Dagarna som räknas

Igår kväll, när jag svarade på fina väninnans försiktigt frågande sms,
skrev jag orden som sedan brände min blick.

Sände samma ord till den käre
och jag förstod att det gjorde ont även i honom.

Så konkret.
Definitivt.
Borta.

Det enda som finns kvar är Sorgen.

En elegi för alla sorger
den här hösten handlar om.

För en bror som sjuknar in
och för ett barn som aldrig kom.

Ödet lägger sin hand över oss
den 17 september
och förändrar våra liv
för alltid.

Min bror
min lilla lillebror
som inte är så liten längre
men fortfarande
min lillebror.

MS.

Så ofattbart.
Orättvist
kan man tycka.
Men vem det än drabbar
så är det orättvist.

En sjukdom att leva med
resten av sitt liv.

Den kan aldrig skakas av.
Aldrig botas.
Som en skugga
som ständigt tassar ett steg bakom.

Den 17 september.
Då världen ändrades
även för mig och min älskade.

Himmel och helvete.
Förtvivlan och hopp.

Frustration och maktlöshet.
Tårar och ord färgade av hjärtats blod.
Att söndra eller förena.

Alla murar måste rivas.
Själens innersta måste blottas.
Om Kärleken ska kunna leva.

En reva ibland molnen.
Stormen lägger sig.

Ett väsen fyllt av oändlig Kärlek
har modigt rört vid våra hjärtan.
I syfte att lära oss Kärlekens styrka
Kärlekens vilja att förena
när själarna vågar öppna sig
och ta emot varandra.

Förtvivlan blir till ljus.
Helvete blir till hopp.

Vi når varandras sargade hjärtan.
Smeker dem med heta fingrar.
Passionen, Kärleken, når igenom
alla lager av sorg.

Vi lovar att stå enade.
Mötas i sorg och Kärlek.
I Nöd och Lust.

Ur det svåra har en fjäril lyft
och sträckt ut sina vingar.
En fjäril som nyss var en sten
vi inte kunde vända.

Vi bär med oss tacksamheten
och sorgen.

För resten av våra liv.
För evigt förenade av en gåtfull gåva.


Corda mea tibi est.

Himlen är makalöst blå.
Vinden rufsar runt i de höstfärgade träden.
Snart ska även tvätten vifta på vindan.

Idag är det jippo i vårt lilla samhälle.
De som känner mig vet att jag inte gillar den sortens begivenheter.
Men för barnens skull får jag väl ta mig dit.

Jag gillar helt enkelt inte mingel bland en massa människor
som jag måste hälsa glatt på och prata med.

Konstig?
Ja, men då är jag väl det.

Visserligen hade det varit roligt att se på agilityn på torget.
Men det börjar halv elva och med tanke på att jag fortfarande
sitter i morgonrock (om än nyduschad) och barnen inte heller
är klädda, kommer vi inte att hinna dit.

Måste i vilket fall hitta nya jympadojjor till tösen.

Magen då?
Ja, den mår fortfarande inte riktigt bra.
Viss mat får mig att må illa av bara tanken.
Men nu klarar jag av någon kopp kaffe om dagen
och till och med en muffin eller så...

Tror att det är en släng av magkatarr.
Har haft det förut men inte så kraftigt som denna gången.
Har bytt ut mitt supergrova bröd mot ett ljusare och det tycks
hjälpa magen att bli lite lugnare.

Igår hann jag klippa halva gräsmattan.
Den halvan jag inte hann förra veckan...

Fönsterna är hur prickiga som helst och behöver en omgång.
Rabatterna är fulla av ogräs.

Bilen behöver städas och tvättas.
Lamporna i kökstaket ska rengöras och kopplas in.

Ut i naturen vill jag gå och bullar har jag lust att baka.

En ny känsla har tagit fart i mig.
Min granne har just blivit sambo och jag har kommit på
mig själv med att vara lite avundsjuk.

Ibland är det bara så jobbigt att dra runt AB Hemmet ensam.
I veckan när jag känt mig dålig har jag önskat att han fanns där
och tog hand om mig och allt annat.
Någon att dela bördorna med.
Att prata med och vara nära, helt kravlöst.

Men vår tid kommer väl.
Man måste tänka så.

Sedan i fredags har min kropp inte mått så bra.
Magen har varit i olag.

Illamående och känslighet för dofter.
Trötthet.

Alla mammor ler lite nu.

Igår sov jag det mesta av kvällen.
Strumpor, pyjamasbyxor, tjock tröja och extra filt över täcket.
Hela natten har jag sovit så utan att bli för varm.

Nåt konstigt är det.

Idag har jag lite lättare för att äta men inte vad som helst.
Aningens piggare.

Svininfluensa light?

Fast mens har jag ju inte heller haft på rysligt länge.