Dagarna som räknas

På min lediga dag besöker jag en väninna som fick barn för ett halvår sedan.

De försökte länge att få barn och fick till slut hjälp.
Det resulterade i en liten gosse.

Jag har inte träffat paret sedan pojken kom till världen.
Innan han kom talade de så mjukt till varandra.
Såg på varandra med mjuka blickar.

Jag blir så förvånad när de nu kastar ur sig lite smått sura kommentarer.
De suckar, småträter och jag känner mig obekväm.
Jag vill helst försvinna.
Inte höra eller se.

Modern är 35.
Fadern är 45.
Pojken är hans första och förmodligen enda barn.
Av det han berättar förstår jag att han tycker det är jobbigt att vara far.
Livet har förändrats på ett drastiskt sätt.
Ingenting blev som han tänkt.

Jag ser på hans sätt att bemöta barnet att han inte tar hand om honom så mycket.
Hans kroppsspråk avslöjar det för mig.
Senare bekräftar min väninna att fadern bara varit ensam med pojken en enda gång.
Då tillsammans med pojkens farmor.

Min väninna är glad och lycklig.
Men samtidigt frustrerad på barnets far.
Jag känner igen mig och känner mig så lycklig som inte har det så längre.

Hon berättar om att de ska bygga ut huset i sommar.
"Vinterträdgård och finrum".
Köket ska bytas ut.

Jag tänker på hur jobbigt det kommer att bli för dem och jag undrar vad det är
som gör att vi plötsligt måste renovera samtidigt som vi har små barn.
Barnen vill ju ändå inte ha eget rum än på många år.

Varför inte bara njuta av livet, låta bli att låna den där miljonen, ta huset som
det är. Det gick ju bra förut? Nej, vi hetsas av tidningar, TV och vänner som
ska ha det senaste, nyaste, fräckaste och hur var det nu Bo Kaspers sjöng...
"Kök som luktar lite klor"

Plötsligt känner jag mig nöjd med mitt halvskruttiga hyrda hus.
Jag känner mig tacksam för att jag inte har några lån.
Känner mig nöjd med att inte ha någon bebis att sköta dygnets alla timmar.

Mina vårpromenader med den glada hunden får ett speciellt skimmer.
Stunderna i soffan med ullgarn, stickor och varm hund i knäet.
Skratten och buset med mina halvstora barn känns varmt i hjärtat.
Helgerna med käre S då det bara är han och jag känns fria och berusande.

Jag har det bra.
Allt vad jag behöver.