Dagarna som räknas

Varför är det fortfarande så att det anses vara kvinnans ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet?
Säg inte att det är ett delat ansvar för det är inte sant.

För kvinnor finns massor med olika preventivmedel.
För män finns ETT.

Vi tjatar på våra ungdomar om hur viktigt det är att använda kondom.
Du, kvinna, handen på hjärtat, hur många män har du mött i ditt liv
som tagit fram en kondom när det hettat till och som dessutom trivs med dem?

Jag har aldrig träffat en man som tycker om att använda kondom.

För kvinnor finns alltså en massa olika alternativ.
Med mer eller mindre trevliga biverkningar.
Det är viktuppgång, depression, svullnad, humörsvängningar, minskad sexlust, ökad behåring..........

Vilken man skulle stå ut med det?

Varför kommer det aldrig ett preventivmedel för män??
Är det inte deras tur snart att ha humörsvängningar och feta rövar??

Jag är trött på att proppa min kropp full med hormoner.
Jag vill vara jag, bara jag.

Men jag vill inte ha fler barn och mina slemhinnor blir knastertorra av kondomernas glidmedel.

Återstår väl bara avhållsamhet.

Jag vänjer mig aldrig, aldrig vid att inte få vara nära mina barn varje dag.

Deras far har hämtat dem ikväll.
Hela dagen har jag haft ångest och försökt bekämpa min sorg.

Jag har kramat dem lite extra.
Försöker vara lagom för att inte smitta dem med min separationsångest.

Varje gång vi skiljs åt känns som den sista.

Jag har en djup rädsla inom mig att inte få finnas där för dem när de växer upp.
Är så oerhört rädd att något ska hända någon av oss.

Duschar, skrubbar, försöker låta vattnet ta sorgen med sig.
Men jag bara gråter och gråter.

Det känns för jävligt.

Mina barn får lida för att äktenskapet inte höll.
Flytta hit och dit varje vecka.
Det var inte så jag tänkte att livet skulle vara.

Kommer de någonsin att kunna förlåta oss?

Tre lediga dagar tillsammans med barnen.
Helt underbart för mig som alltid saknar barnen när de inte är hos mig.

Vi vaknar tillsammans.
Ligger länge i sängen alla tre och myser och gosar.
Inga tider att passa, vi går upp när vi känner att vi vill börja dagen.

Vi räfsar löv, vandrar i skogen, täljer barkbåtar, klappar hästar och får.
Spelar spel, lagar köttgryta som får puttra i flera timmar, ritar, syr fina mönster på maskin.
Tar dagen som den kommer och har det skönt.

Barnen frågar inte efter kompisar men jag måste ändå fråga femåringen.
"Saknar du kompisarna på dagis?"
"Nä, vi gör så mycket roligt att jag glömmer bort att sakna dem!"

Bättre betyg kan man väl inte önska sig?

Jag längtar så mycket efter hund just nu.
Att jag redan har en spelar ingen roll.
Ni vet hur det är när man längtar efter barn?
Man har redan ett och vill ha fler.
Samma sak med hundlängtan.

Jag kan dock inte bestämma mig för vilken ras.
Om det ens ska vara en renrasig?

Kanske en cocker igen?
Har också funderat på dvärgschnauser.

Cocker funkar utmärkt med barn men har lite jobbig päls att sköta.
Men å andra sidan är jag ju van........

Det känns lite galet att betala tiotusen för en hund som "bara" ska vara till sällskap.
Mer förnuftigt med blandras?

Vad tycker ni?