Dagarna som räknas

Jag står i köket hos min gamle slöjdlärare och pratar med hans fru.
Ett fång blommor har fört mig dit.

För ett tag sedan var jag där i samma ärende men med ett helt
annat djup. Deras dotter hade gått bort. Jag fick åka dit flera gånger
och jag och slöjdaren pratade om allt möjligt. Ibland grät han, gick
undan men sade alltid "Du är så snäll. Du är en god människa."

Frun pratar och berättar.
Intressanta saker och jag vill gärna lyssna.
Men inom mig känner jag stressen av att jag måste gå.

Samtidigt fylls jag av en fin känsla.
I slöjdlärarens blick ser jag att han uppriktigt är glad
att jag är där. Samma sak ser jag i hans hustrus ögon.

En känsla av samhörighet infinner sig.
En känsla av "jag räknas och får vara med."

Det här paret är vida kända i trakterna här omkring.
Uppskattade och hyllade av alla.

Det är som om en liten skärva av deras strålglans
plötsligt fallit på mig, och att jag får vara en del av något stort.

Det finns inget intressantare än möten, människor emellan.
Kärlek, i alla dess former.

Sonen, som har en kompis med hem, viskar till mig:
"Mamma, jag vill inte att han ska vara här...jag vill bara vara hemma själv..."

Lite senare kommer han släntrande mot mig ute i trädgården.
Ser hur han kämpar.
"Har du tråkigt, M?"
"Mmm...men jag försöker hålla ut."

Jag minns så väl känslan.
Något som verkade som en bra idé känns inte lika bra längre.

Jag var nog i ungefär samma ålder som min son, när jag hade
en kompis som förut varit min granne men flyttat till ett annat samhälle.
Vi hoppades nog båda att vi skulle få roligt när vi äntligen sågs, men
det visade sig att vi vuxit ifrån varandra och hade ingenting
gemensamt längre. Vi försökte ses några gånger till men det kändes
bara helt galet.

Jag minns känslan av att jag ångrade att jag propsat på
att få träffa henne. Minns att jag ville att hon skulle
åka hem och att jag hellre ville vara alldeles ensam och leka mina egna lekar.

Lite som en dålig dejt...

Jobbet sliter på min kropp.
Dagarna är en ständig kamp mot klockan.

När jag satt på kontor längtade jag ut.
Nu kan jag ibland längta efter kontorslivets alla kafferaster.

Jag jobbar i ett högt tempo och har 30 minuters rast på hela dagen.
30 minuter på en hel dag.
Men jag är i alla fall ute...

När ska jag bli det jag drömde om när jag var ung?
Jag skulle ju skriva böcker.
Bo i ett vackert hem.
Ha gott om pengar och fritid.
Skapa, skulle jag göra.
Skriva, måla, arbeta i lera, sy.

Det slog mig igår att jag skulle vilja föreläsa.
Förmodligen har jag levt halva mitt liv nu
och jag vågar nog påstå att jag har en hel del erfarenheter
som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av.

Men för att göra det måste man först nå ut.
Hur?

Jag har kastat ut min önskan.
Det som skrämmer mig är att man alltid får det man vill,
men inte alltid på det sätt man tänkt sig...

"Jag är lite arg på kommunen."
"Mmm. Det kan jag förstå. Vad tänker du om det?"
"Jag vill gå kvar där. Vill inte att de ska stänga vår skola."
"Nä...det vill inte jag heller..."
"Kommer du och pappa på vernissagen nästa vecka?"
"Ja, jag kommer i alla fall!"
"Då ska ni få se vad vi jobbat med för projekt. Det handlar om stenåldern."
"Intressant! Vad har du fått göra?"
"Jag har tagit reda på fakta och skrivit ner det så ni kan läsa. Vi har gjort
lerkrus och lillasyster har gjort en slags tält. Några fick göra vapen och
några andra gjorde gravplatser."
"Jag ser fram emot att se det! Det märks att du gillar historia..."
"Ja...mamma?"
"Ja?"
"Jag saknar dig."
"Jag saknar dig också, älskling."

Varje kväll när barnen är hos sin pappa, ringer de till mig när de ska lägga sig.
De pratar ofta ganska mycket.
Berättar om saker och jag ställer frågor om vad de tycker eller känner.
När jag frågar vad de gjort under kvällen blir svaret oftast att de sett på TV.
Jag brukar tänka att det kanske är därför de ringer mig.
För att pappa inte pratat med dem under kvällen.
Eller så saknar de helt enkelt mamma...

Jag älskar min vilda trädgård.
Vi är nog lite lika.

Vissa delar så ordningsamma och fina.
Andra spretiga och helt galet vilda
och allt det där som borde rensas bort får växa kvar.

Det finns de som säger sig inte veta hur det känns att leva.
Mina nässlor hjälper dig gärna om du lägger dig däruti.

Skuttar ikapp med en groda
som undkommer med nöd och näppe.
Gömmer sig under hagtornsträdet.

Trädgårdssnäckorna samtalar långsamt
och jag undrar om de någonsin får sagt allt de vill.
Det finns kanske inte mycket att tala om
i sniglarnas värld.

Mitt i fjolårslöven växer rabarbern.
Vid husets vägg blommar jordgubbsplantor.
Tulpanernas stänglar vajar kala och sorgsna.
Min tokiga hund äter av dem, en efter en.

Svalorna kastar sig halsbrytande över grannens tak.
Ser dem mot kvällshimmel i aprikos.
Äppelträden står nu i full blom.

Det är så vackert att man kan gråta.

Jag trivs här.
Det är hemma för mig.
Om än till låns.

Skymningen faller.
Majkvällen är mörk och kall.

Blåbärsriset har samma färg som boklöven.
Eken skiftar ännu i brunt.

Jag är trött och vill sova.

Tänker på hur det är och om det verkligen ska vara så.
Uppe tidigt och dagarna blir långa.

Vill hinna vara med barnen men kvällarna blir så korta
och jag är trött och utarbetad.

Visst borde väl livet vara annorlunda?
Nog borde man ges tid att vara med sina nära och kära
och slippa säga att "snart, då ska vi"?

Om jag hade mer pengar
skulle jag få mer tid för mina barn
eftersom jag inte hade behövt jobba
lika mycket som nu.

Om bara inte om fanns.

Det är tyst när jag vaknar.
Endast regnets stilla ljud och hundens snusande.
Klockan visar på halv nio.

Jag tycker om att vakna ensam.
Hunden smyger sig upp till mig när hon märker att jag vaknat.
Vi gosar lite och jag drar in hennes speciella goda hunddoft.
Pälsen är silkeslen och underbar att smeka.

Efter en stund går vi upp.
Hon går ut och jag tassar runt, naken, och plockar med saker och ting.
Kliver sen in i duschen och tycker om att jag så här års
inte behöver tända lampan.

Kokar ett ägg och brygger mitt kaffe.
Häller upp yoghurt och musli.

Ser ut på smaragdgröna ängar.
Träden nyss utsprunget skirt gröna.

God morgon världen.

Molnen döljer himlen i gråaste grått.
Gräset är vått och träden stilla.

På bordet brinner ljus och det känns ganska fel en morgon i Maj.

Vaknade tidigt.
Kunde inte somna om.

Gick upp och städade badrummet.
Det är väl sånt som en kvinna kan få för sig att göra.

Kanske blir det en ridtur i skogen.
Måste nog underkasta mig vedkapning.

Hunden snarkar och fryser, nyduschad, på kökssoffan.

Tröttheten kramar mig hårt.

Det är så mycket nytt på jobbet
och mitt huvud känns tungt och virrigt.

Jag sänker kraven och gör ingenting.
Låter mig vara.

Längtar efter sängens lugnande mjukhet.
Saknar hans varma bringa mot min rygg.

Imorgon är en annan dag.

Vi lever en dröm.
Det vi har är sånt som andra saknar.

Jag behöver inte längre undra
om det någonsin kommer Någon
som kan lugna mitt rastlösa hjärta.

Jag behöver inte längre drömma om
en Man som alltid finns där för mig
och gör mig till sin drottning.

Jag behöver inte längre sakna
händer som får min kropp att brinna
och styrkan hos en Man som kan tämja min längtan.

I hans händer blir jag
den vackraste kvinna som någonsin funnits.
Evigt ung och åtråvärd.

Han ber mig att sjunga
och jag sjunger
med en styrka jag aldrig tidigare haft.

Vi lever en dröm och jag vill stanna här för evigt.

Körde hem i skymningen.

Himlen vårigt ljusblå med en aning av aprikos där solen just gått ned.
Morkullorna flög lågt över skogen.
Bland korna stod en räv.

Jag kör på vägar där jag vet att mina förfäder vandrat.
Någon gång på 1700-talet gick Elin, soldat Liljas dotter, i dessa trakter.
Många efter henne.
Hur var deras liv? Vad tänkte de på?

Min farfars mor bodde här, ett stenkast ifrån blomsterkungens hem.
Jag kör mellan sjöarna och dess stilla vatten speglar himmel, stränder
och träd.

Tranor betar på maderna.
Björkens nyss utslagna löv sveper sin friska doft över nejden.
Vitsippor i tusental bildar mattor under lövträden.

Jag älskar min hembygd.
Ängarna, skogarna, sjöarna och de bottenlösa tjärnarna är mitt arv.

Allt lever och andas i mig.

Efter två timmars hästpyssel och ridning,
tillsammans med S dotter och ett gäng andra,
ser jag när jag går hem att tvätten hänger på vindan.

När jag öppnar dörren ser jag att dammsugaren varit framme.

Jag följer sladdens spår och hittar käre S inne på toaletten
med toaborsten i högsta hugg.

På diskbänken är det skinande rent.
Barnens sängar är bäddade.

Kan man bli annat än lycklig?

Här är en man som tänker själv och ser att det behöver städas.
Utan att tveka hugger han i när jag är ute och roar mig.

För mig är detta så ovanligt att det förtjänade ett blogginlägg.
Jag har aldrig förr träffat en man som gör sådana här saker
utan tjat och mutor med sex.

Käre S, du är en riktig pärla! Tack, för att du gjorde så fint idag! (och alla andra dagar)