Dagarna som räknas

Det behövs så lite för att tappa balansen.
Men vissa saker är så onödiga.
Hade liksom inte behövt vara så.

Barnens far åkte med dem till farmor i onsdags.
Långt.
Trettio mil.
Inte världens bästa dag att åka långt.
Klart man blir orolig.

Man kan tycka att man kan meddela när man är framme.
Men som vanligt - icke.

Barnen och jag hade pratat om att vi skulle ringas på julafton.
För att önska god jul och för att de skulle berätta vad de fått.

Inte ett ljud.
Telefonen avstängd.

Så har det varit hela julhelgen.
Man kan lugnt säga att detta gjort den här mamman väldigt ledsen.
Att inte få prata med sina barn när det är jul.

För att fadern inte orkat ladda telefonen, eller ens orka komma på
tanken att låna den fasta telefonen för att barnen ska få ringa.


******************************************************

Annars har julen varit bra.
Jag fick så många fina klappar!

Men svårt att känna lugn och harmoni utan kontakt med barnen.

Jag kämpar liksom på för att försöka hålla näsan över ytan
och är inte särskilt rolig att vara med.

************************************************'

Det mest spännande som julhelgen bjöd på
var en bilfärd i ilfart till Kristianstad för att se filmen Avatar.





En underbar och vacker film med alldeles för mycket skjutande i slutet...

Redan när klockan slog nio, var badrummet städat,
övervåningen dammsugen och iordningplockad,
första maskinen tvätt klar och sängarna bäddade.

Barnen vaknade ganska tidigt idag för det kunde ju
tänkas att Tomten varit förbi en sväng
eftersom vi idag ska fira jul med mormor och morfar.
Det blir två julaftnar för våra barn.
"Den riktiga" firar de med farmor i Västergötland.

Tomten?
Jo, han hade tydligen varit här inatt för i strumpan
låg det godis och bredvid låg minsann varsitt paket!

Granen klädde vi igår med hjälp av en god vän
och hans dotter. Töserna var så duktiga så och granen
blev verkligen riktigt vacker och strålar i rött och guld.

Snön faller ymnigt utanför och jag försöker övertala
barnen att gå ut men utan framgång.
Vad är det med barn nuförtiden?
När jag var barn rusade vi ut när första flingan syntes!

Det är så vackert ute nu.
Allt är tyst och stilla som på kort.
Nu väntar jag bara på min alldeles egen älskade tomte...

....säg aldrig till en brevbärare att han eller hon är sen.

Ring inte in till kontoret och påstå att vi varit där
men inte tagit breven du hängt ut i lådan.

Speciellt inte i juletid.
Speciellt inte när brevbäraren halkat runt på ishala vägar
i timmar för att du ska få din post.

Vi VET att vi är sena och vi tänker på dig som sitter på
ditt varma kontor och vet att du kan gå hem i vanlig tid.

En eloge till alla kollegor som nu kämpar stenhårt
från tidig morgon till sen kväll.


Vet du om, att under hela december delar 15 000 brevbärare
tillsammans ut nära 40 miljoner (ja, miljoner!) julhälsningar!!

Jag har väldigt lätt för att känna mig stressad.
Frustrerande då att jämt får höra att jag ser så lugn ut.
Lugn yta - kaos inuti.

Märker att hjärnan stängt av när jag kommer ut från affären
utan färsen som jag skulle gjort köttbullar av ikväll.
Istället tog jag en skinka.
Hjärnan tänkte väl "kött" och så blev det som det blev.
Hade också med mig choklad och kokosfett eftersom
ischokladen liksom bara går upp i rök här hemma
(har gjort tre satser!)
men inte köpte jag några formar...och inte heller några
nötter så jag kunde göra trillingnötter.

Pengarna bara rinner iväg...
Har 275 kronor kvar på kontot och då har jag ändå
nallat av sparpengarna mer än en gång redan.
*suck*

Istället för köttbullar får det väl bli fortsatt paketinslagning ikväll.
Medan snön faller försiktigt över Skandinavien.

Jo då...jag lever...

Emellanåt blir det tyst här.
Brist på tid, inte brist på tankar, men ofta känns det
som om jag inte vill dela med mig.

Morgon i skolan.
Det söta luciatåget som sjunger för oss.
 
Några tårar måste blinkas bort.
Minns så väl när jag själv var en i det där ledet
som tågar in i skolans matsal och krånglar sig uppför
de smala trapporna vid scenens kant.
Där stod man med julens pirr i magen och kliande glitter
på hjässan och såg ut över föräldrahavet och letade efter
mammas och pappas ansikten.

Nu är det mina barn som står där i strumplästen
på det gamla slitna trägolvet och de sjunger
och svänger på stjärnor på pinne och struten kliar.

Inte bara sång bjöds det på denna gång.
En egen brassorkester har 3-5 startat under ledning
av rektorn som själv blåser med
och jag tänker att vi kanske är en ovanlig skola
för man hör så ofta att släkten inte får vara med
men här sitter mormor och farmor
och alla dricker kaffe efteråt.
Precis som när jag var barn.

Lillan ser blek ut denna morgon.
Kryper trött upp i mitt knä efteråt.
Som en liten ängel är hon med sina vita klädnad
och glitter i sitt bruna hår.
Hennes far bestämmer sig för att jobba hemifrån
så hon kan vila.

Sonen är himmelskt söt i strut och särk.
Han och kompisen fäktas med stjärnorna.
Jag har hans charmiga leende med mig nu i denna stund.

Vad jag saknar dem.
Det blev så tomt att köra hem.
Jag gjorde som jag brukar när något känns jobbigt.
Jag städar.
Det tar bort rastlösheten och gör mig nöjd.

Nu ska jag strax till jobbet för att köra ett pass
innan helgen kan gå ner i varv.
Den älskade kommer till mig i kvällen.
Saknar.