Dagarna som räknas

Jo då...jag lever...

Emellanåt blir det tyst här.
Brist på tid, inte brist på tankar, men ofta känns det
som om jag inte vill dela med mig.

Morgon i skolan.
Det söta luciatåget som sjunger för oss.
 
Några tårar måste blinkas bort.
Minns så väl när jag själv var en i det där ledet
som tågar in i skolans matsal och krånglar sig uppför
de smala trapporna vid scenens kant.
Där stod man med julens pirr i magen och kliande glitter
på hjässan och såg ut över föräldrahavet och letade efter
mammas och pappas ansikten.

Nu är det mina barn som står där i strumplästen
på det gamla slitna trägolvet och de sjunger
och svänger på stjärnor på pinne och struten kliar.

Inte bara sång bjöds det på denna gång.
En egen brassorkester har 3-5 startat under ledning
av rektorn som själv blåser med
och jag tänker att vi kanske är en ovanlig skola
för man hör så ofta att släkten inte får vara med
men här sitter mormor och farmor
och alla dricker kaffe efteråt.
Precis som när jag var barn.

Lillan ser blek ut denna morgon.
Kryper trött upp i mitt knä efteråt.
Som en liten ängel är hon med sina vita klädnad
och glitter i sitt bruna hår.
Hennes far bestämmer sig för att jobba hemifrån
så hon kan vila.

Sonen är himmelskt söt i strut och särk.
Han och kompisen fäktas med stjärnorna.
Jag har hans charmiga leende med mig nu i denna stund.

Vad jag saknar dem.
Det blev så tomt att köra hem.
Jag gjorde som jag brukar när något känns jobbigt.
Jag städar.
Det tar bort rastlösheten och gör mig nöjd.

Nu ska jag strax till jobbet för att köra ett pass
innan helgen kan gå ner i varv.
Den älskade kommer till mig i kvällen.
Saknar.