Dagarna som räknas

Jag skulle kunna skriva om hur jag vaknar av morgonljuset och tassar upp
för att tända eld i spisarna. Kanske skulle jag kunna skriva om stillheten
och ron i huset, hur välkomnande och hemma det känns att få vara i dess famn.
Jag skulle kunna beskriva känslan av att vandra upp till hönshuset med mat och
för att hämta ägg, då jag måste stanna för att lyssna till tranornas rop vid sjön
bortom skogen. Eller så kunde jag berätta om tystnaden och naturen som finns
utanför min dörr, där inga bilar hörs och doften är frisk av smältande snö och
solvarm mull. Jag skulle kunna säga något om hästarna som ångande står och
ser på mig över trädgårdsstaketet och jag skulle kunna berätta om katten som
lämnades kvar och som nu är min. Mycket finns att säga om barnen som glatt
springer ut och leker, hur sonen funnit kärlek hos en hund och upplevt det magiska
undret när lamm föds och hur barnen fått mata dem med flaska.
Ja, kanske skulle jag berätta det. Eller möjligen berätta för er om nattens himmel
som hänger över mitt hus som en fäll behäng med gnistrande diamanter.
Och kanske skulle jag kunna berätta för er att jag somnar i min säng med blicken
på elden som brinner i kaminen och genom fönstret strålar månen in på min kudde.
Det här är mitt Paradis.....

Jag saknar dig ikväll.
Din doft, ditt hår, dina vackra bruna ögon.
Jag saknar ditt leende.
Saknar ditt ansikte som bubblar av skratt när du ser hur trött jag är.
Jag saknar att krypa ihop, trygg som ett barn, tätt intill dig.
Jag saknar dina andetag och känslan av lugn och harmoni.
Min älskade.
Jag saknar dig ikväll.

Räddaren i nöden blev mamma.
Doktorn gav mig ju bara helt vanliga Ibumetin.
Som om det skulle hjälpa när man inte kan gå!?
Men mamma hon hade grejor, hon.
Mammor är bäst i världen.
Jag fick en liten dos av hennes reumatismmedicin och idag kan jag gå!
Det är nästan ett mirakel.
Ont gör det fortfarande men det går att överleva utan tårar nu.
För igår kväll grät jag faktiskt för att det gjorde så ont...
Och så grät jag ännu mer när mamma kom och gav "lilla Anja" medicin....
Ja, jag vet att jag snart fyller 38år men inför mamma är man alltid barn.

Så nu ser det ljust ut på packningsfronten!
Jag kommer nog att hinna med det mesta som jag vill hinna innan lördag.
Fick till och med tag i Telia idag, kors i taket.
Jag har ringt och suttit i kö och blivit kopplad i timmar.
Ingen på det företaget verkar veta något om fast mobil, trots att det är de som
har sett till att det inte finns något annat att tillgå på vissa platser i vårt land.
Så nu lär det dröja innan man har telefon.
För att inte tala om bredband.
Efter fredag hörs vi inte på ett tag....

Måste bara säga att den tjej som till slut hjälpte mig på Telia var ny på jobbet.
Jättetrevlig och serviceinriktad!
Den tjejen borde ha löneökning.
Eller i alla fall guldmedalj.
Jag talade om för henne att jag tyckte att hon bemött mig på ett mycket
positivt sätt.
Har man något bra att säga ska man göra det.

För övrigt mötte jag en fjordhäst (med ryttare) när jag rastade hunden.
Mitt i ett hyreshusområde....?

Hade lite ont i foten i söndags.
Kände lite igår också.
På kvällen blev det värre.
Jag stoppade i mig en tablett och gick och lade mig.
Vaknade inatt och kände värken dunka i foten.
Lyckades somna om varje gång.
Men när det till slut var dags att gå upp så gick det inte.
Foten gjorde så ONT att det inte gick att stå på den!

Det kändes fånigt att ringa jobbet och säga att jag har ont i foten.
Så jag gjorde inte det.
Jag gick dit istället.
Alla undrade såklart varför jag linkade/hoppade.
Ett par av dem såg allvarligt på mig och sade att det faktiskt kan
vara en propp...och fick mig att ringa sjukvårdsupplysningen, som
sade att jag bör kontakta min vårdcentral.
Så det gjorde jag.

Jag svetttades och frös.
Foten gick inte att stödja på.
Läkaren tittade och sade att det var en inflammation.
Kanske hade jag stukat mig?
Eller....(ögonen glittrade till på den arabiske läkaren)...kunde det vara så
att jag gått i olämpliga skor?
Den mannen kände nog kvinnor.
För visst gick jag i skor med lite klack hos Lejonet i lördags.
Man vill ju vara fin.
Men det straffade sig alltså....

Och nu gör det förbannat ont och mina kollegor har letat fram kryckor åt mig.
Egentligen borde jag vara hemma och vila, som doktorn sade, men jag är ju
envis som synden så jag kämpar på.
Med svullen fot och hiskelig värk.

För inte vill man ju verka svag........

Och på lördag måste jag vara bra för då ska vi flytta!

Morgonen började redan tjugo över sex idag, då min gosige son kröp ner till mig i sängen.
Vi mös en liten stund och jag hoppades att han skulle somna om.
Men icke!
Efter en stund viskade han: "Tv!"
Det var bara att kliva upp.
Så jag klädde på mig och skulle just gå ut med hunden då dottern kom sömnigt vinglande.
De kurade ihop sig i soffan och jag gick ut i regnet.

När jag kom in satte jag en bulldeg och medan den jäste åt vi frukost.
Vilket på helgerna betyder att ungarna sitter i soffan och jag ensam i köket.
Lite trist.
Men å andra sidan kan man sjunka in i en bok medan man äter utan att ha
dåligt samvete.

Bullarna blev inte så bra.
Degen döbakt på något sätt.
Vet inte vad jag gjorde för fel?
Har aldrig misslyckats med bullar förr.
Men de gick att äta i alla fall.

Vid middagstid åkte vi ut till "vårt" hus.
Hyresvärden tog med min son på traktorkörning och jag och dottern
gick för att se på de nyfödda lammen.
Dottern stannade i dörren, tyckte det var läskigt med de bräkande tackorna.
Men de tystnade snart när de förstod att de inte skulle få mat.
Dottern mös och valde ut det sötaste lammet som "sitt".

Sonen fick köra balar till hästarna.
Jag och dottern såg på och vi ville klappa hästar vi också men det var så lerigt
att vi inte kunde ta oss över och komma bort till hästarna.
Det var bara sonen som fick klappa "vår" islandshäst Saga.

Sen tog vi en lov till hönshuset och hämtade ägg.
Hönsen har kommit igång och värpa nu.
På en pinne satt en helt annan fågel, nämligen en påfågel!
Vi plockade med oss några vackra stjärtfjädrar.
Det ska bli härligt att se honom strutta runt på gården i sommar.
Hoppas att räven låter honom vara.

Vorstehvalpen hängde oss i hälarna hela tiden, pigg och glad.
Sonen var överförtjust och kastade pinnar för glatta livet.
Dottern är mindre förtjust i hundar.
Speciellt om de är lika stora som hon och ska pussas hela tiden.

Däremot föll hon för den gamle katten som är den mest kelna jag
någonsin träffat.
Det räcker att titta åt hans håll så spinner han.
Dottern satt och sjöng sånger för honom och de såg ut att må lika gott
båda två.

Till slut gick vi och tittade i huset.
Barnen fick se sina rum.
Det fanns fortfarande en hel del grejor kvar så barnen hade nog svårt att
se hur det kommer att se ut sen.
Det behövs lite färg på något ställe och någon tapet vill jag nog byta
men jag har fria händer att fixa vad jag vill och lämna kvittona.
Bra!
Jag gillar att fixa!

När vi hade fikat åkte vi hem och barnen var tysta i bilen.
Efter en stund sade sonen "Jag vill bli som (hyresvärden). Köra traktor och ta hand om djuren,
klippa fåren lite och gå in till barnen med ägg. Och så vill jag ha en egen labrador...."

Nu längtar vi efter att flytta.....