Dagarna som räknas

En av barnens kompisar är här.
En högst irriterande unge.

Jag älskar inte barn automatiskt för att de är barn.
Det har något med kemi att göra.
Attityd också kanske.

Den här grabben gör mig galen.

Ensambarn som han är, är han tydligen van att få som han vill,
och hänsyn ingår liksom inte automatiskt.

Som att vittja min frys, hitta EN glass, och tycka att han kan ta den.
Utan minsta tanke på att det finns fler barn i huset.
Och att frysen faktiskt inte är hans.

Tvätta händerna efter toabesök, och gud förbjude med TVÅL, är också
något helt onödigt.

Äckelpäckel.

Till detta pratar han med en synnerligen tillgjord och löjlig röst
som retar gallfeber på mig...

Hoppas han snart ska hem...

Idag ska väl alla nämna något om sommartid i sina bloggar.
Så också jag?
Nej, inte mer än att jag inte begriper vad vi ska med den till.
Låt solen ha sin gång.
Det mår vi bäst av.

Ska till mina föräldrar idag.
Pappa ska kolla på min bil som låter konstigt.

Behöver dammsuga.
Tur att vi går i inneskor så slipper man lida så mycket.
Nackdelen med djur är att det alltid, alltid är smutsigt på golven.

Ska njuta av dagen tillsammans med barnen.

Djupare än så blir det inte idag.

Det är nog dags att på allvar fundera på vad jag vill.
Hur jag vill vara.
Vad jag vill göra.
Inställningen till livet.

Jag vet sedan tidigare att om man talar om för sig själv vad man vill,
så kommer det inom kort att bli så.

Det är som om rena och sanna önskningar slår in.
Det känns i kroppen när man verkligen menar det man önskar/vill.

Tänkte därför skriva ner några saker.
Som en liten minneslista.

Vissa saker skrämmer mig och därför gör jag dem inte.
Fast jag egentligen vill.

Det är dags att möta rädslorna.
Våga göra det jag längtar efter.

En del saker kanske inte är märkvärdiga för någon annan.
Men det är MIG det handlar om.
Den jag är och vill vara.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Jag vill måla.

Jag vill skriva.

Jag vill byta klädstil.

Jag vill känna att jag klarar mig bra ekonomiskt.

Jag vill känna att jag hinner allt jag vill.

Jag vill känna styrka, glädje, harmoni och tacksamhet.

Jag vill älska mig själv, precis som jag är.

Det tar en stund mellan inläggen men jag hoppas ni har överseende.
Ibland har jag helt enkelt inte lust.
Oftast har jag inte tid.
Sedan när jag har tid har jag inte lust.
Så fort det känns som minsta lilla tvång sparkar jag bakut.

Sitter i köket som är sparsamt upplyst.
Utanför är himlen mörk.
Utom i väster där solens sista ljus fortfarande färgar den ljust blå.
Vårhimmelsblå.

Koltrasten har börjat sjunga.
Något av det vackraste man kan höra.

Räkningarna är betalda.
Med ett sinne inställt på sparsamhet ska det nog gå runt den här månaden också.
Fyra nya sommardäck måste dock inskaffas och det är väl bara att bita i det sura
äpplet och ta ut pengar från det minimala sparkontot.

Jag försöker hela tiden påminna mig själv om att jag har det bra.
Mitt jobb är inte hotat, jag kan trolla med mat för en liten peng och mina egna
önskningar trycker jag ner.

Mannen skämde bort mig med ett par läckra skor som jag föll för.
Lite flamenco/40-tal.
Svarta med ganska hög klack.
Fina till både klänning och jeans.
Tack, darling!

Övervåningen är städad.
Tvätten upphängd.
Nu väntar stryktvätt.

Satt och åt frukost och hörde att hundarna ville in.
In kommer Bollan med en doft från helvetet = kattbajs.

In i duschen med hunden.

Doften kvar i köket.

Torkar golvet.

Doften fortfarande kvar.

Får nog torka köksmöblerna också.

Precis vad man har lust till en lördagmorgon.

Och matlusten försvann.

Jag kanske borde kolla upp min äggledare (eller vad det nu är) som gör ont också.
Nu när jag ändå är igång.
Den gör ju bara ondare och ondare.

Tror jag är lite rädd för doktorn.
Är nog rädd att de ska säga att det bara är att avliva........

Det är något som inte stämmer.

Redan förra sommaren lade jag märke till att jag var trött.
Orkade inte som jag brukar.
Satt mer än gärna i solstolen med en kopp kaffe.
Länge.

Det är inte likt mig.

Normalt är jag en människa som inte får dygnets timmar att räcka till.
Jag sprudlar av ideer och startar det ena projektet efter det andra.
Vill göra ALLT.
Helst samtidigt.
Och oftast klarar jag galant att ha en massa saker på gång samtidigt.
Att vila eller låta något vara till i morgon finns inte i mitt sinne.
Normalt sett.

Därför känner jag inte igen mig nu.
Det har sakta smugit sig på och jag har viftat bort det med att det är höst/vinter/mörkt/bla bla.
Men det är något annat.

Jag märker det till viss del på att jag inte längtar efter våren som jag brukar.
I vanliga fall letar jag vårtecken redan i januari.
Obotligt optimist som jag är.
Men nu sniffar jag inte ens på den sköna vårluften.

Jag har blivit morgontrött.
Jag som alltid kunnat studsa upp glatt hur tidigt som helst.
(vissa här minns nog mina forna morgontidiga bloggningar)
Jag kan till och med sova fastän det är ljust ute och jag inte har några rullgardiner.
Helt omöjligt normalt sett.

Jag har tappat lusten att göra saker.
Blir lätt irriterad.
Sover dåligt.
Är negativ på jobbet fast jag brukar ta allt med en klackspark.
Ständigt trött.
Fryser ofta.
Tappar hår.
Går upp i vikt hur lite jag än äter.
Glömmer saker och har dålig koll.

Lyssnade på P1 idag och tankarna började snurra.

Mindes att en skolläkare frågat mig en gång om vi har struma i släkten.
Fick frågan medan han klämde på min hals.
Mormor var då nyligen opererad för giftstruma.

Ringde mamma för att kolla.
Jo, jag mindes rätt.
Dessutom är min pappa opererad för struma.
Min kusin har det också.

Känns som det skulle kunna vara en möjlig orsak till hur jag mår.
Ska ringa och boka tid för kontroll i morgon.

För övrigt har jag snusat på hästarna.
Det njuter jag oerhört av.

Puss och god natt.

Kvällen har sänkt sig över mitt hus.
Jag såg ljuset försvinna och mörkret lägga sin sammetsmjuka
fäll över skog och äng.

Gäss och svanar hördes ropa nerifrån sjön.
Hästarna frustade och rörde sig långsamt i skymningen.

Jag ville inte gå in.

Det är dagen-efter-känsla.
Tröttheten och apatin biter en i hälarna.

När man levt tillsammans ett par dagar
och känt sig så levande
som vi gör
då blir det märkligt tomt när vi måste skiljas åt.

Vi har njutit av närhet, ömhet och älskog.
Skrattat, gråtit, dryftat livets outgrundlighet.
Känt samhörigheten och lugnet
sinnligheten och åtrån.

Inte konstigt det känns avslaget idag.

Första Mars bjuder på vackert väder och vårkänsla.
Sonen är rastlös och vill bara spela på datorn.
Jag får honom dock intresserad av sockerkaksbak som han är så duktig på.

När kakan är klar packar vi mackor, saft, kaffe och det nybakta
och vandrar iväg bortåt hagarna.
Bollan skuttar omkring och snart barnen också.

De klättrar på de gamla odlingsrösena utan att ha en aning om vad det är.
Jag försöker förklara för dottern att någon en gång för länge sedan
plockat upp alla dessa stenar ur marken för att kunna odla och få
mat på bordet till sig och sina barn.
Dottern ser fundersam ut och säger inget.

Även idag kunde tvätten hängas ut och det kändes nästan lite somrigt.

Längtan efter den käre S är som en skugga i mina fotspår hela tiden.