Dagarna som räknas

Ofta blir jag så tacksam över att jag inte längre är ung.
Det verkar så krångligt.

Min unga söta spralliga kollega smög inpå mig med bekymrad min.
Strax före jul undrade hon hur det känns att vara gravid.
Rädd att hon och hennes lekkamrat blivit med barn.

Men nu var det något annat.

Med ögon stora som tefat väste hon förtvivlat.

"Jag har fått klamydia!"

"Shit alltså! Fatta vad pinsamt! Jag fattade ingenting när BM ringde och jag fick helt blackout!
Kunde inte komma på vem jag varit med! Men det måste ju vara HAN! Vi har ju träffats i en och en halv
månad nu! Amen hur fan ska jag kunna säga det?? Å nu är det nyår och jag får inte dricka nåt! Amen fatta...."

Jag lugnar henne lite. Säger att hon inte ska skämmas utan vara stolt över att hon testat sig och tagit ansvar.
Vi pratar en stund och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne.

Samtidigt är det så skönt att veta att det inte är jag...

Var i affären en snabbis innan jag körde hem.
Någon säger "Hej! Det var länge sedan!"

Han ser bra ut.
Mörkt hår, bruna ögon.
Skägget friserat på ett snyggt sätt.
Yngre än jag.

Jag blir förvånad när han börjar prata med mig.
Vi har sprungit på varandra förut men då har han låtsat att han inte sett mig.

Nu bubblar han på om att de flyttat igen.
Fått tag i en marklägenhet, en trea, och så tacksam för det.

Hans flickvän, som sitter i rullstol efter en bilolycka, är gravid
och han ska bli far om tre månader.

"Jag bakar inte pizza längre, vet du. Jag jobbar på *** nu!"

På lördag kommer hans syster som han inte träffat på sju år.
Inte sedan tiden i Boznien.

Han är lycklig och vill berätta om allt och jag är så klart väldigt glad för deras skull.
Men det enda jag kommer på att säga och som jag hör mig själv upprepa hela tiden är,

"Vad roligt!"

För i mitt huvud snurrar hela tiden undran över varför han berättar det här för mig?
Just mig?
Vi känner ju inte varandra.
Träffades bara som hastigast när de flyttade in i lägenheten som jag lämnade.

Men jag är glad, kanske lite stolt, över att han ville dela med sig.
Till just mig.

Jag behöver en väggalmanacka.
För att hålla koll på jobb och skola.

Jag behöver köpa en nyårsklapp till min granne.
Som tack för tomteinsatsen och det gångna året.

Jag behöver köpa födelsedagspresent till min dotter.
För att hon fyller sex år snart.

Några minusgrader ute.
Det tackar vi för.
Golven håller sig renare inne då.

Det ser ut som om det kanske, kanske kan spricka upp mellan molnen.

Hundarna behöver ses över.
Klippa och rycka lite.
Ta lite på klorna.

Men först ska jag dricka mitt kaffe.

Det är mörkt ute när hon väcker mig.
Tittar på klockan.
Den visar kvart över sex.
När jag tassar upp för att släppa ut henne slår det mig
att imorgon ska jag köra till jobbet så dags.

Härligt.

Somnar om till slut och vill inte vakna.
Vill inte gå upp.
Inte för att jag drömt något särskilt
men Lars har sjungit för mig hela natten.

Något dygn innan barnen ska till sin far sätter jag automatiskt igång att planera vad jag ska göra.
När de blir hämtade här känns hela huset som ett tomt hål när de åkt.

Jag plockar hastigt ihop deras saker och bär upp dem till deras rum.
Sängarna bäddas rena, rummen städas i ordning.

Dammsugaren har vilat sedan dagen före julafton så idag var den rastlös...
Hela huset fick sig en omgång.
Två hundar och två katter fäller en del...
Städade toaletten också och snyggade till i köket.

Sedan körde jag och handlade.
Som vanligt känner jag mig ljusskygg bland andra.
Svettas, känner mig uttittad och vill bara hem.
Till tryggheten.

Ja, jag är nog lite egen.
Trivs bäst hemma.

Gick en runda i skogen med "Bollan".
Marken fortfarande täckt av ett tunt lager snö.
Varje steg gör ont i höfterna/ryggen men jag vägrar att låta det hindra mig.
Pressar mig själv men känner hur vänster ben värker långt ner i foten.
Ont skall med ont fördrivas.

Granen tindrar bara för mig ikväll.
Vår fula lilla gran.

Tänker tillbaka på helgen före jul.
Jag gör något i köket.
I rummet intill klär Mannen och mina barn den lilla klena granen vi jagat i skymningen.

Varm som en våg sköljer den över mig.
Först förstår jag inte riktigt vad det är, ovan som jag är.
Lyckan.
Det är så här det ska vara.
Så här en familj ska vara.
Innan jag hinner hejda mig själv önskar jag att Han var deras far.
Men det är orätt av mig, för deras far är bra på sitt vis och älskar sina barn.

Mannen, han lär mig.
Visar mig tålmodigt vad Kärlek är.
Jag försöker lära mig och förstå.

"Du måste våga ställa dig i vattenfallet och låta det skölja över dig."

Jag sticker tårna i strömmen.
Det är varmt och skönt och läskigt.

Jag har nog hjälpt mig själv sista månaden.
Ångesten är inte lika påtaglig längre.
Det är som en irriterande ton inom mig tystnat.
Som om kroppen vrålat djupt där inne i tyst motstånd förut.
Kroppen känns lugnare, sinnet mjukare.
Hur många kvinnor lider i onödan?
Hur många förhållanden dör på grund av dessa hormoner som påverkar våra sinnen?

Jag borde väl gå till sängs nu.
Hundarna tassar runt och ser undrande på mig.
Kommer du inte snart?

I fyra timmar nu har jag sett på och lyssnat till, Lars Winnerbäck.
Jag får liksom aldrig nog.
Texter och musik som berör.

Rösten, den där rösten, som går rakt in i mitt allra innersta.
En känsla av att se och bli sedd.

Det känns som man känner honom fast man inte gör det alls.
Och det känns som han känner mig, oss, alla som han berör.

Jag kan inte annat än känna KÄRLEK för denne man.
Han sjöng mig igenom kärlekslöshet, ångest och oro.
Genom förvirring, "och allt var förbjudet".
Skilsmässa, nytt liv och så någon som "ska åt samma håll".
Nu gör det inte längre ont att höra sångerna.
Minnena är lagda i en ask och kan inte skada mer.

Underbara, vackra Miss Li som gråter när de sjunger "Om du lämnade mig nu".

Kära Lars, du ÄR värd det! Det ÄR rättvist! Alla är vi ju bra på olika saker!

Sitter och myser i nya röda otroligt gosiga morgonrocken som jag hittade
i ett paket ifrån "Mannen i staden" igår kväll.
Jag hör ofta, och har sagt det själv förr, att män inte kan handla julklappar till kvinnor
för de fattar inte vad kvinnor vill ha.
Men jag har fått ändra åsikt sedan Han kom in i mitt liv
för det finns ingen som ger mig så träffsäkra, gulliga och fantasirika gåvor som Han!

Jag blickar lystet på filmen "Solen i ögonen" som ligger här brevid mig.
Något så ovanligt som en dokumentär om Lars Winnerbäck.
Jag längtar efter att se den men jag tror att det får vänta tills barnen inte är här.
Flera andra klappar ligger här också.
Vissa ska sättas upp utomhus, andra sprider en ljuvlig doft av Karma (från Lush).

Idag ska vi bara ta det lugnt.
Om grannarna är hemma kanske jag bjuder ner dem på kaffe.
Jag fick en fin julblomma av dem igår och barnen fick varsin kälke.
Vilken generös hyresvärd/granne/chef jag har!
Själv har jag tänkt plocka ihop en ekologisk klapp att ge honom till nyår.

Det blev riktigt mysigt igår.
Mor och far stannade hemma från sin planerade fjällenresa för att fira med barnen och mig.
Det kändes gott.
Det skulle känts väldigt ensamt att fira bara barnen och jag annars.
Men Han fattades mig hela dagen.
I allt pysslande under dagen för att få huset i julstämning, under Kalle då jag skulle suttit nära honom
och gråtit när Askungen får sin klänning, när klapparna delades ut och mat och prat under kvällen.
Han skulle plockat undan tillsammans med mig när barnen kommit i säng och sedan skulle vi
trötta och nöjda ha sjunkt ner i soffan och njutit av granens ljus och varandras närhet innan sömnen tagit oss.

Nu vill barnen ha hjälp med allt möjligt här...

God Jul på er!

Jag bara sitter här.
Är trött och håglös.
Det är så mycket jag skulle ta itu med.
Städa till exempel.
Men min rygg vill inte vara med på det.
Det blir nog jul i alla fall.

Baka och göra köttbullar, hade jag tänkt, nu när barnen är hos sin far.
Men pengarna är slut så jag kan inte köpa grejor till varken bak eller mat.

Så jag bara sitter här och har ont i min rygg.
Utanför är det kolsvart.
Funderar på att ta ficklampan och stappla iväg uppåt skogen.
Tror inte att jag kommer så långt men "Bollan" vill säkert ut.

Tog ut spiralen för tre veckor sedan.
Jag vill bli mig själv igen.
Veta att jag är ledsen för att jag är ledsen och inte påverkad av hormoner.
Blöder och blöder hela tiden.
Kroppen är i chock.
Snälla lugna dig lilla kropp och bli bra igen.

Här har det varit väldigt tyst de senaste veckorna och det har "gnällts" om att det inte kommer något nytt...
Lite uppdatering får det bli, alltså.

Barnens far var "långt-bort-i-stan" på jobb och kom hem med helt utslagen tarmflora.
Det var inte riktigt lämpligt att ta hand om barn i samband med det, så därför har jag haft
glädjen (och för all del "jobbet") att ha dem hos mig i tre veckor.
Det kändes faktiskt lite konstigt att kunna köra direkt hem idag.
Liksom en känsla av att ha glömt något fast det inte var så.

Min rygg har plågat mig något oerhört de senaste veckorna.
För några år sedan satt en kota snett (vilket jag gick med under två graviditeter för att jag trodde att det skulle kännas så...) och kanske är det den som hoppat fel igen.
Man ser inte så snygg ut när man går som om man gjort i byxorna.
Senaste veckan har det fantastiskt nog varit lite på tillbakagång men igår sabbade jag det igen, såklart.
En tjej på jobbet undrade om jag ville visa hur man trimmar hennes cocker och eftersom det inte är något som man visar eller lär sig på en kvart så gjorde jag jobbet. Det var ju så roligt och jag har aldrig trimmat en röd cocker förut! Hon var väldans söt, förstås, och väldans tovig...

På kontot står det 93 kronor.
Jag har gått och väntat på mina skattepengar men det visade sig att jag faktiskt redan handlat julklappar för dem...
Så nu står mitt hopp till fredagen då jag hoppas att barnbidraget kommer, annars har vi inget att äta.
Dessutom tackar jag mig själv som lagt undan femhundra kronor i en byrålåda "om ifall att".

På jobbet är det rusningstid men vi skrattar också mycket.
Ni postar väl era julkort idag?? Annars har vi inte en chans att få ut dem till er före jul.
Hoppas att ni inte har skickat såna där ytte pytte kort som är marginellt större än ett frimärke!
Man är alltid livrädd att man ska tappa bort dem bland alla andra tusentals brev och kort.

Nu ska jag åka och klippa mig. Det var ett tag sedan. Slutet av Juli om jag inte minns fel.