Dagarna som räknas

Tassade ut i trädgården strax före sju.
Fågelsång och kylig morgonluft mötte mig.

Gömde godisfyllda påskägg och lade ut lappar
som ledtrådar.

"Gå till stenbänken"

"Gå vidare till stora stenen"

Väldigt uppskattat av barnen och de är så söta
där de skuttar runt i det daggvåta gräset
på påskäggsjakt.

Den vackra österrikiska sjukgymnasten
gav upp hoppet om mig idag.

Hon hade inte fler förslag på övningar
för min rygg.

Vissa muskler är hårt spända
och vi kommer inte åt dem.

En möjlighet är att testa akupunktur.


Sonen och jag har plockat fram trädgårdsmöblerna.
Tillsammans skruvade vi ihop hammocken.

Där satt sedan bror och syster och hade det mysigt
medan jag satt i solen med stickor och garn.

Eftermiddagen har gått i långsamhetens lov.
Det är ljuvligt att bara vara i nuet.
Inga måsten, inga krav.

Imorgon möts vi igen, min älskade.

Har läst på nu och förstått att den eufori
jag upplevde förra veckan var en topp
som medicinen ger.

Den håller på att plana ut nu
och jag är trött och lite nedstämd igen.

Önskar bara att läkaren hade förklarat lite
men jag fick bara ett kort samtal per telefon
och ett recept.

Hoppas att det vänder uppåt snart igen.

Fattar inte riktigt hur jag ska orka
jobba i skogen till helgen.
Får väl ta till ren vilja istället för ork då.

Drömmer mycket.
Min bror som barn vid ett stort vilt hav
med farliga vågor och baksug utåt.
Jag försöker få honom att låta bli att bada
men han vill ändå.

Jag tvingar mig upp ur sömnen
för det är för otäckt.

Jag går ut i kvällningen och ser på fullmånen
som hänger ovanför hagen.

Stor och gul lyser den och fåglarna sjunger än.
Morkullan drar förbi med sitt säregna läte.
Fladdermusen patrullerar runt huset.

Hästarna betar lugnt en bit bort.

När jag kommer in har jag fått sms från Honom.
Han har också stått och sett på månen.

Trettiofem mil ifrån varandra gör vi samma sak
i samma stund.

Och tänker på varandra.


Jag har varit trött idag.
Den där förlamande tröttheten igen.
Matthet i kroppen och ett tyngre sinne.

Jag har kanske inte rätt dos än.

Borde så mycket men ville bara sitta
med mitt sticke i solen och ta det lugnt.

Mulen morgon.
Men jag tänker hänga ut nytvättade lakan ändå.

Jag tror på att solen kommer.

Ska fortsätta att jobba i trädgården.
Och fundera på hur jag ska finansiera en ny gräsklippare.

Sonens tjejkompis kommer väl sen.
Dottern vill också träffa någon.

Jag vill bara ha en stilla söndag.

Tre veckor utan kolhydrater och min mage har aldrig mått bättre.

Alla frågar hur jag kan leva utan bröd.
En ganska konstig fråga egentligen.

"Men man kan ju inte äta kött hela tiden!"

Nej, men det gör jag ju inte heller.
Det finns så mycket annat gott.
Keso, ägg och avokado till exempel.

Min mage gör ont och sväller av bröd.
Nu är det lugn och fin och....platt!

Jag ser det inte som jag avstår.
För mig är det ett sätt att må bra.

Det är lätt att avstå det som får en att må dåligt.

Gjorde frukostmackor till barnen och en liten smula lossnade.
Jag smakade på den bara för att testa.
Det smakade fruktansvärt mycket jäst.
Sånt märkte jag inte förut.
Trodde ju att bröd skulle smaka så.
Det var verkligen inte gott.

Det enda jag kan sakna är knäckebröd faktiskt.

Jag känner mig så galet pigg att det känns som bröstet ska sprängas!
All den ork som inte fanns är nu tillbaka med full kraft.
Jag känner igen mitt Vädursjävlaranamma som aldrig ger sig...

Det gör väl sitt till att detta är min tid - Våren.
Från första Januari och fram till sommarsolståndet är den bästa
tiden på året.

Allt vaknar, livet vinner, hela naturen tar ett krafttag upp ur sin dvala.

Jag - en vårvind.

Jag sörjer inte mitt långa hår längre.

Det är alldeles galet lockigt
nu när det är kortare
och det är faktiskt mer...jag.

Det var i alla fall tillräckligt långt
för att vara ivägen när jag röntgades idag.

Det var en polack (tror jag) som tog emot mig.
Han hade snälla bruna ögon.
Småpratade lite.
Men lät lite rolig eftersom språket inte flöt helt lätt.
"Hålla andan!", hojtade han.

Med mjuka varma händer lyfte han försiktigt undan mitt hår.

Han gav mig en tröja att ta på
så jag slapp vara naken på överkroppen.
En mycket hänsynsfull och vänlig gest, tyckte jag.

Men jag såg nog att han inte kunde låta bli att titta
när jag sedan bytte om till mina egna kläder igen.
Full av aprilhyss som jag är, gjorde jag mig ingen brådska.

Och jag tänkte "de tål fortfarande att tittas på".

Klev ur sängen strax efter fem.
Frost i gräset och ljus himmel.

När jag kör mellan sjöarna vid tjugo över sex
ligger dimman tjock och solen syns
som en skimrande pärla i det grå.

Gäss och tranor rör sig i diset.
Solen stiger över skog och äng
och mitt land är så vackert.

Jag vet inte vad det är,
tiden på året eller en högre höjd,
men det spritter av livslust i bröstet.

Kanske är det solen, ljuset,
de vansinnigt vackra vårkvällarna.

Och om och om igen blir jag förälskad
i samme man.

Han lär mig så mycket.
Låter mig vara
precis som jag är och vill vara.

Känner glädje över en återfunnen vän
från tjugo år tillbaka.

Det finns så mycket att glädjas åt.
Känna tacksamhet inför.

Fast det bara finns 9 kronor kvar på kontot.

Jag räfsar och gräver,
kämpar och sliter.

Svettas och smutsar ner mig
och vinglar i mina trätofflor
på den ojämna gräsmattan.

Jag drattar på ändan och hunden
blir så glad att hon springer ett varv
i ren yra.

Jag tror hon skrattar åt mig.

Humlorna brummar, fåglarna kvittrar.
Tusenskönorna står hand i hand med vitsipporna.

Det är vår!

Ganska trött ikväll och tog en långsam promenad med min lilla vän....

Först nu förstår jag hur dåligt jag mådde
för bara några veckor sedan.

Då var jag ständigt trött.
Orken tröt ganska omgående när jag försökte göra något.
I timmar kunde jag sitta och bara stirra på skärmen,
oförmögen att finna kraft att göra något, ens det jag
tycker om.

Veckorna med barnen, då allt går i en rasande fart,
var jag så trött att jag stupade i säng i samma stund
som de lagt sig.

Dagarna var som en dimma.
Kändes som jag inte riktigt var med, levde i en bubbla.

Och kall.
Hela tiden frös jag.
Så frusen att jag hackade tänder.
Med tre, fyra lager tröjor och tjocka sockor.
Det hände att jag hade mössa på inomhus.

Medicinen har gett mig livet tillbaka.
Jag är pigg, varm och har lust att göra saker.
Ämnesomsättningen är igång
och mina byxor börjar kännas för stora.

Jag är inte den som gärna tar ett piller för att bota en krämpa
men när man är sjuk på riktigt så är medicin bra att ha.

Tre och en halv timme i bilen med bara mina egna tankar.
Att sätta på radion kändes helt fel.
Jag ville stanna kvar i harmonin.

Levande samtal.
Kärlek, värme, närhet och passion.

När man mött sin själsfrände finns det ingen väg tillbaka.
Det går inte att nöja sig med mindre.

Du gör mig vacker.

När jag kommer hem är kvällen ljum.
Fåglarna sjunger i den sagolika skymningen.

Allt är alldeles stilla.