Dagarna som räknas

Jag tillhör en av de få som faktiskt tycker om snön.

Det känns lite som att bo i Norrland.
Jo, jag har faktiskt varit där ganska mycket
och ofta som barn men aldrig vintertid.
Bara drömt om hur det skulle se ut.
Ungefär som vi har det nu, kanske?

Igår var jag och barnen ute.
Jag och sonen sprang och kastade oss över snövallarna.
Lite som höjdhopparna gör, med ryggen före.
Vi tacklades, fastnade och skrattade så tårarna rann.

Sen försökte vi åka pulka.
Till slut lyckas vi trycka till något som mest liknade en
rodelbana och det blev lite fart och många roliga
svängar där man lätt åkte av.
Genomsvett och trött blev man.

Så snö är härligt!
Sällan har vi haft en så ljus vintertid!
Vi har sluppit all slask och allt jäkla regn.
Inomhus blir det hyfsat rent eftersom djuren inte
får någon smuts på tassarna.
Däremot växer klorna enormt eftersom de inte slits...

Det har gått förvånansvärt bra att jobba också
trots att jag kör 15 mil på småvägar varje dag.
Några gånger har jag kört fast men lyckats komma loss
av egen maskin.
Hoppas bara slippa hamna i diket men det är ett ögonblicksverk.

Och våren är inte långt borta...det hör jag att fåglarna säger....

Sitter och tittar ut på all snö.

Det finns inte en chans att komma ut med bilen
om man nu skulle behöva det.

Hoppas att jag snart får plogat.
Men å andra sidan behöver jag ju egentligen inte
åka någonstans idag.

Egentligen var det bestämt att åka pulka
men går det ens när det är så mycket snö?

Jag tar en kopp kaffe till och väntar på plogen.

När man står och kikar in i skafferiet
och får syn på blockchokladen
och tänker att det ser ganska gott ut...

Då kan man konstatera att det nog inte är
så långt kvar till mens...

Ibland kan jag önska att man samlade några kvinnor i min ålder och äldre.
Då skulle vi kunna fråga varandra om livet och hur vi ser på saker och ting.

Något som ständigt snurrar i mitt huvud är det faktum att jag gått upp
nästan tio kilo i vikt. Jag är så otroligt ledsen för det och känner mig så
maktlös.

Camilla Läckberg har vid något tillfälle berättat att hon tänkte på
hur hon såg ut och vad hon åt och ätit, nästan hela tiden förut.
Sen började hon med GI och gick ner 17 kilo eller så.
Jag kan verkligen känna igen mig i det där ältandet.
(Fråga S:et får ni höra...)

Hur tänker ni andra kvinnor?
Har du några extra kilon och hur ser du på det?
Gillar du dig själv ändå och skiter i att du gått upp en storlek eller två?
Eller känner du dig klumpig, ful och misslyckad?

Jag vill gärna höra hur just DU tänker! =)

Han valde att sitta framme hos mig i bilen.

Håret är korpsvart.
Ögonen gråbruna.
Hans rörelser är snabba och intellektet svindlande.

Hela tiden pratar han med mig.
Berättar.
Jag lyssnar.

"Träffar du din mamma och pappa någon gång?"
"Nä...eller jo...mamma ska jag träffa på lördag. Hon bor i X."
"Pappa då?"
"Nä...honom har jag inte träffat sedan jag var liten. Du vet, han slog oss. Alla tre. Jag och mina syskon. Med ett bälte du vet. Asså...med spännet. Och min mamma siktade med ett gevär mot honom. För hon ville ju skydda oss, sina barn. Så pappa träffar jag inte. Men vi ska leta upp honom. Då ska jag ha med mig en brottare. Det är nog säkrast."

Jag ömkar inte.
Blir inte arg över det han berättar.
Bara lyssnar och bekräftar honom.

Tänker på att han bara är tio år och redan varit med om så mycket.

Jag sitter och ser det blå ljuset komma.
Som en filt sveper det över ängarna, skogen och husen.

Inom mig hör jag Min systers karneval med Eldkvarn.

Kommer på mig själv med att undra
hur det ser ut nu på Österlen.

Som barn var jag mycket där.
Det känns som "hemma" när man passerat Brösarp
och ser havet skymta långt borta.

Det är något med strandlinjen
körsbärsträden
ljuset
och det farliga havet.

Den vita kyrkan med sin kyrkogård
där Fritjof Nilsson Piraten vilar.
Haväng strax intill.
Sandhammaren med sin vita sand
där vi sprang i kapp en sommar
och du vann.

Kom, min älskade, så åker vi dit när våren kommer....

Jag har klurat på ämnet svartsjuka några dagar.
För att jag har en vän som upplever det och för att det är så främmande för mig.

Varför vill man ha kontroll på sin partner?
Antagligen för att man inte tror sig vara bra nog eller värd att älskas.

Men jag har ändå svårt att förstå.

Låt den du älskar flyga.

Det sista man vill, om man älskar någon, är väl att ens älskade
ska känna sig hindrad att leva sitt liv?
För så känner man väl själv, att man inte vill känna sig låst?
Alla måste ju få möjlighet att vara sig själva, leva ut sina drömmar.
Därmed inte sagt att man inte ska visa respekt.

Men varför vara svartsjuk?
Om den jag är tillsammans med inte vill vara med mig så vill ju inte
jag vara med honom.
Man vill ju inte vara med någon som inte tycker om en?
Jag menar, om den jag är tillsammans med är otrogen mot mig
vill jag ju ändå inte ha honom. Eller hur?

Äh, jag kan inte riktigt förklara.

Jag har många gånger fått frågan hur vi kan hålla ihop som
bor så långt ifrån varandra.
"Du vet ju inte vad han hittar på i veckorna!" Fniss, fniss.

Nä, det är ju sant.
Men jag vet också i djupet av mitt hjärta att han inte så mycket
som ser åt en annan kvinna.
Jo, tittar gör han nog, något annat vore ju konstigt, men jag vet
att han är en en-kvinnas-man.
Så är det bara.

Det finns ingen anledning att stänga in en annan människa.
Göra upp regler om vad man får eller inte får.

Vännen jag tänker på får inte kommentera kvinnors inlägg på FB.
Ibland fikar han och hans dotter hos mig och då måste han ljuga.
Om han inte svarar inom två minuter på ett sms så ringer hon
och undrar vad som är fel.
Nätterna igenom pratar och ältar hon så att han inte hinner med
sin dotter och inte får nattro.

Ärligt talat så förstår jag inte hur han orkar.
Klart han är glá i henne men det får ju vara måtta på eländet.
Han är en fin, sympatisk, godhjärtad och social man.
Jag kan tycka att han skulle ha en kvinna som är lika varmhjärtad
och öppen i sinnet som han.
Samtidigt så vet jag ju att de mötts av en anledning.
Så fungerar ju universums lagar.
De ska lära något av varandra.


Jag vill inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag vill inte bära dej
och springa runt och lära dej
och bara visa hur man är som mej
För jag älskar när du visar
att du vet att du har rätt
och rätar på din rygg
den är den rakaste jag sett

Jag vill inte binda dej
och styra eller hindra dej
Jag vill bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar

Jag behöver ingen lag
och inga jävla föredrag
Du är du och jag är jag
och är det så att din väg
ändå går precis intill
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill

Jag kan inte äga dej
och peka ut nån väg åt dej
Jag kan bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar

Lånat av Lasse W

Det har varit en sån där fumlig dag.
Vissa dagar är det som om mina händer inte gör det hjärnan vill.
Måste erkänna att jag ibland snuddar vid tanken på min brors MS.

Jag kladdade med marmeladen imorse.
Den lilla träskeden gled ur mina fingrar och det blev klibbigt på bordet.
Smörkniven samma sak.

När jag skulle slänga kaffefiltret gled det ur min hand och ner på golvet.
Fick inte riktigt grepp om glaset jag tog ur diskmaskinen och fick sopa
glassplitter överallt.

Känns som min kropp är matt och trött på något sätt.
Det värker i axlar och nacke.

Det är svårt att sova gott när kroppen gör ont.

Varför ska hundar alltid med in på toa?

Nej, jag stänger inte dörren.
Gör jag det blir hon olycklig och krafsar för att tala om hur
orättvist det är att hon måste stanna utanför.

Ställer jag dörren en liten aning på glänt, står hon och kikar
in och buffar sen upp den och kommer in.
Sätter sig framför mig och glor.
Vänder sedan och går ut och öppnar dörren ännu mer.
Så att den som skulle råka passera utanför huset verkligen
ser exakt vad man gör på dass.

Charmigt?
Not.

Har så jäkla ont i höger axel sedan igår.
Det strålar upp i nacken och att vrida huvudet åt höger går knappt.
Jag har försökt stretcha och sträcka men det hjälper inte.
Inte når jag att massera själv heller.

Det är svårt att sova när det värker och vid något tillfälle inatt
när jag vaknade för hundrade gången (kändes det som) provade
jag att heala mig själv. Då blev det varmt och försvann för en stund
men kom tillbaka igen.

Jag brukar undra hur man kropp ska hålla hela arbetslivet ut.
Den är så sliten redan.

Mystiska ljud på altanen även i natt.
Men denna gången var det inte hästen.

En rådjursmamma tassar runt mitt hus, även dagtid, med
sina kid. Inatt åt de upp min murgröna som klättrar på
altanräcket. Äsch, det gör inget. Den behövde nog förnyas
ändå. Och de stackars liven svälter. Jag lade ut morötter
och vitkål men det ville de tydligen inte ha för det ligger kvar.

Vissa bönder i trakten plogar sina åkrar för att viltet ska
hitta föda. Dock har jag inte sett det här omkring.

Frågan jag fick av en asiat på besök i Sverige för många år sedan
ters sig inte lika lustig nu.
"Var gör ni med alla rådjur och älgar på vintern? Tar ni in dem i stall?
Vem matar dem?"

Sanningen är att många svälter och fryser ihjäl.

Förresten...

I förrgår kväll när jag skulle lägga mig tyckte jag att det liksom
dunsade i husväggen.
Sedan på altanen.
En katt var ute men det lät inte riktigt som en katt.

Jag somnade ifrån det i alla fall.
Särskilt mörkrädd är jag ju inte.

På morgonen när vi körde till skolan förstod jag var ljudet kom ifrån.
I vår trädgård stod ardennern......

Hans ägare gör aldrig något med honom och han blir lätt utttråkad
av att gå i hagen. Då hittar han på bus och kliver över staketet.

Hörde att grannen tagit in honom i hagen sen.

När vi kom hem på eftermiddagen stod han ute på vägen och glodde.
Igen.
Jag kunde inte annat än skratta.
Det är så kul att han är lite egensinnig.

Funderade på att hämta grimma men struntade i det.
Jag travade fram till honom (hann fundera på om jag var rädd eller inte
och bestämde mig för att jag inte var det)
tog ett litet nätt tag i en tunn liten mantuss och vände honom
och gick mot hagen.

Vilken känsla att hålla denna stora ardenner i bara några hårstrån
och känna att han faktiskt vill följa med!
Lilla jag, liksom, bredvid honom!

Glad i hågen gick han snällt in i hagen igen.
Sedan dess har han hållt sig där.
Får väl se när han tycker det är dags att gå ut igen.

Hemma med sjuk dotter idag igen.
Trots att hon äter penicillin har hon fått feber och ont i halsen
en andra gång.
Ringde vårdcentralen men de bad oss avvakta.

Borde nästan tacka dottern som lyckas pricka in de värsta
snödagarna i alla fall!

Min hästlängtan har satt fart igen.
Den gör det med jämna mellanrum.
Jag plumsade ut i hagen för att snusa lite på islänningen Saga.
Hon låg ner och jag kelade med henne så hon lade ner huvudet
i snön och slöt ögonen.
Tycker synd om henne.
Hennes hovar ser inte bra ut.
Jag tror hon har fång eller nåt.
Är ju inte så bra på sånt där.
Men att en häst ligger ner mycket och ömmar när den går kan ju
till och med jag förstå inte är normalt.
Jodå, jag har påtalat detta för ägaren.
Kan han inte bara ge henne till mig så kanske jag kan hjälpa henne?

Min hästlängtan handlar egentligen inte så mycket om själva
ridningen. Mest vill jag umgås och lära mig förstå hästars språk.
Jag vill vara en av dem, på något sätt.
Natural horsemanship är väldigt intressant, tycker jag.
Men jag har ju ingen häst att gå på kurs med.


Fick låna en tidning av en kollega igår.
Tidningen heter Nära och handlar om andlighet.
Gick och lade mig klockan tio men insåg plötsligt att klockan var elva...
Intressant läsning med andra ord.

Nu tittar solen fram!