Dagarna som räknas

Himlen är makalöst blå.
Vinden rufsar runt i de höstfärgade träden.
Snart ska även tvätten vifta på vindan.

Idag är det jippo i vårt lilla samhälle.
De som känner mig vet att jag inte gillar den sortens begivenheter.
Men för barnens skull får jag väl ta mig dit.

Jag gillar helt enkelt inte mingel bland en massa människor
som jag måste hälsa glatt på och prata med.

Konstig?
Ja, men då är jag väl det.

Visserligen hade det varit roligt att se på agilityn på torget.
Men det börjar halv elva och med tanke på att jag fortfarande
sitter i morgonrock (om än nyduschad) och barnen inte heller
är klädda, kommer vi inte att hinna dit.

Måste i vilket fall hitta nya jympadojjor till tösen.

Magen då?
Ja, den mår fortfarande inte riktigt bra.
Viss mat får mig att må illa av bara tanken.
Men nu klarar jag av någon kopp kaffe om dagen
och till och med en muffin eller så...

Tror att det är en släng av magkatarr.
Har haft det förut men inte så kraftigt som denna gången.
Har bytt ut mitt supergrova bröd mot ett ljusare och det tycks
hjälpa magen att bli lite lugnare.

Igår hann jag klippa halva gräsmattan.
Den halvan jag inte hann förra veckan...

Fönsterna är hur prickiga som helst och behöver en omgång.
Rabatterna är fulla av ogräs.

Bilen behöver städas och tvättas.
Lamporna i kökstaket ska rengöras och kopplas in.

Ut i naturen vill jag gå och bullar har jag lust att baka.

En ny känsla har tagit fart i mig.
Min granne har just blivit sambo och jag har kommit på
mig själv med att vara lite avundsjuk.

Ibland är det bara så jobbigt att dra runt AB Hemmet ensam.
I veckan när jag känt mig dålig har jag önskat att han fanns där
och tog hand om mig och allt annat.
Någon att dela bördorna med.
Att prata med och vara nära, helt kravlöst.

Men vår tid kommer väl.
Man måste tänka så.