Dagarna som räknas

Mörkt ute och dags att lägga sig.
Vart tog helgen vägen?

Helt ensam har jag varit.
Inte en människa har jag träffat, bara vinkat på håll.
Ingen har kommit hit.
Bilen har inte rört sig ur fläcken sedan i fredags.

Mina barn har ringt och prata lite.
Min bror likaså.
Annars är det bara djuren jag talat med.

Ibland är det precis vad jag behöver.
Bara vara med mig själv.
Få massor av saker gjorda som minskar stressen inom mig.
Hinna vara bara jag.
Inte medarbetare, inte mamma, inte älskarinna.
Bara vara, Annika.

Nu känner jag att jag förlikat mig med att det är höst.
Nu när jag hunnit se på alla färgerna och känna dofterna från jorden.
Jag vet att min själ kommer att dö när den dagen kommer då jag inte
längre kan komma ut i skogen.

Nu återstår bara att borsta tänderna, släcka lampor, blåsa ut ljus och lägga in mer ved i spisen.