Dagarna som räknas

Svårt att vakna idag.

Somnade om fast människorna på klockradion pratade på.
Gosade sedan med hunden en lång stund och ville inte
kliva ur det varma täcket.

Det är någonting i min kropp som vill att jag blir sjuk.
Halsen kännns öm idag.
Trött.
Men jag tänker inte ta emot det.

Ont djupt ner till vänster i kroppen igen.
Vet inte varför men det kan vara det
hembakta brödet jag åt igår.
Kände direkt att magen inte tyckte det var bra,
trots att jag rostat det.
Bara att undvika det så blir nog allt bra igen.

Jag brukar inte ha ont av November.
Men i år känns det ovanligt trist med detta kompakta mörker.
Snö som lyser upp vore bra.

Det hade varit skönt att vara hemma idag.

Jag är morgonmänniska.

Min hjärna och kropp fungerar bäst på förmiddagen.
Att jobba till 20.30, som ikväll, passar inte mig.

Det mesta har strulat.
Det ena efter det andra.

Men jag lät det inte ta mig.

Jag föll nästan för frestelsen att bli ledsen och uppgiven.
Men så andades jag in ljus och jag höll ut.

En plötslig smäll från köket väcker mig.

Det bullrar runt, precis som det brukar.
Men slutar inte.
Som det brukar.

En mus har gått i fällan men inte avlidit
utan fastnat.

Ligger kvar en stund i sängen och funderar
på hur jag ska göra.

Kliver upp och tänder.
Öppnar dörren och släpper ut hunden
som jag inte vill ha i vägen.

Tar på mig morgonrock, jacka och kängor.
Letar upp ett par grova handskar.

Funderar på hur jag ska få fatt i musen
om det är så att den fastnat med svansen.

Biten vill jag inte bli så handskarna drar jag på mig.
Skor och jacka för att jag tänker bära ut den.

Den ena katten, den minst late, kommer för att se på.
Han känner lukten, antar jag.
Jag försöker putta undan honom men han tycker
att han ska vara med.

Flyttar försiktigt på sophinken för att få syn på musen.
Han har fastnat med nosen bara.

Sen går allt mycket snabbt.

Jag tar tag i fällan och börjar lyfta den.
Musen kommer loss och far som en blixt ut mot köket.
Men den hinner bara precis landa på köksgolvet
så skriker den till och jag ser dess svans
sticka ut ur kattens mun.

"Tack, Tirrus!", säger jag till katten som bär ut musen.
Det löste sig ju bra.


Utanför vaknar morgonen sakta.
Hästarna ser svarta ut mot den vita snön.
Från köksspisen sprider sig värmen.

En känsla jag haft på senare tid gör sig påmind igen.
Att jag börjar känna mig färdig med det här huset.

Jag vill hitta något eget, något som är vårt.
Något som kan bli ett bestående hem.

Komma hem.

Lite rastlös.

Vill prova saker som jag lärde mig på kursen
men har ingen att öva på.

Försökte prata med hästen.
Hästen som min mormors far, Axel, sade ska bli min.

Har tränat henne på att gå ifrån gården.
Det vill hon INTE.

Jag lockar och pockar.
Hon tar ett steg.
Jag släpper efter i grimskaftet så fort hon gör rätt och berömmer.
Så där håller vi på.

Jag försökte prata med henne innan vi gick.
Satte mig på en pall framför henne.

Vet inte om det gick men hon stod alldeles stilla
med sin mjuka mule alldeles intill mitt ansikte
och blåste varm luft på mig.

När vi gått några steg bortåt vägen började jag skratta
och talade högt om för henne att det finns inga älgar här!
För det var vad hon visade mig; älgar och att hon inte gillar dem.

Saknar tjejerna från kursen.
Saknar att vara bland dem som kan så mycket mer.

Ryggvärken jag burit med mig i tio år är borta.
Borta!

Att det var så enkelt - få hjälp med magen!

Jag saknar kaffet men om jag slipper ha ont i ryggen
är det värt det. Helt klart.

Mina axlar känns också nästan helt normala.
Jag kan sova utan att vända mig med smärta.

Är det så här alla ni andra känner er i kroppen?
Smärtfria och sköna?

Härligt.....

Många nyfikna och intresserade frågor idag på jobbet
om kursen jag varit på.

Det är säkert ingen slump att vi
hamnat på samma arbetsplats.

Jag märker att det jag berättar sprider sig som små
strålar av ljus till människorna.

En sak som jag bär med mig är att jag är så förundrad
över att de jag träffade i helgen sökte sig till mig.

På något sätt förväntar jag mig alltid att bli bortvald.
Precis som i skolan.

Men istället för att själv söka kontakt lät jag allt vara
och de valde mig. Vilken känsla! Att räknas, att få vara med!

Igår var jag hos en kvinna som jobbar med helhetssyn och örter.

Jag fick veta att jag har candida i kroppen och det hade jag ju redan anat.
Nu ska vi jobba med att få ordning på min mage i första hand.
Det innebär att jag inte får dricka kaffe och det känns som det mest svåra...

Jag ska rosta mitt bröd och ha mycket pålägg på för jag måste
balansera kolhydrater och protein.
Unvika socker men honung fungerar bra.

Mina onda axlar och det här att jag somnar så fort jag lägger huvudet
på kudden men vaknar framåt småtimmarna och har svårt att somna om,
beror tydligen på att jag har brist på magnesium.

Mina tänder som alltid varit perfekta, har blivit dåliga sedan jag flyttade
till det här huset. Det beror tydligen på att det är mycket koppar i mitt
vatten.

Hon såg på mina iris, hon tittade på min tunga. Studerade naglar.
Frågade massor av saker och använde slagruta.

Allt kändes helt klockrent och jag vet att jag kommer att bli fri från
mitt sockerbegär med hennes hjälp och kunskap.

Men te på pepparmynta känns väl sådär till frukost....

Vimmelkantig efter kursen i helgen.

Tänk dig att komma till en ny plats med enbart nya bekantskaper.
Kan vara lite läskigt, eller hur?

Men när du ser rummet fyllas av människor (läs kvinnor),
så känner du igen nästan varenda en av dem!
Vissa av dem lyser starkare och du känner dig helt säker på
att ni setts förut.

Jag har fått göra så mycket som jag inte hade en aning om att jag kunde.

Utan svårighet kunde jag gå in i andevärlden och se en kvinnas döda farbror.
Jag fick prova att lämna min fysiska kropp och gå runt med min ljuskropp
och känna på olika material. Med lätthet kunde man sticka handen genom
ett bord eller en vägg.

Min mormors far kom till mig och nu förstår jag att det är hans längtan
efter hästar som ofta går in i mig. Han är med mig nu och jag kan vända
mig till honom för stöd.

Jag fick förflytta mig till igår, idag, och kände mig själv igår, fast idag.
Krångligt?

Jag fick rita själsblommor och göra själsporträtt.
Fascinerande att bilderna bara kommer till en.

Med hjälp av ett föremål som jag höll i mina händer fick jag bilder
ur en annan (levande) människas liv.

Jag har fått verktyg att lättare kunna fatta beslut.
Nu vet jag också hur jag ska hantera obehagliga bilder som ofta
dyker upp i mig och gör mig ledsen.

Djurkommunikation känns inte heller varken svårt eller konstigt längre
och jag ska definitivt prova på.

Flera av kvinnorna berörde mig djupt och jag minns dem med strålande värme.

En fantastisk känsla att stå i ring med fattade händer och känna energin
strömma mellan oss med sådan kraft att vi gungar och det känns som
elektricitet i våra händer. Så urtida och det kändes så tydligt att vi stått
så förut, i en annan tid.

Jag har fått reda på vad som är min livsuppgift och allt föll på plats.
Det jag längtat efter och drömt om kommer att bli verklighet.
Och jag tror att jag kommer att få möta både Björn Ranelid och Bob Hansson.
(Det där var mer ett skämt men jag har sett mig sitta i TV)

Jag känner mig starkare lugnare och har mer tilltro till min intuition.
Nu vet jag hur jag ska lyssna och förstå.

Dessutom fick jag en inblick i framtiden men det vill jag inte skriva om här...