Dagarna som räknas

Hade lite ont i foten i söndags.
Kände lite igår också.
På kvällen blev det värre.
Jag stoppade i mig en tablett och gick och lade mig.
Vaknade inatt och kände värken dunka i foten.
Lyckades somna om varje gång.
Men när det till slut var dags att gå upp så gick det inte.
Foten gjorde så ONT att det inte gick att stå på den!

Det kändes fånigt att ringa jobbet och säga att jag har ont i foten.
Så jag gjorde inte det.
Jag gick dit istället.
Alla undrade såklart varför jag linkade/hoppade.
Ett par av dem såg allvarligt på mig och sade att det faktiskt kan
vara en propp...och fick mig att ringa sjukvårdsupplysningen, som
sade att jag bör kontakta min vårdcentral.
Så det gjorde jag.

Jag svetttades och frös.
Foten gick inte att stödja på.
Läkaren tittade och sade att det var en inflammation.
Kanske hade jag stukat mig?
Eller....(ögonen glittrade till på den arabiske läkaren)...kunde det vara så
att jag gått i olämpliga skor?
Den mannen kände nog kvinnor.
För visst gick jag i skor med lite klack hos Lejonet i lördags.
Man vill ju vara fin.
Men det straffade sig alltså....

Och nu gör det förbannat ont och mina kollegor har letat fram kryckor åt mig.
Egentligen borde jag vara hemma och vila, som doktorn sade, men jag är ju
envis som synden så jag kämpar på.
Med svullen fot och hiskelig värk.

För inte vill man ju verka svag........

Och på lördag måste jag vara bra för då ska vi flytta!