Dagarna som räknas

Mitt långa hår har fallit för saxen.

Jag har tappat så mycket, att det inte fanns
så mycket att välja på.

Det är ovant kort.
Lockar och vågar sig i fukten.

"Så fint! Nu ser du inte ut som en flicka längre!"

Är det en komplimang undrar jag?

Antar att den betyder att jag ser lika gammal ut som jag är.
Att jag inte ser ut som den unga flicka med böljande hår
och klänning, som jag är inuti.

Regnet öser ner.
Soffan är varm och skön.

Min älskade silkeslena snusar vid mitt lår.
I koppen lust och fägring.

På stickorna vackert mönstrade sockor i lavendelblått.

Idag ska jag börja äta Levaxin eftersom man upptäckt
att jag bildar antikroppar mot sköldkörteln.

Symtomen är diffusa och först satte jag dem inte i samband
med någon sjukdom.

Magen krånglade, svårt att sova, trötthet, känsla av stress, frusenhet,
viktökning, en känsla av att leva i en bubbla, håravfall, torr hy...

"Men du ser ju så pigg ut!"

Oförståelsen från omgivningen är sårande.

Själv känner jag mig helt slut och det känns som jag inte orkar lyfta
ett finger mer den dagen. Men för att arbete och relationer ska fungera
pressar jag mig över mina egna gränser. Spelar teater, helt enkelt.

Det enda jag vill är att vara hemma, ensam.
Göra saker i min egen takt och efter egen ork och förmåga.
Har hela tiden en stark känsla av att vilja bli lämnad ifred.

Och allt beror på att min kropp angriper sig själv.

Min far och min mormor är opererade för giftstruma.
Min bror har MS och min mor har Sjögrens syndrom.
Autoimmuna sjukdomar, precis som sköldkörtelbesvär.

Förhoppningsvis blir jag så småningom bättre med medicinens hjälp.

Jag lyssnar mycket på P1.
Tycker om att lära mig saker.
Lyssna på andra.

Ofta blir det även en del P3.
För att jag älskar ny musik.

Nu sitter det folk i alla kanaler och talar om köphysteri och hur man
kan välja att leva sitt liv.

En man säger att han sålde nästan allt han ägde och flyttade till en
mindre lägenhet. Han behövde inte så mycket, säger han.
Han köpte saker bara för att han kunde, förut. Nu vill han inte belasta miljön
och äter därför vegetariskt. Pratar om att han provocerar folk med sitt sätt
att leva.

Men vad jag förstår arbetar han fortfarande som arkitekt.
Och vad jag vet tjänar man ganska bra då.

Hör Uri Geller säga samma sak.
"Vakna varje morgon och försätt dig i ett tillstånd av tacksamhet"

Visst kan jag det.
Jag ÄR tacksam.

Men när jag ska betala räkningarna och barnen behöver nya jackor,
gummistövlar och gympadojor blir jag orolig.
Orolig över hur pengarna ska räcka till allt det och till mat och hyra.

Jag blir också ledsen över att det är möss i köket, bilen behöver lagas,
TV:n går sönder vilken dag som helst och det faktum att vi inte har ett
eget bo som är bara vårt.

De där männen som sitter där och pratar om tacksamhet behöver
aldrig oroa sig för pengar.

Jag tror inte att de har en gammal tjocktv med trasigt bildrör (ser ganska
kul ut när folk är gröna i ansiktet).

Jag gissar att de inte har bil för de har råd med taxi.

Och jag tror definitivt inte att de har möss i köket.

Är det inte ganska enkelt att känna tacksamhet då?

På min lediga dag besöker jag en väninna som fick barn för ett halvår sedan.

De försökte länge att få barn och fick till slut hjälp.
Det resulterade i en liten gosse.

Jag har inte träffat paret sedan pojken kom till världen.
Innan han kom talade de så mjukt till varandra.
Såg på varandra med mjuka blickar.

Jag blir så förvånad när de nu kastar ur sig lite smått sura kommentarer.
De suckar, småträter och jag känner mig obekväm.
Jag vill helst försvinna.
Inte höra eller se.

Modern är 35.
Fadern är 45.
Pojken är hans första och förmodligen enda barn.
Av det han berättar förstår jag att han tycker det är jobbigt att vara far.
Livet har förändrats på ett drastiskt sätt.
Ingenting blev som han tänkt.

Jag ser på hans sätt att bemöta barnet att han inte tar hand om honom så mycket.
Hans kroppsspråk avslöjar det för mig.
Senare bekräftar min väninna att fadern bara varit ensam med pojken en enda gång.
Då tillsammans med pojkens farmor.

Min väninna är glad och lycklig.
Men samtidigt frustrerad på barnets far.
Jag känner igen mig och känner mig så lycklig som inte har det så längre.

Hon berättar om att de ska bygga ut huset i sommar.
"Vinterträdgård och finrum".
Köket ska bytas ut.

Jag tänker på hur jobbigt det kommer att bli för dem och jag undrar vad det är
som gör att vi plötsligt måste renovera samtidigt som vi har små barn.
Barnen vill ju ändå inte ha eget rum än på många år.

Varför inte bara njuta av livet, låta bli att låna den där miljonen, ta huset som
det är. Det gick ju bra förut? Nej, vi hetsas av tidningar, TV och vänner som
ska ha det senaste, nyaste, fräckaste och hur var det nu Bo Kaspers sjöng...
"Kök som luktar lite klor"

Plötsligt känner jag mig nöjd med mitt halvskruttiga hyrda hus.
Jag känner mig tacksam för att jag inte har några lån.
Känner mig nöjd med att inte ha någon bebis att sköta dygnets alla timmar.

Mina vårpromenader med den glada hunden får ett speciellt skimmer.
Stunderna i soffan med ullgarn, stickor och varm hund i knäet.
Skratten och buset med mina halvstora barn känns varmt i hjärtat.
Helgerna med käre S då det bara är han och jag känns fria och berusande.

Jag har det bra.
Allt vad jag behöver.

Himlen är grå när jag vaknar.
Ligger kvar en stund med hunden tätt intill.
Tänker på en dröm jag hade om en man.

Han var ganska kort.
Med grått hår.

I drömmen var han min mentor.
Min ledsagare i livet.
Han visste vad som var bäst för mig.
Vilka vägar jag borde gå.

Jag frågade om jag fick sova hos honom.
Som ett barn somnade jag och han vakade över mig.

När han inte längre var nära saknade jag honom.
Som att jag förlorat kompassen.
Tryggheten.
Tilliten till livet.

När jag vaknar undrar jag om det var en Livsvägledare eller Ängel jag mötte.
Känslan var så fantastisk.

Jag hänger ut täcken och kuddar på altanen.

Tranorna har kommit.
Jag hör dem ropa nerifrån sjön.
Hackspetten trummar i närheten.

Jag dricker kaffe i mormors kopp med guldkant.

Jag tänker.
Försöker förhålla mig.
Men ännu vet jag inte om det är så.

Har länge haft en känsla av att något är fel i kroppen.
En obalans.
På egen hand har jag försökt tolka kroppens signaler.
Försökt rätta till.
Men fortfarande inte hamnat rätt.

Till slut tog jag mig i kragen och beställde tid hos doktorn.
Det ska mycket till innan jag kapitulerar och ber om hjälp.

Blodproven visar att jag har antikroppar som ger sig på sköldkörteln.
Men värdena visade tvärtom att jag inte har låg ämnesomsättning, som
läkaren menade att jag måste ha. Hans tes var att mina prover blandats
ihop med någon annans. Skulle fått svar igår men ingen ringde som utlovats.

Så jag vet fortfarande inte om jag verkligen har problem med sköldkörteln
eller inte. Om det inte är sköldkörteln, vad är det då?
Jag känner ju att något är fel.

Min far är opererad för struma. Min mormor likaså.
Min mor har en variant av reumatism, Sjögrens syndrom.
Min bror har MS.

Chansen att jag skulle vara "redig" är kanske inte så stor...

Jag har alltid varit intresserad av hästar.
Men aldrig kommit särskilt nära.

Jag har ridit en del.
Men aldrig gått på ridskola.
Instinktivt har jag känt att den världen inte passar mig.
Så hur lär man sig rida då?

Men ärligt talat så har inte själva ridningen varit mitt primära intresse.
Det jag önskat allra högst är att få en varm och tillitsfull relation
med en häst. Förstå hästen och göra sig förstådd.
Utan piskor.
Utan hårda tag och skrik.

Sven Forsströms bok "Tala hästarnas språk" var en hallelujaupplevelse.

Plötsligt förstår jag vilka fel jag gör.
Jag förstår vad hästar säger till mig med sitt kroppsspråk.
Sånt jag inte alls uppfattat förut.

Om hästen vänder bort sitt huvud för att se på något annat än mig,
talar den om för mig att jag är ranglåg och att den inte bryr sig om mig.

När hästen flyttar mig, om än aldrig så lite, är även det en dominanshandling,
vilket gör att hästen anser mig vara ranglåg.

En annan väldigt viktig sak som jag först hade svårt att ta till mig är att
det inte är elakt mot hästen att vara dominant. Dominans har inget med elakhet
att göra. Om hästen respekterar sin människa ökar istället säkerheten.

Dominans uppnår man genom att flytta hästens bakdel.
Utan pisk och slag.

Hästen måste hela tiden vara i människans fokus.
Att prata med någon annan eller i mobiltelefon, talar om för hästen att den
är oviktig och att människan inte respekterar den.

En enkel sak man kan göra i hagen när man matar hästen är att först lägga
fram höet, köra undan hästen och sedan gå därifrån. Aldrig handmata hästen
för då får hästen äta före dig, vilket gör dig ranglåg.

Efter att ha läst boken och blivit lite smått frälst, sökte jag på nätet.
Fann på youtube en film med Monty Roberts och islänningen Lauki.
Jag kan säga att jag hade tårar i ögonen...

Så enkelt! Fantastiskt!

Jag menar inte att man inte ska vara kritisk, för det ska man, men dessa
herrar Sven och Monty har gett mig en helt ny kunskap som jag är tacksam för.
Jag som inte ens har någon häst...

Men är förälskad i ett envist litet islandssto..