens namn.
Han har låtit mig förlora oskulden på nytt.
Skapat en ny, vacker bild
och raderat den gamla, tragiska.
Jag känner mig fullständigt trygg och älskad.
Han är lyhörd för mina känslor
och vet när det är läge och inte.
Kärlek, ömhet och kel är minst lika viktigt
som att älska.
Efteråt håller han alltid om mig,
vi kysser varandra,
och låter andningen långsamt avta
i takt med att ruset lägger sig.
är att det är svårt att få utlopp för sin sexlust.
Vissa dagar går man omkring och är småkåt hela tiden.
Det är som att ha feber
och det finns ingen lindring.
Jag har aldrig tidigare haft sån lust till en man.
Ändå är jag en erfaren kvinna.
"Tänk, alla famnar jag lämnat av längtan till dig..."
Aldrig fann jag någon som kunde tillfredställa mig.
Akrobatiska övningar, fler än en lekkamrat, pålästa män
som rent tekniskt visste hur det skulle gå till, ja, jag provade
till och med nästan en kvinna en gång
för jag har mer än en gång i mitt liv tänkt
att det kanske är en annan kvinna som ska till
för att jag ska känna mig nöjd.
Jag har tröttnat på allt och alla.
Det var något viktigt som saknades.
Antingen tog jag överhanden och skrämde de stackars männen,
eller så valde jag en alltför undergiven framtoning och kände mig
utnyttjad.
Med alla män kände jag;
JAG ÄR MER ÄN HAN KAN HANTERA.
Inte så att jag har några märkliga böjelser eller så.
Nej då, jag ville bara kunna få känna mig som fullblodskvinna
och möta en fullblodsman.
En man som tar mig med storm själsligt och kroppsligen
och lämnar mig fullständigt utmattad, hänförd, tillfredställd
och älskad för den jag är ut i minsta cell.
Många gånger tänkte jag att jag begärde för mycket,
att man måste inse att sex bara är sex
och att min drömbild av erotik
var just en drömbild.
Han har ett sätt att närma sig mig.
Ser på mig med självsäker
men kärleksfull blick.
Han liksom släntrar emot mig
och jag ser på hela hans kroppsspråk
att han vet att jag är hans kvinna.
Mjukt lägger han handen i mitt ryggslut
och drar mig intill sig.
Hans guldbruna ögon är allvarliga och lekfulla
på samma gång.
Hans läppar är de mjukaste i världen när han
kysser mig och drar fingrarna genom mitt hår.
Han har ett sätt som får mig att känna mig som
den mest åtråvärda kvinna
som någonsin vandrat på denna jord.
Otålig som jag är försöker jag ibland få honom
att snabbt komma in
så jag får känna den andlösa känslan
i själva inträngandet.
Men oftast låter han mig vänta och ljuvt plågas
medan han smeker, kysser och dyrkar min kropp.
I hans händer är jag en gudinna.
Han är man nog att ta emot min åtrå och lust.
Med ett roat leende och ofta ett skratt
kan han se på mig när jag tar för mig
och njuter av honom.
Hans stora lem passar så perfekt i mig.
Hans ridderliga romantiska sinne matchar mitt
i fullständig harmoni.
Han är så manlig en man kan vara,
jag är så kvinnlig en kvinna kan vara.
Yin och yang.
Orgasmen är aldrig målet.
Vi kan sluta mitt i,
så uppfylla av kärlek
att vi kommer av oss.
Jag gråter ibland.
Ofta känner jag att jag bara vill vara där
och ta emot hans lust.
Inte kräva något för egen del.
Bara ge sig själv i kärlekens namn.
Han har låtit mig förlora oskulden på nytt.
Skapat en ny, vacker bild
och raderat den gamla, tragiska.
Jag känner mig fullständigt trygg och älskad.
Han är lyhörd för mina känslor
och vet när det är läge och inte.
Kärlek, ömhet och kel är minst lika viktigt
som att älska.
Efteråt håller han alltid om mig,
vi kysser varandra,
och låter andningen långsamt avta
i takt med att ruset lägger sig.
Trött
Idag har jobbet gått på rutin.
Kändes som att gå omkring i en drömvärld.
Är fortfarande så himla trött....
På lillgosans dagis var det dropinfika idag
så jag gick dit på vägen hem.
Härligt att träffa mitt lilla bus men jag såg att hon
var lika trött som jag.
Min buse såg jag inte.
Han var nere på fritids.
Ska ringa sedan och höra hur det gick på simskolan.
Huset känns rått och ruggigt.
Bar in ved och tände i spisarna
fast det är mitten av Juni.
Hoppas verkligen att barnbidraget kommer innan midsommar.
Annars har jag ingen mat.
Kändes som att gå omkring i en drömvärld.
Är fortfarande så himla trött....
På lillgosans dagis var det dropinfika idag
så jag gick dit på vägen hem.
Härligt att träffa mitt lilla bus men jag såg att hon
var lika trött som jag.
Min buse såg jag inte.
Han var nere på fritids.
Ska ringa sedan och höra hur det gick på simskolan.
Huset känns rått och ruggigt.
Bar in ved och tände i spisarna
fast det är mitten av Juni.
Hoppas verkligen att barnbidraget kommer innan midsommar.
Annars har jag ingen mat.
Om jag hade pengar
Jag behöver verkligen klippa mig.
Senast jag klippte mig var i Januari.
Som tur är har jag ganska långt hår,
räcker ned till bröstvårtorna ungefär,
och är självlockigt,
så det syns inte så väl att det är slitet.
Jag har beställt tid för klippning på tisdag
men det måste jag avboka.
Med 498 kronor på kontot
och tio dagar kvar till lön
är det en lyx jag inte kan unna mig
den här månaden heller.
Jag är verkligen inte den som slösar.
Om det är något jag är riktigt bra på
så är det att vara snål smålänning.
Jag har små krav på lyx
och tar tacksamt emot möbler
eller annat
från vänner som byter ut.
Jag lagar mat från grunden,
inga halvfabrikat eller genvägar här.
Försöker alltid trolla med det jag har
så att det räcker till en måltid till.
Det händer att barnen får lagad mat
medan jag själv äter knäckebröd eller fil.
Jag är inte utfattig
men av pengar har jag heller inget överflöd.
Bensinen är så dyr nu
att jag verkligen tänker igenom om och när
jag måste köra.
Att ha sin älskade långt borta
är en kostnad som vi måste leva med.
En kostnad att räkna med
kanske de nästkommande tio åren.
Magkatarren gjorde sig påmind förra veckan.
Oro kring pengar eller annan turbulens
är något som genast tar min kropp i besittning.
Vad jag har lovat barnen att göra i sommar
tänker jag hålla.
Det bara måste gå.
Jag är så besviken på att trots att jag arbetar heltid
är det svårt att få pengarna att räcka till.
Och min längtan är att gå ner i arbetstid
för att få mer tid tillsammans med barnen
som jag ju bara träffar halva deras liv.
Men det går ju inte.
Fast i fållan.
Senast jag klippte mig var i Januari.
Som tur är har jag ganska långt hår,
räcker ned till bröstvårtorna ungefär,
och är självlockigt,
så det syns inte så väl att det är slitet.
Jag har beställt tid för klippning på tisdag
men det måste jag avboka.
Med 498 kronor på kontot
och tio dagar kvar till lön
är det en lyx jag inte kan unna mig
den här månaden heller.
Jag är verkligen inte den som slösar.
Om det är något jag är riktigt bra på
så är det att vara snål smålänning.
Jag har små krav på lyx
och tar tacksamt emot möbler
eller annat
från vänner som byter ut.
Jag lagar mat från grunden,
inga halvfabrikat eller genvägar här.
Försöker alltid trolla med det jag har
så att det räcker till en måltid till.
Det händer att barnen får lagad mat
medan jag själv äter knäckebröd eller fil.
Jag är inte utfattig
men av pengar har jag heller inget överflöd.
Bensinen är så dyr nu
att jag verkligen tänker igenom om och när
jag måste köra.
Att ha sin älskade långt borta
är en kostnad som vi måste leva med.
En kostnad att räkna med
kanske de nästkommande tio åren.
Magkatarren gjorde sig påmind förra veckan.
Oro kring pengar eller annan turbulens
är något som genast tar min kropp i besittning.
Vad jag har lovat barnen att göra i sommar
tänker jag hålla.
Det bara måste gå.
Jag är så besviken på att trots att jag arbetar heltid
är det svårt att få pengarna att räcka till.
Och min längtan är att gå ner i arbetstid
för att få mer tid tillsammans med barnen
som jag ju bara träffar halva deras liv.
Men det går ju inte.
Fast i fållan.
Gnäll och självömkan
Klart jag ramlade ner i det fördömda hålet.
Jag sade ju det, man ska inte vara för lycklig för det skiter sig alltid,
Högt ställda förväntningar på återseendets sötma.
Själslig närhet, förtroliga samtal, brinnande åtrå som behövde svalka.
De ljusa timmarna fyllda av längtan och barn.
Men nätterna, nätterna skulle vara våra.
Som jag längtade efter att dyka djupt, djupt ner i erotikens heta vatten.
Mötas i den själsliga nakenheten.
Det var så jag drömde det.
Istället fann jag mig utmattad till bristningsgränsen.
Jag klarar inte av att inte få sova, det är en brist jag har
och som drev mig in i depression när mina barn var spädbarn.
Min älskade slits mellan sitt barn och mig.
I min själviskhet störtdyker jag ner i ensamhetens och besvikelsens bottenlösa tjärn.
Jag vill inte att han ska se att jag gråter, av längtan efter honom fast han är här.
Allt jag begärde var nattens timmar.
Prata, älska, äta en nattmacka i kylskåpslampans sken och sedan somna tätt intill varandra.
Jag måste få ha honom lite för mig själv....
Och hoppet sjunker och blir till en lerig sörja.
Semestern känns hopplös och omöjlig att genomföra tillsammans.
För att inte tala om julen, som jag inte kan låta bli att tänka på redan.
Jag kan inte förklara det.
Vad det var som hände i mig.
Kanske var jag bara för lycklig och blåögd.
Idioten som för första gången i sitt liv vågade tro att allt skulle bli bra.
Började våga tro på förenade världar.
Men nu är jag tillbaka igen till den plats där jag var för bara några veckor sedan.
Att förvänta sig skit för då behöver man inte bli besviken.
Stäng dörren och släng den där glittrande diamanten.
Du förtjänar det inte ändå.
Fortsätt vara kall och stängd så gör livet mindre ont.
Ha inga drömmar och förhoppningar.
Allt blir så mycket enklare då.
Om någon undrar...
Nej, det är inte slut mellan oss.
Det kan det aldrig bli.
Det kommer aldrig att finnas någon annan.
Vår Kärlek är som ett levande väsen, odödligt.
Vi kommer att mötas i nästa liv också.
Precis som vi gjort förut.
Det är andra saker som får mig att skaka.
Många saker på en gång.
Och vissa av dem känns olösliga.
Gråter för grodornas skull
Ja...jag vet....jag borde skrivit...
Nog har jag tänkt att jag skulle
men tiden räcker inte till
eller används hellre till något annat.
Jag har gått och tänkt
och det händer så mycket inom mig.
Skör som tunnaste glas.
Jag gråter för grodornas skull
för barnen som jag saknar fast de är här
för att jag sade nej till ett besök
och för att jag saknar min älskade så.
Och nu gråter jag för att jag är svag.
Ja, jag kan inte förklara vad som hänt
bara att en stor förändring har skett inom mig.
Det är ovant att känna sig så känslomässigt naken.
Jag som är van att kapsla in allt och vara stark.
Men det här är jag nu
den jag varit hela tiden
men inte kunnat släppa fram.
Jag läser Pluras bok
och hur sjukt det än kan låta
så känner jag igen mig.
Jag har aldrig nyttjat droger eller knappt ens alkohol,
nej det är något annat där jag känner igen mig i.
Den eviga kampen?
Känslan av att alltid vara på väg?
Ruset, bruset, det dånande livet
som dövar känslorna
tar bort det onda
om man bara låter det brusa högt nog.
Han fann sin ro i en kärleksfull famn
och i naturens förunderliga väsen.
Precis som jag.
Det är inte mer än en vecka sedan vi sågs
och jag har längtat varje sekund.
Äntligen har jag insett hur Han känt
hela tiden.
Men det behövdes en krasch för att jag
skulle kunna se och känna.
Förstå vad Kärlek är.
Och svårt är det att leva med.
Ju större kärlek
desto större rädsla att förlora det man har.
Det finns en djupt rotad rädsla i mig
att om jag blir för lycklig
om jag mår för bra
så kommer allt att ryckas ifrån mig
av någon elak illvillig makt.
Säkert irrationellt
men likväl en verklig skräck
för mig.
Orden ur en sång kommer till mig;
"Skynda dig älskade,
skynda att älska.
Dagarna mörknar
minut för minut.
Tänd våra ljus,
det är nära till natten.
Snart är den blommande sommaren slut"
En sång om livet?
Håll fast lyckan när du finner den
för snart är det blommande livet slut.
Här lever vi
så längt ifrån varandra.
Det kan ta tio år
innan vi får möjlighet att ha vardag tillsammans.
Lever vi ens då?
"Skynda att älska..."
Igår kväll fick jag ett sms.
"Mitt hjärta gråter av längtan min fina.
Jag vill sitta nära dig och se kvällen komma.
Dela de ljumma kvällsvindarna ihop
och känna samhörigheten i hjärta och själ..."
Jag vill bli gammal med Dig.
Nog har jag tänkt att jag skulle
men tiden räcker inte till
eller används hellre till något annat.
Jag har gått och tänkt
och det händer så mycket inom mig.
Skör som tunnaste glas.
Jag gråter för grodornas skull
för barnen som jag saknar fast de är här
för att jag sade nej till ett besök
och för att jag saknar min älskade så.
Och nu gråter jag för att jag är svag.
Ja, jag kan inte förklara vad som hänt
bara att en stor förändring har skett inom mig.
Det är ovant att känna sig så känslomässigt naken.
Jag som är van att kapsla in allt och vara stark.
Men det här är jag nu
den jag varit hela tiden
men inte kunnat släppa fram.
Jag läser Pluras bok
och hur sjukt det än kan låta
så känner jag igen mig.
Jag har aldrig nyttjat droger eller knappt ens alkohol,
nej det är något annat där jag känner igen mig i.
Den eviga kampen?
Känslan av att alltid vara på väg?
Ruset, bruset, det dånande livet
som dövar känslorna
tar bort det onda
om man bara låter det brusa högt nog.
Han fann sin ro i en kärleksfull famn
och i naturens förunderliga väsen.
Precis som jag.
Det är inte mer än en vecka sedan vi sågs
och jag har längtat varje sekund.
Äntligen har jag insett hur Han känt
hela tiden.
Men det behövdes en krasch för att jag
skulle kunna se och känna.
Förstå vad Kärlek är.
Och svårt är det att leva med.
Ju större kärlek
desto större rädsla att förlora det man har.
Det finns en djupt rotad rädsla i mig
att om jag blir för lycklig
om jag mår för bra
så kommer allt att ryckas ifrån mig
av någon elak illvillig makt.
Säkert irrationellt
men likväl en verklig skräck
för mig.
Orden ur en sång kommer till mig;
"Skynda dig älskade,
skynda att älska.
Dagarna mörknar
minut för minut.
Tänd våra ljus,
det är nära till natten.
Snart är den blommande sommaren slut"
En sång om livet?
Håll fast lyckan när du finner den
för snart är det blommande livet slut.
Här lever vi
så längt ifrån varandra.
Det kan ta tio år
innan vi får möjlighet att ha vardag tillsammans.
Lever vi ens då?
"Skynda att älska..."
Igår kväll fick jag ett sms.
"Mitt hjärta gråter av längtan min fina.
Jag vill sitta nära dig och se kvällen komma.
Dela de ljumma kvällsvindarna ihop
och känna samhörigheten i hjärta och själ..."
Jag vill bli gammal med Dig.
