Dagarna som räknas

Jag läste någonstans (kanske Icakuriren?) om en tjej vars kille låg i lumpen.
Hela veckan han var borta längtade hon efter honom men sedan när de sågs
var hon sur och irriterad och fattade inte varför eftersom hon ju längtat så!

Jag kände genast igen mig.
Jag funkar ungefär likadant.
Hela tiden längtar jag.
Tänker på honom i allt jag gör.
Önskar att han fanns nära.

Men när vi ses händer det ofta att jag är ofrivilligt dum.

"Experten" menade att det beror på att man har svårt för situationen med de ständiga uppbrotten
och det otrevliga beteendet beror på att man mentalt värjer sig för känslan av att bli ensam igen.

Jag bygger murar alltså.
Som jag alltid gjort i mitt liv.

Det brukar ta tid för mig.
På fredagen när vi ses är jag lite reserverad.
Jag måste få prata mycket, vänja mig vid närheten igen.
På lördagen har det oftast lossnat och jag är mjuk och kärleksfull och avslappnad.
På söndagen drar jag igen dörrarna och blir rastlös för snart skiljs vi åt igen och jag måste klara allt ensam.

Jag är inte en sån kvinna som vill sitta ihop med en man tjugofyra timmar om dygnet.
För mig är det enormt viktigt med egen tid och att rå mig själv.
Men det är mentalt svårt att bara få vara "ett par" varannan helg.
Där emellan är vi så klart också ett par men alla dagar och nätter är ensamma.

Ibland känns det verkligen som slöseri med liv att inte få dela det med den man älskar.

Vad är det med choklad och mens egentligen?
Man kan läsa vilken bantningsmetod som helst, skriven av en man, men ingenstans står det:
"I samband med mens är ett visst intag av choklad tillåtet."

Vad är det egentligen i chokladen vi behöver?
För det ÄR verkligen ett "behöv"!

Och varför är man alltid så sugen på KARL dagarna innan?
Intet ont anande drabbas man på jobbet av ett enormt "karlbehov".
Choklad kan man ju handla i affären....men mannen får man allt vänta på.

Igår när jag kom hem öppnade jag som vanligt dörren och släppte ut hunden.
Jag gav honom en klapp på huvudet och tittade sedan så att han gick ner från altanen.
Ibland är han nämligen lat och kissar hellre där än i trädgården....

Min hund är en engelsk cockerspaniel.
Blue roan till färgen och det betyder att han är svart och vit och färgerna är inte rena utan blandade.
Gammal har han blivit, i oktober fyller han fjorton år, och är i stort sett helt döv.
Lite stel på morgonen men pigg och skuttig när han rört på sig några minuter.

Jag gick här och fixade och tänkte inte så mycket på att han var ute.
Min chefs hund löper så det kan ta lång tid att sniffa runt på gården där uppe.
Men när klockan var strax innan 18.00 undrade jag vart han gått.
Jag gick ut för att leta på gården men han fanns ingenstans.

Vart skulle jag gå?
Han är inte känd för att gå långt.
Knappt brukar han hinna bli utsläppt innan han vill in igen.
Himlen öppnade sig över mig och vinden ven i träden.
Jag försökte lyssna och hörde honom skälla någonstans.

Kvällen innan hade jag gått en promenad utan hund och tänkte att
han kanske fått upp mitt spår och trott att jag fanns i närheten.
Jag gick samma runda igen fast baklänges men fann ingen hund.
Hörde inte längre några skall heller.

Kom hem och mötte min granne, Robin, som varit ute och cyklat med sin hund.
Jag frågade om han sett min men det hade han inte.
"Vi får söka", sade han men jag viftade bort det och svarade att han nog snart dyker upp.

Jag gick upp till min chef/granne/hyresvärd och frågade om han sett honom.
Det hade han men det var en stund sedan.
Min blick drogs till hans fötter.
På den ena foten hade han en strumpa.
Den andra var bar.
Han höll väl på att byta om när jag kom, tänkte jag.

Hur som helst lånade jag hans hundar och vorstehn lystrade till skallen som nu hördes igen.
Hon satte av i vild fart och jag sprang för att hinna med.
Regnet hade gjort mig dyngsur och jag hade bytt mina stövlar mot skor eftersom jag fått skoskav
av att gå barfota i dem.

Vorstehn tröttnade nog på att söka eller glömde bort det, hon är så ung.
Vi gick en riktigt lång runda och skallen försvann igen.
Jag mötte Robin på cykel som berättade att han tänkte cykla där och där för att söka.
Vi bestämde att jag skulle gå hem och ta min cykel för att ta en annan väg och mötas
någonstans på mitten.

Jag gick tillbaka med hundarna och min blick fastande åter på chefens fötter när jag knackat på.
Han hade ont i ryggen sade han och bara fått av ena sockan innan det small till i ryggen.
Han ville följa med och leta men jag avböjde.
Med ond rygg behövde han inte ut och trava.

Jag tog min cykel och efter flera kilometer mötte jag Robin igen i skogen.
Vi tog ett beslut om vart vi skulle cykla och jag hängde på.
Men det kändes som fel håll så efter ett tag delade vi på oss.
Vorstehn var med mig men plötsligt var hon också försvunnen.
Jag hoppades att hon hängt på Robin.

Jag cyklade tillbaka till där vi träffades ungefär.
Nu hade mörket fallit och det började bli svårt att se.
Jag hörde hunden ganska nära och försökte ta mig över ett hygge.
Rotvältor och mörker gjorde det farligt att fortsätta så jag tvingades vända, trots att jag hörde
hunden relativt nära.

Tankarna for hela tiden genom huvudet.
Hade han fastnat på något sätt?
Han hade ju inget halsband så det verkade konstigt.
Fallit ner i en grop?
Brutit sig?
Jag undrade mer än en gång om jag sett honom för sista gången.
Jag mindes en annan hund som försvann och som de hittade flera år efteråt.
Den hade gått ner sig i ett dike och när de fann den var det bara skelettet kvar.
De visste att det var den hunden för den hade fortfarande ett resårband med husses telefonnummer om halsen.

Jag beslöt mig för att gå hem och hämta ljus.
Svetten rann och blandade sig med regnet när jag skyndade över ängarna.
Knackade på hos min chef igen och frågade om han hade bra ficklampor.
Han ville följa med nu så vi tog min bil.
Jag ryckte åt mig sonens dot-it lampa när jag var inne i huset.
Det var det enda lysande jag kunde hitta.

Vi körde tillbaka dit jag varit sist och min chef som äger skogarna här omkring älgade på in i skogen.
Bara att följa med och försöka hålla jämna steg.
Det fanns ingen väg att följa, bara rådjursstigar och till slut kom vi ner till ett kärr.
Skallen hördes inte så vi visste inte vilket håll vi skulle gå längre.
För att inte gå vilse gick vi i ett dike som chefen visste vart det slutade.
Jag saknade mina gummistövlar och sörjde lite att mina fina svarta gympadojor antagligen skulle bli skrot.

Det var svårt att ta sig fram i diket på grund av alla vindfällen.
Ofta fick vi kliva upp och ta en omväg och sedan leta oss tillbaka till diket.
Till slut stod vi uppe på vägen igen.
Jag trodde nog inte att vi skulle in i skogen igen men det skulle vi.

Återigen älgade chefen iväg över ett hygge.
Då och då halkade han till och jag tänkte på hans rygg och hur ont han antagligen hade.
Jag hängde på så gott jag kunde.
En känsla av Blair Witch Project.

När han sade att vi skulle uppför en slänt såg jag ingen slänt.
När han pratade om landmärken visste jag inte alls var vi var.
Utan hans kunskaper och ficklampa hade jag varit helt utlämnad till skogen.
Precis som min hund var.

Han visade mig tillbaka till bilen och vi bestämde att jag skulle köra en väg och han skulle gå genom skogen.
Jag tänkte, att om han ramlar i skogen hittar vi honom inte förrän i morgon.

När vi möttes igen hade han hittat Robins cykel.
Klockan var nu halv tio och mörkret kompakt.
Plötsligt ringer Robins sambo och undrar hur det går.
Jag får säga att vi nu inte längre vet varken var Robin eller hunden är.
Hon bestämmer sig för att komma ut till oss i skogen.

Under tiden fortsätter jag och chefen att vandra i skogen.
Vi ropar och plötsligt får vi svar!
Vi hör Robin!
Vi vet att han har pannlampa på sig men ingen mobil.
Vi tror att han är på väg åt vårt håll och vänder därför och går tillbaka mot bilen.

Men sedan hör vi inget mer och får inga svar på våra visslingar och rop.
Sambon anländer och chefen beslutar sig för att ta min cykel hem och hämta fyrhjulingen.
Jag och den andra tjejen står kvar i skogen och vi ropar, visslar och tutar hela tiden.
Med ficklamporna belyser vi trädtopparna omkring oss för att Robin kanske ska se det.
Chansen var väl minimal eftersom det hela tiden duggregnade och mörkret svalde det lilla ljus som fanns.
Våra rop försvann i vinden.
Jag började frysa och det var över min vanliga sovtid.

Det dåliga samvetet gnagde.
Robin vilse i skogen på grund av min hund.
Chefen med ond rygg travande runt på eländig mark

Strax efter elva samlades vi igen.
Vi sade inte mycket.
Var och en i sina egna tankar.
Alla trötta och oroliga för Robin.
Chefens vorsteh lika försvunnen som Robin.

Han är vältränad och var bra klädd i regnställ och rejäla skor, så han skulle klara natten bra.
Vi visste att han skulle ha vett att göra sig en bädd under en gran.
Om batterierna i pannlampan räckte.
Han kunde vara var som helst i ett enormt och obebott område.

Jag tänkte på min hund.
Så van att ligga och snusa tryggt i sin gamla korg.
Undrade han var matte var och varför hon inte kom när han ropade?
Skulle vi aldrig hitta honom?
Han frös säkert och hade kanske ont.
Skulle han svälta ihjäl för att han inte kom loss och inte blev hittad?
Jag hade ju inte tänkt att han skulle behöva dö så.

Cirka tjugo minuter över elva, jag vet tiden eftersom jag just tittade på min mobil, såg vi ett ljus på vägen.
Otroligt nog kommer Robin gående, från fel håll, med chefens trötta och våta hund.
Jag hinner tänka att min hund kommer att ligga våt, ensam och frusen i skogen i natt.
Robin ser på mig när han närmar sig och säger leende "Jag har en liten trött kille här"

Jag kan inte tro att det är sant!
Robin har hittat honom!
Det är för mig en gåta hur han lyckades i mörkret.

Hunden satt inte fast utan irrade runt och hittade inte hem.
Det kändes så gott i hjärtat att se honom.

Hundarna stuvades in i min bil och alla vände hem till sitt.

Min lille hund skakade av köld och hade svårt att komma till ro.
Han fick filtar i stora högar för att få upp värmen.

Jag frös också så jag hackade tänder.
Hade tänkt duscha men kröp ner i sängen och föll efter en lång stund i orolig sömn.
Jag drömde om ficklampsken och hundskall i fjärran.

Det var tungt att gå upp klockan sex idag men det var skönt att se hunden må bra.
Robin hade fått gå hem tidigt idag för han hade fått något i ögonen inatt som irriterade.
Chefen har jag inte träffat.

Slutet gott, allting gott.

Det är fantastiska människor som bor i den här lilla "byn".
Såna uppoffringar för en gammal hund.

Dagens ord "tacksamhet".

Misse Månsing Pånsing som de förra ägarna till huset lämnade kvar här,
är inte den keliga typen. I alla fall inte om man jämför med Tirre Pirre som helst vill kela
och kramas och bli buren hela tiden..

Men matte har ju varit borta hela helgen och Månsing hade nog missat att matte kommit hem.
Så nyss kom han intassande och gick förbi maten (!) och ville tala om för matte att hon var sååå
efterlängtad!

Han är nog inte så tokig den där katten trots allt....

I drygt en månads tid nu, har jag provat att plocka bort i stort sett alla kolhydrater och ätit en massa fett.
Det är ju så modernt och ska vara så nyttigt.

Eftersom mitt blodsocker dippar ganska ofta och jag ständigt är hungrig, tänkte jag att den feta maten
som man håller sig mätt på länge borde passa mig.

Men ärligt talat.
När klockan visar 05.30 är jag inte megasugen på ägg och bacon.
Och även om jag trycker i mig ett halvt paket bacon, två ägg blandade med vispgrädde och hela härligheten stekt i smör....så är jag lik förbannat hungrig efter en och en halv timme.

Brödet saknar jag inte mycket, inte heller pasta, ris och potatis.
Men däremot fil med kanel och musli och framför allt havregrynsgröt med lingonsylt....

Nä, go' vänner.
Det passade nog inte mig.
Tror inte att jag tappat ett hekto i vilket fall.
Så i morse njöt jag av min gröt...

Men varför är det så att man inte bara kan känna sig nöjd som man är?
Jag är trött på att varje dag ska vara ett evigt tänkande på vad jag ska och inte ska äta.
Alltid dessa "jag borde inte".

Goda vännen Lena säger att jag ska känna efter vad just min kropp vill ha.
Och att låta det ta tid.
Hon har säkert rätt.

Så nu ska jag känna efter....

Nä, det ville jag inte ha när jag efter åtta månader äntligen gick till frissan.

Denna gången valde jag lantortsfrissan med den breda stockholmsdialekten.
Hos henne är tapeterna ilsket gröna, inredningen gammal och trött och framför allt
är hennes salong befriande tid- och modelös.

Frisörskan är en mogen härlig kvinna som bjuder på sig själv och sitt skratt.
Det märks att hon är trygg i sig själv.
Vacker är hon också, trots några kilos övervikt.

Hit kan man komma och känna sig hemma.
På den fin salongen (hos min kusin) känner jag mig alltid helt fel, av någon anledning.

Skamsen erkände jag att det var mycket länge sedan någon fått ansa min kalufs.
Hon bara skrattade och sade att hon aldrig skäller på kunderna för det.
- Det är ju inte JAG som får skämmas!

Så nu är jag fin igen och behöver inte ha håret flätat.
Endast 220 kronor fattigare.

Idag glömde jag mobilen hemma.
Kom på det på väg till jobbet och första tanken var att vända.
Men ångrade mig.
Sen var jag ju.
Resonerade lite snabbt med mig själv.
Behöver man egentligen vara nåbar hela tiden?

Beslöt mig för att det behöver man inte.
Det gick ju hur bra som helst förr när man inte hade mobil.

Och jag måste säga att det har känts skönt.
Fritt, på något sätt.
Ingen liten dum burk i fickan som gör mig påpassad var jag än är.

Alla borde kanske ta en mobilfri dag då och då?

Hon pekar på kliande knottror på magen.
- Kan det vara kattloppor?

Han:
- Nä, jag tror på kåtutslag.

Ja så har det då äntligen hänt!
Som jag har våndats och funderat.
Ställt frågor och bett om hjälp att förstå något av detta mysterium som för så många är självklarheter.

Men det är som jag säger till Lejonet; jag fattar lika lite om datorer som du begriper virkmönster!
Fast det är ju inte riktigt sant...för jag förstår nog liiite mer än han gör...nåja...

I alla fall....
Jag har blivit med laptop.
Skönt att slippa sitta i det lilla rummet där tvätten brukar hamna på sin väg till garderoberna.

Lejonet menar att det nu kommer att regna inlägg från mig.
Helst bör jag flytta till Wordpress också...
Ja, vi får väl se.
Jag och leksaken måste känna på varandra lite först.
Men visst är den trevlig!

För en snål smålänning var det ett stort steg att lägga några sköna tusenlappar på denna lilla burk.
"Snålänning, my ass" tänker väl Lejonet som snällt tassade med i alla upptänkliga affärer medan jag gjorde av med en tusenlapp på kläder och skor till barnen, roliga nagellack, en pissgul matta, två klänningar, skruvar, spiralfjäder och andra användbara ting.

Nu ska jag bara göra av med fler stålar på möbler.
Brorsan tipsade mig om en annons på blocket idag.
En tjej vi känner litegrand som säljer en tresits soffa, en fåtölj med pall och ett soffbord.
Allt till det nätta priset av 1500kr!
Nej, det är inte skräp.
Snygga möbler!
Ni kanske får ett foto vad det lider...(när jag lärt mig)

Imorgon blir en jävulsdag.
Upp 05.15.
Jobba till tre.
Klippa mig halv fyra.
Hem, äta.
Börja jobba igen 18.00.
Kolla på möbler 20.30.
Sen hem!!

Puss och god natt...

Plötsligt blev torsdagen en hemmadag.
Sonen började må dåligt igår kväll och kräktes.
Var uppe en runda i natt också.

Jag gick upp halv sex och duschade.
Visste inte riktigt om det skulle bli skola i alla fall idag.
Sonen har nämligen plötsligt blivit rädd för allt möjligt
och det kan ibland få honom att kräkas.

Vit som ett lakan och skakande som ett asplöv
tassade han upp klockan sex och ville gå till skolan.
Men jag sade att det är okej att missa skolan om man är sjuk.
(Han började första klass i måndags)

Så nu är vi hemma alla tre.
Grämer mig att jag inte fixade i ordning kassan på jobbet igår dock...
Nu ska det väl gnällas om det...
Fast jag kan ju haffa den som kör vid lådan och förklara läget....

I måndags var det en sådan där härlig dag
när jag först skulle jobba mitt vanliga pass
för att sedan komma tillbaka och jobba på kvällen också.

För det mesta ser jag till att få lite uträttat tiden där emellan.
Så jag satte igång att måla dörrar i sonens rum.

Till en början gick det bra.
Men efter hand började jag må konstigt.
Det började flimra lätt för ögonen men stegrades sedan snabbt.
Tänkte att det måste vara migrän, för jag har ju hört att det kan uppträda så.
Jag har ju aldrig migrän och...jag behövde ju måla klart...
Envis som en gris?
Ja, jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades
men jag vet att det var helt omöjligt att se spåren
i skruven jag måste skruva i.
På något sätt gick det
och jag stapplade ner och lade mig på sängen
med en tröja över ögonen.

Ringde till älsklingen,
som jag vet hade migrän ofta för några år sedan.
Vad gör man?
Nå, mörker och Alvedon fick vara lösningen.
För jobba skulle jag ju.
Envis som en gris?
Ja, jag vet.

Riktigt längtig var jag också.
Har varit ända sedan vi sågs sist.
Det var så otroligt länge sedan
vi fick vara alldeles ensamma med varandra.
Beklagade mig lite i ett sms.
Utan att ana några ugglor i mossen.

När jag jobbat klart skulle jag in en sväng på Maxi
och efter det fick jag ett sms igen.
"Är du på Maxi nu?"
Varför undrar han det?
Ont i huvudet och trött
längtade jag hem till vila och mat.

Just när jag kör in i garaget ringer han.
Vad vill han nu? (Lite surt tänkt)
*Jag vill gärna prata men äta först och jag önskar du var här och tog hand om mig*
(Lite buttert tänkt)
och jag lät nog snäsig på rösten.

"Men gå ut och se neråt vägen!"
Jag hör bilen innan jag ser den och jag tänker att han är så tokig, min älskling.
Han är spritt språngande galen den karln och jag har aldrig förr mött någon som
är så romantiskt ridderlig och trotsar allt för sitt hjärtats dam....

Vi faller i varandras armar.
På mina kinder faller tårar.
Han har kört 35 mil för att ta hand om mig.
För att se mig.

Hans bruna ögon lyser av kärlek
och hans famn är som en trygg klippa.
Jag drar in hans doft i mina näsborrar
och känner hur spänningarna rinner av mig.

Så många famnar jag lämnat
av längtan till Dig
för jag trodde att Du fanns
och väntade mig

Tänk alla dagar jag vandrat
så sorgsen och trött
för att möta den vackraste människa
jag någonsin mött

Man behöver inga dyra krämer i fina burkar.

Det går alldeles utmärkt med vanlig...olivolja!

Den solbruna hyn får en fylligare ton och alla torra partier sörplar glatt i sig oljan.
Hyn blir inte fet, för det handlar inte om att ösa på massor.
Bara lite lagom så där.
Stryka på några droppar på armar och ben, lilla magen och rumpan och kanske på nyrakade ställen
och på torra fötter som gått i sandaler.
Så klappar man in lite i ansiktet och hyn blir så fin, så fin!

Billigt och bra!

Vilken skön kväll.
Fick för mig att putsa fönster.
Så där noga då man tar emellan och blecket utanför och så.
Men sedan gick jag ut.
Jag och Tirre-Bus.

Hunden ville som vanligt inte följa med.
Men det ville katten.

Tirre är mattes lille bebis och vill gärna bli buren.
Vi smög ut i skogen och jag frågade om han visste var det fanns kantareller.
Men han bara lade tassarna om min hals och spann.

Solen på väg ner genom diset.
Svalorna som ännu några dagar gör hjärtat glatt med sina skrin högt i skyn.
Gula löv från asp och björk som tecknar sig så vackert mot det ännu gröna gräset.

Ibland glömmer jag bort att jag är gammal.
Jag gick långsamt över ängen mot mitt hus.
Sommarkjol runt benen och små slingor från håret som letat sig loss.
Det kändes som när jag var barn och aldrig ville gå in på kvällarna.
Jag kunde aldrig få nog av kvällshimlen och dofterna.
Sommarlov.
Det var härligt det.

Ikväll är en sån kväll då jag inte vill gå och lägga mig.
Luften har varit kvav hela eftermiddagen och termometern visade 25 grader fast det var mulet.
Så småningom sprack det upp och himlen blev blå.
Det lättade lite inom mig.
Men sedan kom molnen tillbaka.

Jag är vansinnigt rädd för åska när den kommer på natten.
Har alltid varit det.

Kanske för att jag är uppvuxen på landet.
Mullret fick huset att skaka.
Det sprakade och knäppte i lamporna.
Från telefonjacket sprutade blå blixtar.
Läskigt.

Så ikväll önskar jag att han var hos mig.
Jag skulle vara precis lika rädd.
Men åtminstone inte ensam med min rädsla.

Det var så länge sedan vi sågs.
Det är så det känns fast det bara är en vecka sedan.

Ännu är det många dagar tills vi ses igen.
Den tjugoandra augusti.

Visst skulle vi kunna ses någon helg med alla barn.
Men det ger så lite och tar så otroligt mycket energi.
Två minuter här och två minuter där.
Inte ens natten är vår.

Så det är bara att vänta.
Bara att vänja sig vid att vänta.

Ända sedan jag kom in i tonåren har jag känt mig tjock.
Men egentligen har jag väl bara varit som mest mullig.

Jag är så trött på att alltid tänka på vad jag äter.
Ständigt ha dåligt samvete för varje tugga.
Undrar hur det känns för dem som kan äta utan att behöva fundera på vad eller hur mycket?

Jag är alltid hungrig.
En timme eller två efter att jag ätit är jag hungrig igen.
Det är som om det inte finns någon botten.

En natt drömde jag att jag hade en jättelik mask i min mage som åt upp min mat.

Jag vet allt om vad som är nyttigt och onyttigt.
Vilka produkter som är förkastliga och vad som är bra.
Jag äter inga halvfabrikat.
Jag äter inga konstgjorda lightprodukter.
Jag känner till var de skadliga kolhydraterna gömmer sig.
Min mage mår bäst om den får slippa pasta och mjukt bröd.
Av fisk, kött, grädde och ägg och grönsaker äter jag mycket.
Men inte är jag mindre hungrig för det.

Jag har försökt lyssna på min kropp.
Höra vad den vill ha.
Men den säger mig att den vill ha mer
och viskar vädjande "En liiiiten kaka till kaffet....snäääällla....."

Nä, jag är ingen tjockis.
Men jag kunde vara smalare.
Älsklingen tycker om mig som jag är.
Men det spelar ingen roll vad han säger när jag inte tycker om vad jag ser i spegeln.
Jag är ständigt missnöjd och föraktar mig själv.
Kontrollbehov?
Javisst.
Jag kan kontrollera det mesta.
Men inte min hunger.

Varför kan jag inte bara känna att jag är bra som jag är?

Vissa i min omedelbara närhet, inga namn, kallar honom så.
Lite skämtsamt förmodar jag?

Jag har länge tänkt att jag skulle beskriva vad Lars Winnerbäck betyder för mig.

Inget kan vara svårare, för han finns i varje flämtande cell som är jag.
Den som till fullo kan förstå vad Lars musik och sånger betyder för mig,
den personen känner mitt innersta väsen.

Ingen kan veta allt som hänt och allt jag känt men han är så nära.
Det känns som om vi skulle förstå varandra, om vi möttes.
Så jävla fånigt och tonårsaktigt tänkt men det är så det känns.

Det är något med hans röst.
Den går så djupt inom mig, tar tag i mig, rör vid allt som gjort ont, de hårda sårskorporna.
Hans röst får mig att gråta.
Det är ensamhet och vilsenhet.
En vilja att tillhöra och en vilja att sticka ut.

Det är något med musiken.
Gitarr och piano och hans raspiga stämma.
Han sjunger inte vackert men ändå så gripande, så omvälvande.
Så stora känslor.
För mig.

Han såg och han minns.
Skolgården när man var liten.
Tandläkarväder.
Skogarna där allt var stilla som på kort.
Våra liv har inte minsta likhet.
Våra drömmar hade inte samma mål.
Ändå är han som den närmaste vän.

När rösten blir djup och mörk.
Det är då den lenar som bäst.
Som balsam för min sorgsenhet som han sjunger om.

Hans sätt att uttala orden "slut" och "nu".
Kanske en rest från dialekten i tätorten på slätten.

Jag älskar hans sätt att fånga orden.
Han säger precis som det är.
Inga sliskiga omskrivningar som i popmusiken.

Jag har en önskan att få se honom live någon gång.
Som en salig skulle jag väl stå och se på honom med tårar rinnande nedför kinderna.
Alla känslor utanpå.

Jag skulle aldrig stå ut med dig.
Du skulle göra mig galen.

Men tack, Lars, för din musik och dina sånger.
Du gör mig lycklig.

SKAPADE GUD MÄNNISKAN

ELLER

SKAPADE MÄNNISKAN GUD

?


Jag lyssnar mer än gärna på P1 och programmet Ring P1.
Det talades om "gud" och vad han tillåter och vad som är "rätt".
I vanlig ordning talades det med honungslen röst om SANNINGEN.
Den enda vägen.

Och om man ska gå den enda vägen ska man och kvinna vara tillsammans
och inga andra kön ska blandas in.
Samlag skulle man ha i syfte att avla barn.
Onani var direkt skamligt.
Fast Onan som spillde sin säd på marken istället för att sätta på sin brors fru när brodern dött, verkar ingen minnas?

Vad jag aldrig fattat är, varför lust ses som så skamligt?
Om man tror på att gud skapat människan så måste ju lusten vara en del av skapelsen?
Skapade att kunna känna njutning till kvinna eller man eller både och.

En man talade om hur svårt det är för den kristne gifte mannen med sina lustar.
Men kvinnorna då?
Det är allmänt vedertaget att mannens lust är större än kvinnans och därför kan män gömma sig bakom det och säga att de inte kunde hejda sig.
Men kära medsystrar.
Är detta verkligen sant?
Tror ni på fullt allvar att männen har större lust än kvinnorna?
Jag tror faktiskt inte det.
Det finns inget så kraftfullt som en kåt kvinna.
När en kvinna känner lust i varje fiber av sin kropp, finns det inget starkare.
Det börjar som en dyning långt ute till havs och slutar som en rytande våg som hungrigt kastar sig mot stranden.

Lust och fägring stor.
Kärlek.

Kärlek är just vad de fanatiskt religiösa helt verkar sakna.
Trots att det är just kärlek de predikar.
Kärlek är inte dömande.
Döm då inte.
Sluta upp med att ta "sanningar" ur en gammal bok som är omskriven gång på gång och tolkad om och om igen.

Jag var tolv när jag vände religionerna ryggen.
Det var för enkelt att gå den smala vägen.
Ingen skulle få skrämma mig med helvetet.
Jag ville tänka själv och fortsätta att ifrågasätta.

Och det gör jag än idag.

Det har regnat hela förmiddagen.
Verkligen vräkt ner.
Men när jag gick från jobbet klockan tolv hade det slutat.

Nu blåser det bara.
Och jag är beredd på blåst.
Van är man ju sedan Gudrun och alla andra blåsningar.

Så en brasa sprakar muntert i mitt hus och veden är inburen.
Jag är beredd.