Dagarna som räknas

Regnet öser ner utanför.
Finns det något skönare än att somna till ljudet av regn?

Något av det enklaste som finns att tillaga är lax. Idag lade jag de frusna bitarna
i en form där de fick sällskap av stora bitar fänkål och purjo och lite ur en påse frusna
wokgrönsaker. På med salt och peppar, rikligt med dill, och så en rejäl bottenskyla
med vispgrädde och några klickar creme fraiche. Fullkornsris som tillbehör.

Sonens omdöme:
- Men mamma! Du vet ju att jag hatar lax! Jag vill verkligen inte göra någon ledsen
  eller så men jag gillar verkligen inte lax...

Han är artigheten själv och jag kunde inte annat än le och ge honom en smörgås.

Dotterns omdöme var det motsatta.
- Vad gott, mamma! Får jag lika mycket till? Snälla?

Smaken är som baken.

Kvällen har vi ägnat åt att göra kullerbyttor och stå på händer samt några olika yoga-
övningar, som att ligga på rygg och sätta fötterna bakom huvudet.

När vi tröttnat på allsköns konster bänkade vi oss vid köksbordet och klippte snöstjärnor
och annat. Min favorit är att vika ett papper som ett dragspel och sedan klippa ut någon
figur som blir till en hel rad. Det blev nästan lite julstämning med mörker utanför och
knäppandet från spisen.

I kaffemuggen ikväll hade jag, en halv kylskåpskall banan, lite fil, lite vispgrädde och
lite kakao. Sedan mixade jag till ett fluff och njöt....

Önskehundrasen just nu är dvärgschnauser.

Jag är inne i en period då sex känns ganska ointressant.
Vet inte om det är vanligt men så funkar i alla fall jag.

Jag har inget behov av det.
Tänker inte på det mer än i den meningen att jag kanske borde tänka på det.

Jag kan plötsligt bli äcklad av bara tanken.
Såg på min snart sexåriga dotter vid frukostbordet idag och kom av någon anledning
att tänka på en kvinna från Island som jag hörde berätta om hur hon och hennes
syskon skickades runt med taxi nattetid till olika karlar på uppdrag av sin far.
Tänk om någon skulle röra min dotter.
Jag höll på att kräkas.

Sex är komplicerat för mig.
Det finns så mycket skam i det på något sätt.
Har man blivit illa behandlad så sitter det kvar, hur mycket än förståsigpåare säger att
man ska lämna det bakom sig.

Så är det bara.

En helg fylld av barn, har det varit.

I fredags var det ju stora sova-över-kvällen.
Småtjejerna var taggade till tusen och det åts godis och lektes med barbiedockor
så det stod härliga till!

Vid åttadraget blev däremot sonen hemskjutsad till mamma...
Jag gissade att det skulle bli så, vi har ju inte setts på en vecka och han längtade väl hem.
Men kompisen blev ju så besviken så hon följde med honom hit, så att hon skulle kunna
sova över här i stället.
Fyra barn i huset! En fyraåring, min femåring och så två sjuåringar!

Småtjejerna höll stenhårt på att de stora inte fick komma in i deras rum.

Sonen ville gå och lägga sig nästan direkt.
Natta mig, mamma!
Hopp i säng, var det där och jag såg att den stora tjejen inte alls var sugen på att sova,
kvällspigg som hon är. Så hon fick se på film en stund. Men det stod inte riktigt rätt till,
det förstod jag.

När klockan började dra sig mot halv elva var jag så krokig att jag måste lägga mig på
sängen lite. Ja, skratta ni, men jag går ju upp vid fem om morgnarna.
Då kom den stora, oroligt vandrande.
Nä, det gick inte att sova över. Inte ens om hon fick sova i mitt rum.
Så det var bara att ringa mamma och pappa som kom och hämtade vid elvatiden.

Sedan lugnade sig äntligen de två små och somnade ganska snabbt, och jag också.
Trots den sena timmen var de pigga och vakna redan halv sju på lördagmorgonen...

Det lektes fram till klockan två då sonen skulle på poolparty i simhallen.
Det var en tjej i klass två som hade kalas.
Där mötte kompisens mamma upp och vi hade tänkt ta de mindre tjejerna med oss och
gå och fika någonstans. Men då säger kalasföräldrarna att de små gärna får vara med och
bada. Halv panik uppstod då tre tjejer (vi fick en bonustjej med oss också) med förhoppningsfulla
blickar stod och stampade i simhallen och vi står där utan badkläder!

Min väninna hastar ut till bilen och lyckas skrapa ihop en bikini och en baddräkt som legat
kvar sedan sommaren. Snabb räd på Maxi och ännu ett par badbyxor samlas in.
Äntligen kan de tre små töserna bada!
Deras mödrar sätter sig till rätta med kaffe och kakor i den heta simhallen och pratar bort
resten av tiden.

Det var skönt att komma hem sedan och vi var trötta alla tre.
 
Idag kom en killkompis hit på förmiddagen och stannade tills i eftermiddag.
Vi har varit ute i sol och blåst och byggt en koja i skogen.
Barnen har cyklat och lekt tjuv och polis och jag har påtat lite i landen.
Tvätten har fladdrat i den kraftiga vinden och ett stort sträck med tranor har flugit förbi.
Hösten är verkligen här nu.

Det är konstigt med barn, förresten.
Eller kanske inte. De är ju som folk är mest.
Vissa trivs man med, andra inte.
Fyraåringen som var här är hur go som helst och vi tycker om varandra.
Hennes storasyster däremot (som jag känt sedan hon föddes) har det aldrig riktigt
klickat med. Jag vet inte varför. Vi är helt enkelt inte på samma våglängd.

Nu är söndagkvällen här.
Jag har just druckit en kopp kaffe.
Nästa söndag kan jag dricka kaffe tillsammans med Lejonet....

Två fnissiga tjejer sitter i soffan och kollar på TV och äter godis.
Min dotter har en kompis här som ska sova över.
Det är stort för dem!
Man minns ju själv hur pirrigt det var att sova över när man var liten.
Fast jag fick alltid ringa hem och be att få bli hämtad....

Sonen är hos syrrans sovaöverkompis storasyster (hängde ni med?)
och ska sova över hos henne. Det är antagligen lika pirrigt där.
Jag saknar min son.

Betalade just räkningarna och det blir en mager månad.
Inte nog med det för bilen ska på verkstad också.
Hur kalaset ska betalas vet jag inte riktigt än.

Dessutom har jag fått en förkylning i kroppen.

Skönt med helg!

Mörkt ute och dags att lägga sig.
Vart tog helgen vägen?

Helt ensam har jag varit.
Inte en människa har jag träffat, bara vinkat på håll.
Ingen har kommit hit.
Bilen har inte rört sig ur fläcken sedan i fredags.

Mina barn har ringt och prata lite.
Min bror likaså.
Annars är det bara djuren jag talat med.

Ibland är det precis vad jag behöver.
Bara vara med mig själv.
Få massor av saker gjorda som minskar stressen inom mig.
Hinna vara bara jag.
Inte medarbetare, inte mamma, inte älskarinna.
Bara vara, Annika.

Nu känner jag att jag förlikat mig med att det är höst.
Nu när jag hunnit se på alla färgerna och känna dofterna från jorden.
Jag vet att min själ kommer att dö när den dagen kommer då jag inte
längre kan komma ut i skogen.

Nu återstår bara att borsta tänderna, släcka lampor, blåsa ut ljus och lägga in mer ved i spisen.

Senaste tiden har tankarna på hund dykt upp alltmer hos mig.
Du har ju redan en, säger ni väl då.
Förvisso.
En äldre herre på fjorton år av rasen Engelsk Cockerspaniel.
Fortfarande förhållandevis pigg, lite stel på morgnarna och stendöv men äter bra och är frisk.
Lite lätt alzeimers, eller nåt, och håller sig mest för sig själv numera.
Är inte så sugen på kel längre och inte den kompis mina barn önskar att han var.
Men det är ju åldern, såklart, för sådan var han ju inte i unga år.
Hur länge till han tänker hänga med är svårt att sia om.

Nästa gång vill jag ha en hund som inte behöver trimmas i samma utsträckning.
En mindre ras, i storlek med den jag har, och så måste det bli en tik eftersom jag märker på min gamle gubbe
hur jobbigt det är att bo granne med tjejer.

Lurvigt ska det vara.
I tidningar och i "byn" har jag sett en ras med upprättstående öron som på en papillon men med lång lockig
päls och med en kropp som tycks längre än hunden är hög.
Verkar finnas i flera olika färger.
Någon som vet vilken ras det kan vara?

Fast å andra sidan spelar rasrenhet mindre roll för mig.
Tittade en runda på blocket och föll för en flicka med blandningen Lhasa Apso, Yorkshire, Pudel.
Det jag slogs av på Blocket var dessa mängder med djur som folk vill bli av med.
Jag blir så ledsen och vill ha allihop!
Kom till mig och bo!
Här finns massor med frisk luft och skog att springa i!

Ja, jag vet att mor och far, och för all del Lejonet (åtminstone låter han lite tveksam trots att han är hundtokig),
inte är lika förtjusta, men det är ju mitt lilla liv och min vardag, där jag saknar en hundvän att hänga med.
Det är inte utan att det känns som en viss trygghet också, när man bor mitt ute i skogen.

Just nu är ingen bra tid men så är det alltid med mina drömmar som plötsligt blir ett pockande behov.
Jag har egentligen inte råd och antagligen ingen möjlighet att få ledigt (fast det vet man ju aldrig).
Men borde det inte vara enklare när man redan har en hund?
Den lilla flickan jag såg i annonsen är sex månader och rumsren och det är ju alltid en början.

Ack ja, inte vet jag hur jag ska göra.

En vuxen hund är ju också en möjlighet.
Ibland kan det vara någon som blivit allergisk eller inte har tid eller ork längre.
Men hur hittar man de där guldklimparna som behöver en ny matte?

Jag får väl funderar vidare....

Utanför mitt köksfönster lyser solen på en vacker lönn.
Får den att flamma i rött och orange.
I trädets krona kilar en ekorre omkring och samlar nötter inför vintern.

Min grind är skinande vit mitt i allt det ännu gröna.
Grannens hus skymtar småländskt rött fram emellan träd och buskar.

I veckan låg en död grävling på vår väg.
Måste varit mjölkbilen som tog dess liv.

Igår kväll när jag körde hem från jobbet såg jag en räv.
Det verkar vara gott om dem nu, precis som med rovfåglar.

Inatt stod Vintergatan över mitt hus och i björken hängde Stora Björn.

I mitt morgonkök sprakar det från spisen.
En katt blinkar lojt med ögonen och njuter av stugvärmen.

I magen värmer kaffe och havregrynsgröt och hela helgen ligger framför mig.

Skönt nedsjunken i min nya fåtölj.
Ny och ny, är den ju inte.
Jag har ju köpt den av en bekant.
Men för mig är den ny och hur skön som helst.
Bara fråga Tirre Pirre Bus, får ni höra, för den blev genast en favoritplats för honom.

Jag är normalt en jazzhatare men av någon underlig anledning
så köpte jag en gång i tiden ett samlingsalbum med Billie Holiday.

(Se där ja, nu kom Tirre och lade sig som en sjal över mina axlar, mjukt spinnande - älskade katt!)

Billie ja, ikväll har hon sjungit för mig och det är som att resa tillbaka i tiden.
Tjusiga damer, stiliga herrar, tjock rök och feta cigarrer.
"What a little moonlight can do"

Mätt i magen av lax som fått puttra i grädde och creme fraiche tillsammans med purjo, fänkål och blomkål.
Hade varit gott med kaffe nu men får avstå för att kunna sova i natt.
Sitter och tänker på en vän och en fråga men det får bli ett eget inlägg tror jag...

Börjar jobba igen om mindre än en timme.

Kom hem strax innan tre.
Tog ett par knäckebröd och gick sedan ut och klippte gräset.
Kom in precis före fem.
Nöjd med att hela gräsmattan är klar.
Av någon märklig anledning räckte bensinen till hela idag.
En tank brukar ju aldrig räcka annars.

Har funderat sedan igår på hur jag ska få pengarna att räcka tills barnbidraget kommer.
Kanske får ta ut från sparkontot men det känns aldrig kul.
En tur bort till postlådan och jag kunde släppa mina tankar för idag har FK satt in pengar till mig för vård av sjukt barn.

I morgon är det möte på jobbet.
Alltid kvällstid.
Det betyder att man precis hinner hem och vända, släppa ut hunden, byta kläder och äta, innan man måste åka igen.
Bensinen är dyr och sådana resor känns helt onödiga.

Det talas om att det ska byggas spårvägar som bilar ska kunna köra/åka på.
Undrar hur de tänker att det ska fungera på landet?
En liten spårväg in till varje hus?
Nä, det kommer nog inte att bli så.
För dyrt och för krångligt.
Kan de inte ens dra telefonledningar till husen i vår lilla by så lär det inte bli något annat lull lull heller.
Vi lantisar ska betala dyrt för att människor i städer som har lokaltrafik som går stup i kvarten inte utnyttjar det.
Här går fyra bussar om dagen.
En som tar skolbarnen till tätorten.
En på förmiddagen.
En tillbaka strax efter lunch och en annan tillbaka med skolbarnen.
Och politikerna vill att vi ska åka kollektivt?

Barna ser på Pelle Svanslös.
Sonen var så hungrig när vi kom hem att han ville ha smörgås och lillan ville ha yoghurt.
Så nu hänger de i soffan, relativt mätta, och det känns inte lönt att laga middag riktigt ännu.
Ska fixa fläskpannkaka sedan men just nu tar jag mig en välförtjänt paus.

Jag tänker mycket på hur jag ska bli piggare.
Min kropp tar stryk av jobbet och jag är redan sliten sedan förut.
Känns som om jag alltid är trött.
Det verkar inte spela någon roll vad jag äter när det gäller att bli pigg.
Försöka sova mer kanske.
Är jag redan hösttrött?
Men det känns surt att behöva lägga sig klockan nio för att hinna sova åtta timmar.
För det mesta sover inte ens den femåriga dottern så dags och det är en massa jag behöver
plocka i ordning inför morgondagen den där sista timman innan jag dråsar i säng klockan tio.

Är det mer jag kan göra mentalt, frågar jag mig.
Att tänka "jag är utvilad och harmonisk", hjälper det?
Fan vet, men jag har lärt mig i livet att det mesta blir precis som vi önskar oss.
Fast vi inte riktigt är medvetna om vad vi önskar och sällan har förmåga att se baksidan
av vår önskan.

När jag var gift önskade jag att jag var tillsammans med en man som jag bara träffade då och då.
Inte menade jag då att han skulle bo trettiofem mil bort...

Jag har känt längtan växa på senaste tiden.
Längtan att få dela mer av varandras vardag.
Ha hans lugn och trygghet att vila mot när jag känner stressen komma.
Jag vill diskutera allt möjligt med honom och förvåna honom med knepiga frågor.
Vi leker gärna ihop, något som jag aldrig gjort med någon förut.
Spelar spel eller badminton, har "springtävling" på stranden...

Längtar till fredag då vi får vara ett par igen.

På spisen puttrar köttfärssåsen.
Utanför mitt köksfönster lyser solen på lönnen som börjat bli röd och gul.
Det blåser.

Barna ser på den tecknade Robin Hood.
Snart ska vi äta.

Ikväll kommer varubilen och barna vill handla godis.
Det får de.
Det är nog inte många barn som har möjlighet att uppleva detta gamla sätt att handla varor.

Jag är trött.
Min kropp känns gammal och sliten.
Det gör ont i axlar och höfter.

Min kollega, Lena, och jag pratade om vemod idag.
Eller, jag försökte förklara mitt vemod, men det är svårt.
Hon sade att jag ska skriva en bok om den glada, pigga jag och låta det bli min sanning.
Kanske har hon rätt.
Jag vet att tankarna har stor kraft.
Man blir inte piggare av att tänka att man är trött och att kroppen värker.

Lena sade också något som hon ofta säger till mig, att man ska vara två.
Jag vet, jag känner det också.
Min stress minskar när jag är med honom.
Då måste jag inte bära allt ensam och han behandlar mig som en drottning.
När jag klarar av att sitta ner och låta honom pyssla om mig...

Idag har jag varit så där hungrig igen.
Det finns liksom ingen botten i mig.

Oroar mig lite för en värk som sitter i överkant på mitt vänstra bröst.
Antagligen en muskel men det har gjort sig påmint i ett antal veckor eller månader nu.

När jag och barna kom hem gjorde vi som man inte ska göra.
Vi satte oss i solen på altanen och åt glass tills ingen orkade mer.
Så gör ingen bra mamma före maten.
Men det är skönt att visa barna att man kan få göra saker bakvänt ibland.

Nu ska jag fortsätta med maten...