Dagarna som räknas

När barnen är hos sin far, som nu,
då ringer de mig flera gånger varje dag.
De säger att de längtar efter mig, älskar mig,
att jag är den gosigaste mamman i hela världen.
Jag svarar naturligtvis att jag älskar dem och längtar efter dem,
och att de är de underbaraste och gosigaste ungarna
i hela världen, för så är det ju!

Jag frågar vad de gör och väldigt ofta säger de
"pappa är trött idag"
"pappa orkar inte"
och jag hör hur TV:n är på och hur uppgivna barnen låter.
Autopiloten går på och jag försöker lyfta mina barn.
Försöker säga saker som gör dem glada, ger förslag på
vad de kan göra, frågar om allt jag kan komma på för att
hålla samtalet igång.

Barnens far är jämt "trött".
Det var han när vi var gifta också.
Det är skittråkigt att vara med någon som är "trött" och inte orkar någonting.
Det är inga fysiska fel på honom.
Han har bara så jäkla lätt för att sätta sin "trötthet" i första rummet och låta
bli att anstränga sig.
Man ska alltid vänta på att HAN har ork att göra något.

Han säger ofta att barnen klagar på att det inte finns något att göra hos honom
och att det är tråkigt.
Tacka fan för det när man inte anstränger sig för att vara en rolig förälder!
Jag menar inte att man behöver sysselsätta sina barn hela tiden men
man kan finnas i deras närhet, svara på frågor, visa saker och göra dem
delaktiga i vardagsbestyren.
Vi bor båda två i hus så oavsett väder är det bara att öppna dörren
och gå ut och upptäcka Moder Natur (om man nu orkar gå utanför grindarna!)

Jag blir så less
och ledsen för mina barns skull.
De kom till pappa i fredags och i helgen har de haft gäster.
Ändå har de ringt och frågat när de får komma till mig igen.
När de är hos mig vill de aldrig spontant ringa pappa,
bara när jag trugar på dem att de ska det.

Är det bara vi som har det så här?

Var ute i skogen och tassade.
Ändå sedan jag var barn har jag alltid försökt vara så tyst som möjligt i skogen.
I kliva på grenar som kan knäckas.
Se efter var fötterna sätts.
Helst inte lämna några spår.
Leka indian alltså!

Man ser mycket när man smyger.
Jag kommer tätt inpå rådjur.
Både igår och idag har jag dessutom varit alldeles nära älgar.
Jag har inte sett dem, och kanske de inte mig,
men de har känt min vittring och brakande tagit sig undan i sly och snårskog.
Själv har jag hoppat till av de plötsliga ljuden i den annars så tysta skogen.

Det är något märkligt i naturen i år.
På min runda kunde jag plocka både smultron och hallon
och dessutom blommar ljungen och lingonen börjar mogna.
Visst är det konstigt?
Massor av smultron och hallon är det i år.
Man kan stanna och mumsa lite här och där när man går.

Jag som brukar stortrivas med mitt eget sällskap
känner mig alldeles.......ensam.

Det blev en lång natt....

Min älskade körde iväg i natten.
Regnet fullkomligt öste ner.
Det kändes som höst och mörkret utanför mitt fönster var kompakt.

Jag tittade lite på TV.
Lyfte då och då händerna till ansiktet.
Förnam hans doft i mina handflator.

Gick till sängs och hade svårt att somna.
Tänkte på honom och hans barn där ute på vägarna.
De borde vara hemma vid två tiden.

Jag slumrade.
Kom inte ner i djupsömn.
Låg och vred mig.
Klockan två vaknade jag till ordentligt.
Låg och lyssnade på regnet.
Kollade mobilen.
Inget.

Vid halv tre hörde jag åskan rulla.
Rummet lystes upp av blåvita blixtar.
Kallsvetten klibbade på min rygg.
Jag önskade att han låg trygg och beskyddande bredvid mig.

Jag knep ihop ögonen och försökte somna.
Men jag är alltför åskrädd.
Nacken värkte för att jag spände mig av rädsla.

Jag tände en liten lampa.
Satte på radion.
Och var klarvaken.
Fortfarande inget sms.

Plötsligt kände jag hans doft.
Nyss kommen ur duschen.
Och sedan doften av hans hud.

Jag blev rädd.
Var det ett omen?
Det är självklart för mig att han skulle förmedla något till mig om han dog.
Hade det alltså hänt något?
Hjärtat slog hårt.
Jag svettades och huvudet värkte.

Till slut kom det och jag visste att de var hemma.
Åskan drog bort och jag släppte ut den katt som var inne.
En stund senare var det kattslagsmål utanför och jag släppte in mina.

Någon gång efter fem somnade jag äntligen om.
Vaknade av att jag inte kunde räta ut benen.
Katterna hade sträckt ut sig bredvid varandra i min säng.

I morgon ska jag tillbaka till jobbet....

Min tokiga underbara älskling.........

Igår var han med sina barn på High Chaparall.
Körde tidigt på morgonen och var där tills de stängde.

Helt oplanerat fann jag mig omsluten i hans varma famn senare på kvällen.
Han hade kört femton extra mil för att vi skulle få någon timme tillsammans.

Kärlek!!

Nu ska vi leva storfamilj igen.
Jag hoppar inte jämfota av glädje.
Mitt inre knyter sig.

För det första är jag alltid lika rädd varje gång jag ska köra den långa vägen
till Mannen med stort M.
Jag har livlig fantasi och målar upp hemska bilder av att mina barn blir moderlösa
när jag dör i en hemsk bilolycka.
När jag nu ska ha barnen med i bilen så är rädslan ännu värre.
Tänk om vi alla dör?
Eller nästan värre - att bara en överlever....
Ja, jag måste få skriva om min rädsla.

För det andra....så blir jag alltid rädd inför att umgås med Mannens dotter.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att inte vara ett hot.
Det är svårt att försöka vara "normal" när föremålet för ens ömma låga
är under ständig bevakning av en dotter.
I början försökte jag vara lite kompis sådär men jag har fortfarande hennes skrik
ringande i öronen "Du är inte min mamma!!"
Han säger att man inte kan jämföra barn och säkert har han rätt.

(Mina ungar har köpt Honom med hull och hår och han är inte "pappa" men en
vuxen som de känner sig trygga med och tycker om - som jag önskar att det var
åt andra hållet!)

Jag förstår helt enkelt inte varför jag inte är en okej vuxen i hennes ögon.
Lika lite hotfull som skolfröken eller tjejen i kassan på Maxi.
Men så är det inte.
Pappa måste bevakas och det gör det omöjligt för mig att fungera "normalt".
Jag fixar det inte.
Så jag blir som jag alltid blir när jag känner mig trängd eller inte vet hur jag ska bete mig
- tyst och svårtillgänglig.
Läget blir låst.

Jag önskar att det fanns ett sätt att lösa den här knuten.

Det tar tid att klippa gräs av olika anledningar.

För det första är det svårt att starta klipparen när man är liten till växten.
Är man kort får man ingen kraft att dra och snöret är liksom längre än mina armar.
Att stå på en sten eller sandlådekant fungerar inte.
Jag har provat.
Det enda som hjälper är stor envishet.
Att stora tårar av ilska och uppgivenhet rinner nedför kinderna behöver vi inte nämna.
Men en värkande axel som hindrar nattsömnen är ett faktum.

Ett annat skäl till att det är svårt att klippa gräset är att det plötsligt börjar regna.
Dessutom åska.
I flera timmar.
Bixten slår ned just utanför huset och det låter som ett bösseskott.
Precis vad den som är åskrädd behöver.
När regnet så äntligen dragit förbi och gräset hunnit torka upp en smula, så är det dags igen.
Att dra.
I det förbannade snöret.

När allt fungerar och flyter på.
Då uppstår nästa dilemma.
Jag måste ideligen stanna och flytta på än den ena, än den andra.
Är det inte en yttepytteliten brun grodbebis
så är det en stor vinbergssnäcka.
Köra ihjäl dem finns inte som alternativ.