Dagarna som räknas

Vissa i min omedelbara närhet, inga namn, kallar honom så.
Lite skämtsamt förmodar jag?

Jag har länge tänkt att jag skulle beskriva vad Lars Winnerbäck betyder för mig.

Inget kan vara svårare, för han finns i varje flämtande cell som är jag.
Den som till fullo kan förstå vad Lars musik och sånger betyder för mig,
den personen känner mitt innersta väsen.

Ingen kan veta allt som hänt och allt jag känt men han är så nära.
Det känns som om vi skulle förstå varandra, om vi möttes.
Så jävla fånigt och tonårsaktigt tänkt men det är så det känns.

Det är något med hans röst.
Den går så djupt inom mig, tar tag i mig, rör vid allt som gjort ont, de hårda sårskorporna.
Hans röst får mig att gråta.
Det är ensamhet och vilsenhet.
En vilja att tillhöra och en vilja att sticka ut.

Det är något med musiken.
Gitarr och piano och hans raspiga stämma.
Han sjunger inte vackert men ändå så gripande, så omvälvande.
Så stora känslor.
För mig.

Han såg och han minns.
Skolgården när man var liten.
Tandläkarväder.
Skogarna där allt var stilla som på kort.
Våra liv har inte minsta likhet.
Våra drömmar hade inte samma mål.
Ändå är han som den närmaste vän.

När rösten blir djup och mörk.
Det är då den lenar som bäst.
Som balsam för min sorgsenhet som han sjunger om.

Hans sätt att uttala orden "slut" och "nu".
Kanske en rest från dialekten i tätorten på slätten.

Jag älskar hans sätt att fånga orden.
Han säger precis som det är.
Inga sliskiga omskrivningar som i popmusiken.

Jag har en önskan att få se honom live någon gång.
Som en salig skulle jag väl stå och se på honom med tårar rinnande nedför kinderna.
Alla känslor utanpå.

Jag skulle aldrig stå ut med dig.
Du skulle göra mig galen.

Men tack, Lars, för din musik och dina sånger.
Du gör mig lycklig.