Dagarna som räknas

Det är något som inte stämmer.

Redan förra sommaren lade jag märke till att jag var trött.
Orkade inte som jag brukar.
Satt mer än gärna i solstolen med en kopp kaffe.
Länge.

Det är inte likt mig.

Normalt är jag en människa som inte får dygnets timmar att räcka till.
Jag sprudlar av ideer och startar det ena projektet efter det andra.
Vill göra ALLT.
Helst samtidigt.
Och oftast klarar jag galant att ha en massa saker på gång samtidigt.
Att vila eller låta något vara till i morgon finns inte i mitt sinne.
Normalt sett.

Därför känner jag inte igen mig nu.
Det har sakta smugit sig på och jag har viftat bort det med att det är höst/vinter/mörkt/bla bla.
Men det är något annat.

Jag märker det till viss del på att jag inte längtar efter våren som jag brukar.
I vanliga fall letar jag vårtecken redan i januari.
Obotligt optimist som jag är.
Men nu sniffar jag inte ens på den sköna vårluften.

Jag har blivit morgontrött.
Jag som alltid kunnat studsa upp glatt hur tidigt som helst.
(vissa här minns nog mina forna morgontidiga bloggningar)
Jag kan till och med sova fastän det är ljust ute och jag inte har några rullgardiner.
Helt omöjligt normalt sett.

Jag har tappat lusten att göra saker.
Blir lätt irriterad.
Sover dåligt.
Är negativ på jobbet fast jag brukar ta allt med en klackspark.
Ständigt trött.
Fryser ofta.
Tappar hår.
Går upp i vikt hur lite jag än äter.
Glömmer saker och har dålig koll.

Lyssnade på P1 idag och tankarna började snurra.

Mindes att en skolläkare frågat mig en gång om vi har struma i släkten.
Fick frågan medan han klämde på min hals.
Mormor var då nyligen opererad för giftstruma.

Ringde mamma för att kolla.
Jo, jag mindes rätt.
Dessutom är min pappa opererad för struma.
Min kusin har det också.

Känns som det skulle kunna vara en möjlig orsak till hur jag mår.
Ska ringa och boka tid för kontroll i morgon.

För övrigt har jag snusat på hästarna.
Det njuter jag oerhört av.

Puss och god natt.