Dagarna som räknas

Var i affären en snabbis innan jag körde hem.
Någon säger "Hej! Det var länge sedan!"

Han ser bra ut.
Mörkt hår, bruna ögon.
Skägget friserat på ett snyggt sätt.
Yngre än jag.

Jag blir förvånad när han börjar prata med mig.
Vi har sprungit på varandra förut men då har han låtsat att han inte sett mig.

Nu bubblar han på om att de flyttat igen.
Fått tag i en marklägenhet, en trea, och så tacksam för det.

Hans flickvän, som sitter i rullstol efter en bilolycka, är gravid
och han ska bli far om tre månader.

"Jag bakar inte pizza längre, vet du. Jag jobbar på *** nu!"

På lördag kommer hans syster som han inte träffat på sju år.
Inte sedan tiden i Boznien.

Han är lycklig och vill berätta om allt och jag är så klart väldigt glad för deras skull.
Men det enda jag kommer på att säga och som jag hör mig själv upprepa hela tiden är,

"Vad roligt!"

För i mitt huvud snurrar hela tiden undran över varför han berättar det här för mig?
Just mig?
Vi känner ju inte varandra.
Träffades bara som hastigast när de flyttade in i lägenheten som jag lämnade.

Men jag är glad, kanske lite stolt, över att han ville dela med sig.
Till just mig.