Dagarna som räknas

Sover så dåligt.
Drömmer en massa konstigt.

Letar efter stället där vi bor.
Hittar inte.
Frågar människor.
Ingen vet.

Inser att jag inte hittar dit.
Ber mina barn om hjälp och de visar mig.

Blir chockad när jag tittar in i våra rum.
Så små och fullbelamrade.
Ordning men mycket grejor.
"Så här kan ni ju inte bo!", hojtar min far.

Rusar runt i stora kontorsbyggnader.
Hittar inte.
Vet inte vart jag ska.
Oro.

Vaknar klockan två av att vattenpumpen dånar.
Toaletten står alltså och rinner igen.
Den skulle lagas vid Lucia 2009.
Ännu har hantverkaren inte varit här.

Orkar inte gå upp trots att jag vet att pumpen snart
dånar igång igen.

Klockan tre kommer sonen tassande
och kryper ner bredvid mig.

Ligger vaken.
Tankar virvlar.
Gamla oförätter.
Gammal ilska.
Röster som mal i huvudet och jag undrar över
min egen mentala hälsa.

Klockan fyra går pumpen igen.
Jag tassar upp och drar i spaken så toaletten tystnar.
Ligger vaken till halv fem.

Klockan sex vill hunden ut och kissa.
Svårt att somna.
Pumpen går vid sjutiden igen.

Kroppen känns matt och huvudet tungt.
Är fortfarande trött efter magsjukan och bihålorna
är tilltäppta.

Klockan åtta kommer dottern och kryper ner på min andra sida.
Vi ligger halvslumrande i sängens sköna värme alla tre en lång stund.
Små mjuka barnahänder, doften av deras hår.

Till slut tvingar jag mig upp för jag inser att jag måste ha mat.
Blodsockret är jobbigt lågt och jag vill bara gråta och jag vill att
någon ska ta fram mat till mig så jag slipper.

Men jag klär på mig och jag går ut och hämtar ved.
Blåser liv i gårdagens glöd, startar tvättmaskinen och ger djuren mat.

Bäddar sängen, tar fram kläder till frusna barn, ger dem frukost.
Till sist ger jag mig själv mat och undrar varför jag inte letade upp
en mindre julskinka.

Somnar med blicken på elden i kaminen.
Tankarna far stillsamt likt snökristaller kring mailet jag fick
tidigare idag.

Känner igen mig i allt hon skrev och jag vet att jag måste
bli bättre på vissa saker. Hon ger mig också hopp och jag
tänker att jag måste tänka mer positivt.

Hon skriver att vi inte ska vänta längre.
Att vi väntat länge nog.
Att man faktiskt kan prova.
Och att det kommer att gå mycket lättare än vi tror.

Hon är medium, min fina J.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Sover lite längre än vanligt.
Drömmer oroliga drömmar som jag inte förstår.

Drar på mig underställ, jacka och mössa.
Kliver ut i den vackra iskalla vintervärlden
och hämtar ved och matar fåglarna.
Solen stiger och det kommer att bli en fin dag.

Dricker mitt thé och ser röken stiga från grannens skorsten.
Känns som det är sista julen i det här huset.
Det är dags att finna något permanent.
Där man kan stanna och bo och som är familjens eget.
I mitt huvud går jag igenom alla de önskemål
om hur vårt boende ska vara.

Lilla tiken löper och är mammig.
Katterna njuter i mitt sovrum där brasan värmer.
Jag lägger märke till att katterna ligger på den sida
av sängen där currylinjen går.
Hunden ligger på den andra.
Naturen inordnar sig.
Har regler som vi knappt förstår.

Jobbar till arton idag.
Imorgon börjar jag tidigt.
Ska köra så fort det bara går för att kunna hämta
barnen så fort som möjligt då.

Granen är intagen och tinad i duschen.
Lamporna sitter på plats.
Naken står hon och väntar på flinka barnfingrar
som ska få henne att glänsa.

Julen är här.

Ja, jag vet att det är tyst här.

Jag har helt enkelt inte lust att skriva just nu.