Dagarna som räknas

Det blev en lång natt....

Min älskade körde iväg i natten.
Regnet fullkomligt öste ner.
Det kändes som höst och mörkret utanför mitt fönster var kompakt.

Jag tittade lite på TV.
Lyfte då och då händerna till ansiktet.
Förnam hans doft i mina handflator.

Gick till sängs och hade svårt att somna.
Tänkte på honom och hans barn där ute på vägarna.
De borde vara hemma vid två tiden.

Jag slumrade.
Kom inte ner i djupsömn.
Låg och vred mig.
Klockan två vaknade jag till ordentligt.
Låg och lyssnade på regnet.
Kollade mobilen.
Inget.

Vid halv tre hörde jag åskan rulla.
Rummet lystes upp av blåvita blixtar.
Kallsvetten klibbade på min rygg.
Jag önskade att han låg trygg och beskyddande bredvid mig.

Jag knep ihop ögonen och försökte somna.
Men jag är alltför åskrädd.
Nacken värkte för att jag spände mig av rädsla.

Jag tände en liten lampa.
Satte på radion.
Och var klarvaken.
Fortfarande inget sms.

Plötsligt kände jag hans doft.
Nyss kommen ur duschen.
Och sedan doften av hans hud.

Jag blev rädd.
Var det ett omen?
Det är självklart för mig att han skulle förmedla något till mig om han dog.
Hade det alltså hänt något?
Hjärtat slog hårt.
Jag svettades och huvudet värkte.

Till slut kom det och jag visste att de var hemma.
Åskan drog bort och jag släppte ut den katt som var inne.
En stund senare var det kattslagsmål utanför och jag släppte in mina.

Någon gång efter fem somnade jag äntligen om.
Vaknade av att jag inte kunde räta ut benen.
Katterna hade sträckt ut sig bredvid varandra i min säng.

I morgon ska jag tillbaka till jobbet....