Dagarna som räknas

Det fanns en tid då jag inte hann med.
Han var alltid långt före mig men kom ofta tillbaka för att se vart jag var.
Men kom nu då, matte!

En vissling så kom hann som ett skott!
Nåja, oftast i alla fall....
Nu skulle han inte höra om man sköt med kanon, döv som han blivit på gamla dar.

Här bor vi bra och det är bara att öppna dörren så tar han en runda på egen hand.
Men jag önskar sällskap på mina promenader och vill ha honom med.
Som förr.

Granne ropar skrattande "Du, det är HUNDEN som ska dra!"

När jag tar på honom kopplet ser han bedrövad ut.
Ut genom grindarna går det långsamt och segt.
Jag får dra och locka honom.

Med raska steg börjar jag gå och han stretar emot.
Han lunkar långsamt på.
Vi kommer ingenvart och efter en halv kilometer vänder jag.

DÅ, blir det fart i honom!
Plötsligt är han framför mig och ligger på i kopplet, som förr.
HEM!

Släppa honom törs jag inte för jag har märkt att han inte riktigt vet var hemma är längre....

Väl hemma är han busig som en valp.
Far runt så mattorna yr och letar glatt efter godis när jag gömmer.
Lite morgontrött och stel i benen men annars otroligt pigg och glad.

Min käre gamle cockergubbe fyller 14 år på lördag.
Må du leva ännu en tid, min vän.