Dagarna som räknas

Förresten...

I förrgår kväll när jag skulle lägga mig tyckte jag att det liksom
dunsade i husväggen.
Sedan på altanen.
En katt var ute men det lät inte riktigt som en katt.

Jag somnade ifrån det i alla fall.
Särskilt mörkrädd är jag ju inte.

På morgonen när vi körde till skolan förstod jag var ljudet kom ifrån.
I vår trädgård stod ardennern......

Hans ägare gör aldrig något med honom och han blir lätt utttråkad
av att gå i hagen. Då hittar han på bus och kliver över staketet.

Hörde att grannen tagit in honom i hagen sen.

När vi kom hem på eftermiddagen stod han ute på vägen och glodde.
Igen.
Jag kunde inte annat än skratta.
Det är så kul att han är lite egensinnig.

Funderade på att hämta grimma men struntade i det.
Jag travade fram till honom (hann fundera på om jag var rädd eller inte
och bestämde mig för att jag inte var det)
tog ett litet nätt tag i en tunn liten mantuss och vände honom
och gick mot hagen.

Vilken känsla att hålla denna stora ardenner i bara några hårstrån
och känna att han faktiskt vill följa med!
Lilla jag, liksom, bredvid honom!

Glad i hågen gick han snällt in i hagen igen.
Sedan dess har han hållt sig där.
Får väl se när han tycker det är dags att gå ut igen.